Svenska kyrkans diakonistyrelse

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svenska kyrkans diakonistyrelse
Typ Kristet organ
Officiella språk Svenska

Svenska kyrkans diakonistyrelse grundades 1910 som ett offentligträttsligt reglerat organ under kyrkomötet i Svenska kyrkan. Syftet var att – mot bakgrund bland annat i den framväxande så kallade församlingsrörelsen – vara ett inspirations- och serviceorgan för församlingarna vad gällde deras icke-lagreglerade verksamhet, det så kallade frivilliga församlingsarbetet. Vid diakonistyrelsen anställdes präster och lekmän som "sekreterare" för olika ändamål och för att inspirera församlingar och stift genom besök och föredrag och att gå församlingarna tillhanda med olika typer av material för gudstjänstlivet, trosundervisning och bibelstudier, för kyrkobrödrarörelsen, söndagsskolarbetet, konfirmandsverksamheten, ungdomsarbetet, syföreningsverksamheten och studiecirkelverksamhet med mera.

För detta ändamål grundades Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag (SKDB), en av föregångarna till de nu förlagen Verbum och Cordia Verbum ger fortfarande ut ett brett urval av kyrklig litteratur, däribland psalmböcker, koralböcker, kyrkorättslig litteratur. Förlaget hade också en mera allmän bokutgivning med romaner, reseskildringar, kokböcker med mera. Diakonistyrelsen utgav också veckotidningen Församlingsbladet, senare kallad Vår kyrka, med de vanliga, kyrkligt engagerade människorna som bred målgrupp, det vill säga samma breda målgrupp som diakonistyrelsen ville underlätta för församlingarna att nå genom olika lekmannaverksamheter. Den ombildades 1982 till Kyrkans tidning, som alltjämt utkommer, numera som en tidning främst för kyrkans personal och förtroendevalda.

Eftersom Svenska kyrkans diakonistyrelse inte arbetade med diakoni i dess vedertagna form - det skedde vid särskilda kyrkliga diakoniinstitutioner såsom t ex Ersta diakoni i Stockholm – ledde namnet till förväxlingar. År 1966 bytte man namn till Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete (CEF), som tydligt talade om vad det var fråga om. Vid den strukturella omläggningen av de centrala kyrkoorganen 1984 överfördes CEF:s verksamhet på en rad olika organ inom Svenska kyrkan, främst Svenska kyrkans församlingsnämnd.

Svenska kyrkans diakonistyrelses styrelse (liksom styrelsen för CEF) utsågs av kyrkomötet, varvid ärkebiskopen var självskriven ordförande. Verksamheten leddes av en direktor och var reglerad i en stadga utfärdad av Kunglig Majestät. Diakonistyrelsen/CEF utgjorde tillsammans med Svenska kyrkans missions styrelse och Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse de så kallade centrala kyrkliga styrelserna" med likartad reglering och samma styrelseform.