Svenska sjöfolksförbundet

Från Wikipedia
Version från den 11 augusti 2015 kl. 07.38 av LittleGun (Diskussion | Bidrag) (nytt namn)
Svenska sjöfolksförbundet
Historia
Grundat1932
Upplöst1996
HuvudorganisationLandsorganisationen, LO. Anslutning 1932.
Övrigt
Förbundstidning Sjömannen. Göteborg: Svenska sjömans-unionen. 1917-. Libris 3679657 

Svenska sjöfolksförbundet var ett svenskt fackförbund inom Landsorganisationen (LO) som bildades 1932 genom en sammanslagning av flera mindre förbund. Det uppgick 1996 i Seko som rikstäckande branschavdelningen Seko sjöfolk.

Bakgrund

Fram till 1932 var sjöfolket splittrat i fem organisationer: Svenska sjömansunionen, Svenska eldareunionen, Sjöfarande kvinnors förening, Svenska stewardsföreningen och Svenska Amerika-liniens intendenturpersonalsförbund. Svenska sjöfolksförbundet bildades 1932 genom att nämnda organisationer sammanslöts på initiativ av LO. Ordförande blev Sven Lundgren. Ursprungligen skulle även Sveriges radiotelegrafistförening ha ingått, men de kvarstod som självständig förening. Sveriges Redareförening vägrade godta att de tidigare förbundens avtal övertogs av det nybildade förbundet. Man ville omförhandla allt och krävde en lönesänkning på 15 procent. Den kommunistiska Röda fackoppositionen hade sympatisörer bland sjöfolket och drev kraftfull agitation vintern 1932 vilket bl.a. resulterade i en ockupation av förbundskontoret

Historia

  • 1933 lämnade Svenska stewardförbundet Sjöfolksförbundet och orienterade sig mot TCO. Den 9 mars samma år gick förbundet ut i en strejk som varade till den 30 mars. Strejkbrytare inkallades, vilket ledde till häftiga sammanstötningar mellan strejkande och strejkbrytare. För att motverka kommunisternas inflytande, krävde förbundet att alla medlemmar skulle skriva under en lojalitetsförbindelse eller eljest uteslutas.
  • 1939 vid andra världskrigets utbrott hamnade hälften av förbundets medlemmar utanför den s.k. Skagerackspärren. Den fackliga verksamheten utanför spärren leddes från kontoren i USA och Storbritannien. Förbundet krävde ett skattefritt krigsrisktillägg, men 1943 beslutades att endast hälften skulle vara skattefritt.
  • 1943 inrättades en erkänd arbetslöshetskassa.
  • 1950 hade förbundet 42 fartygsklubbar med 13636 medlemmar.
  • 1978 såldes 40 procent av det svenska tonnaget till utlandet och medlemsantalet minskade drastiskt av den anledningen.
  • 1980 hade förbundet 11051 medlemmar, varav 9226 män och 1825 kvinnor. [1]
  • 1996 uppgick förbundet i Seko.

Referenser

Noter

  1. ^ Nordin, Rune (1981). Den fackliga arbetarrörelsen. 1, Uppkomst och utveckling (1. uppl.). Stockholm: Prisma i samarbete med Landsorganisationen i Sverige. Libris 256335. ISBN 91-518-1470-6 (inb.) 

Tryckta källor

  • Welander Lars-Olof, red (1999). Enskilda byråns handböcker. Fackliga organisationer - LO. Skrifter utgivna av Riksarkivet, 1402-4705 ; 10. Stockholm: Riksarkivet. Libris 2625630. ISBN 91-88366-43-X 
  • Nygren Hans, red (1973). Steg för steg, 1945-1973: en krönika i text och bild om den svenska fackföreningsrörelsens utveckling under efterkrigstiden. Stockholm: Prisma i samarbete med Landsorganisationen i Sverige. Libris 7406349. ISBN 91-518-0705-X 

Vidare läsning

  • Allansson Ove, red (1992). Dikt babord: berättelser ur Sjömannen. Göteborg: Tre böcker. Libris 7592846. ISBN 91-7029-084-9 (inb.) 
  • Gyllin, Yngve (1964-1998). Förbund på sju hav. Malmö. Libris 324301 
  • Hjern, Harald (1939). Svenskt sjöfolk: fackligt värv under 25 år : 1914-1939. Göteborg: Svenska sjöfolksförb. Libris 925415 
  • Slaget om opinionen: en berättelse om facklig kamp på nittiotalet. Göteborg: Svenska sjöfolksförb. 1994. Libris 1891127