Svenska regentkröningar
Svenska regentkröningar börjar antagligen med Knut Eriksson som är den förste svenske regent som man vet blev krönt. Det är möjligt att hans föregångare Sverker den yngre kröntes i Linköping 1200, men detta är inte säkert. Efter detta kröntes de flesta svenska kungar och regerande drottningar fram till Oscar II, vars kröning blev Sveriges sista. Vissa medeltida kungar, såsom Albrekt av Mecklenburg, kröntes inte och ej heller kröntes riksföreståndarna under Kalmarunionens tid, eftersom de inte var kungar. I modern tid avstod Gustaf V från kröning och detta har fortsatts av efterkommande regenter.
Innehåll |
Kröningsorter [redigera]
Den klassiska kröningsorten har varit Uppsala, i vars domkyrka tolv kröningar har ägt rum mellan 1441 och 1719. Även om en kröning mer (tretton stycken) har utförts i Stockholm och den första där ägde rum redan 1336 var det först under 1700-talet, som denna ort tog över som regelbunden kröningsort. Under 1200- och 1300-talen utfördes två kröningar i Gamla Uppsala, två i Linköping, en i Strängnäs, en i Söderköping och en i Kalmar. Därefter gjordes endast ett avsteg från regeln Uppsala eller Stockholm, vilket var Gustav IV Adolfs kröning 1800, som ägde rum i Norrköping, dit riksdagen var förlagd, eftersom den politiska stämningen i Stockholm ansågs alltför osäker.
Tidpunkt [redigera]
Då kröningen har varit en manifestation av regentens makt har det varit viktigt att bli krönt så snart som möjligt efter trontillträdet. Det kan då noteras, att den som har fått vänta längst med kröningen har varit drottning Kristina, som fick vänta i nästan 18 år på sin kröning. Man ska dock minnas att det i hennes och flera andra regenters fall (Birger Magnusson, Magnus Eriksson och Karl XI) har berott på, att regenterna har varit omyndiga och att kröningen inte har skett så långt efter deras myndighet. Valdemar Birgersson blev emellertid krönt redan under sin omyndighetstid. Om man räknar tiden efter myndigheten är Birger Magnusson den som fick vänta längst på sin kröning, cirka sju år. Kortast väntetid fick Karl X Gustav, som kröntes samma dag som han blev kung.
Ceremonin[1] [redigera]
Från och med Erik XIV etablerades ett mönster för kröningsceremonin, vilken förrättades av ärkebiskopen (genom smörjelsen fick regenten religiös sanktion för sitt trontillträde). Var regenten gift kröntes gemålen samtidigt, i annat fall efter vigseln. Regenten trädde under kröningen fram inför biskoparna utanför domkyrkan som hälsade honom med orden "Välsignad vare han som kommer i Herrens namn" därefter steg Konungen tillsammans med ärkebiskopen, till körers sång och trumpeters dön, fram till altaret där kungaeden avgavs av kungen, därefter följde en bön. Därefter följde;
Smörjningen [redigera]
Konungen smordes av ärkebiskopen med en helig olja över pannan, bröstet, skuldrorna, axlarna, handlederna samt händerna. Oljan ansågs ingjuta rättfärdighet i konungen, samt mildhet och styrka att bära och skydda sitt folk.
Ringen [redigera]
Ärkebiskopen sätter på konungen vita handskar och trär kröningsringen på ett av hans fingrar. Detta symboliserar att kungen skall bevara den rätta evangeliska tron.
Svärdet [redigera]
Svärdet spändes runt hans midja, vilket var symbolen för hans trohet mot sitt ämbete.
Kungamanteln [redigera]
Manteln lades över konungens axlar, som symboliserar hans kungliga värdighet.
Kronan [redigera]
Kungen fördes fram till tronen som stod i koret, där sattes kronan på hans huvud av ärkebiskopen och statsministern, kronan symboliserar den konungsliga makten.
Spiran, äpplet och nyckeln [redigera]
Konungen fick nu spiran i sin hand, symbolen för den regerande makten, samt riksäpplet, symbolen för den territoriella makten. Därefter fick konungen även riksnyckeln, med vilken konungen symboliskt skulle utestänga allt ont från riket samt bevara allt det som var gott.
Rikssvärdet [redigera]
Sist fick kungen det stora rikssvärdet, symbolen för den juridiska makten, för att han skulle skydda det goda och straffa det onda.
Utropandet [redigera]
Därefter utropade rikshärolden; "Nu är den stormäktigste högborne Furste och Herre N.N. smord och kallad till Sveriges konung, med dess underliggande provinser, han och ingen annan!". [2]
Te deum och utnämningar [redigera]
Te Deum framfördes av en kör när regenten satt sig på tronen. Det var vanligt att den nye regenten utsåg grevar, friherrar och adel vid kröningen.[3]
Kröningar [redigera]
DenmarkNorwaySweden.jpg)
_Domenicus_Verwildt.jpg)
Se även [redigera]
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ http://runeberg.org/nfai/0103.html
- ^ Herman Lindqvist: Historien om Sverige. Gustav Vasa och hans söner och döttrar
- ^ Malin Grundberg, Ceremoniernas makt: maktöverföring och genus i vasatidens kungliga ceremonier, Nordic Academic Press, 2005 s. 133ff
- ^ Gabriel Anrep, ätten Adelbergs tabbeller i Svenska adelns Ättar-taflor, band 1
Tryckta källor [redigera]
- Hagerman, Maja (1996). Spåren av kungens män : Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid. Stockholm: Rabén & Prisma. Sid. 61 ff.
- "kröning", Nordisk familjebok, Ugglanupplagan
- Ulla Landergren, red (1987). Skattkammaren : Rikets regalier och dyrbarheter. Stockholm: Kungl. Husgerådskammaren
