Svensk grammatik

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Svenskans grammatik)
Hoppa till: navigering, sök

Den här artikeln beskriver grammatiken i svenska.

Substantiv[redigera | redigera wikitext]

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa är "Substantiv är namn på ting, såsom klocka, hatt och ring". Exempel på substantiv är bord, sol och fred.

Numerus[redigera | redigera wikitext]

I svenskan finns två numerus, singular (ental) och plural (flertal).

Normalt anses att svenskan har sex pluralböjningar (deklinationer).[1]:

  1. -or (flicka - flickor, panna - pannor)
  2. -ar (pojke - pojkar, vår - vårar)
  3. -er (rad - rader, hand - händer)
  4. -r (ko - kor)
  5. -n (äpple - äpplen, bi - bin)
  6. -∅ (ingen ändelse) (hus - hus, löv - löv)

Ibland ses -er och -r som varianter av samma deklination.[1] Deklinationerna sammanfaller inte fullt ut med svenskans genus.

Vissa lånord böjs ibland eller alltid med så kallad etymologisk plural, det vill säga den pluralböjning som används i originalspråket. Det gäller främst vissa latinska (faktum - fakta) och grekiska (schema - schemata eller scheman) lån samt lån från språk där -s är vanlig pluraländelse, inte minst engelskan (fan - fans) men också bland annat spanskan (tortilla - tortillas). För de allra flesta av sådana "s-ord" rekommenderar emellertid Svenska akademiens ordlista, som ofta framhålls som norm, annan plural som förstahandsalternativ eller som enda alternativ. Också Svenska språknämnden avråder i allmänhet från s-plural. Svenska akademiens ordlista till trots framhåller Svenska akademiens grammatik anno 1999 s-plural som ett av alternativen i svenskan: "sjunde deklinationen". Språkvårdarnas främsta invändningar mot s-pluralen brukar vara att den inte så lätt kombineras med ändelserna för bestämd form plural: -na och -en.

Dessutom finns en rad ord som har oregelbunden böjning, som t. ex. mus - möss, gås - gäss, man - män. Dessa ord tillhörde ursprungligen fjärde deklinationen ovan. I pluralis har a genom i-omljud blivit ä, och u har blivit y. Det fornnordiska mús, (av urnordiska [*mu:siR]), har genom påverkan av det senare försvunna i-et blivit mýs i fornnordiska. Detta ord kvarstår i isländska, men har i svenska genom förkortning och sänkning av vokalen blivit möss. I-omljudet har också gjort att den urnordiska pluralen [*ga:siR] (av singularis [ga:s]) blivit gæs, (senare i svenska gås - gäss). Ordet *mannR (man) hette i pluralis (* manniR). Det har blivit menn i isländska och män i svenska. [2]

Genus[redigera | redigera wikitext]

I svenskan finns det flera sätt att definiera genus. Idag används vanligen följande system, som bygger på vilka artiklar och bestämdhetssuffix orden knyter till sig.

N-genus får ändelsen -(e)n i bestämd form.
T-genus får ändelsen -(e)t i bestämd form.

I en äldre klassificering med fyra genus är utrum istället fördelat i tre genus: maskulinum, femininum och reale. I denna klassificering spelar ordens sexus och relation till personliga pronomen större roll.

Ord som är maskulina. Till exempel man (mannen), pojke (pojken).
Ord som är feminina. Till exempel kvinna (kvinnan), flicka (flickan).
Ord som använder artikeln den. Till exempel bok (boken).
Ord som använder artikeln det. Till exempel barn (barnet).

De fyra genusen skiljs åt på följande sätt: när ett adjektiv beskriver ett maskulint ord slutar det på -e, exempel: storebror, Peter den store, den late mannen, den starke tjuren. När ett adjektiv beskriver ett feminint ord slutar det på -a: storasyster, Katarina den stora, den yra hönan, den ömsinta mamman, den goda fen. Adjektiv som beskriver neutrum- och realeord slutar alla på -a. Dessutom skall pronomet "han" användas när man ersätter ett maskulint ord i en sats: Mannen där borta, han är tandläkare. Tjuren där borta, han är farlig. Lika så skall "hon" användas till feminina ord: Drottningen, hon är alltid vackert klädd. Vår märr, hon är dräktig. Tyskan tog guld, hon blev världsmästarinna.

Lägg märke till att alla djur är maskulina, utom de som uttryckligen är av kvinnligt kön, som katta, ko, tacka, sugga, åsninna och så vidare. Reale- och neutrumord ersätts alltid av "den" respektive "det" vid syftning med personligt pronomen.

Species[redigera | redigera wikitext]

I svenskan anges bestämdhet hos substantiv med hjälp av suffix. Dessas form beror av ordens genus och numerus. För ord av genus utrum är bestämdhetssuffixet -en eller -n i singular och vanligen -na i plural. Vid genus neutrum är motsvarande suffix i singular -et och -t och i plural vanligen -a eller -en men någon gång också -na. De plurala bestämdhetssuffixen är beroende av ordets deklinationstillhörighet. Även attributiva adjektiv har bestämdhetsböjning (så kallad stark form) på -a eller ibland -e. När ett substantiv i bestämd form föregås av adjektivattribut används dessutom en fristående, framförställd bestämd artikel: den (utrum singular), det (neutrum singular) och de (plural).

I obestämd form används i singular vanligen en framförställd obestämd artikel i form av räkneorden en (utrum) och ett (neutrum). I vissa fall kan dock även singulara obestämda former stå artikellösa. Detta regleras av semantiska och syntaktiska faktorer.

För den grammatiska variabeln bestämdhet används inom svensk grammatik begreppet species, i första hand när man avser de morfologiskt markerade formerna.

Kasus[redigera | redigera wikitext]

I svenskan finns det 2 kasus: Grundform (Nominativ) och Genitiv.

N-genus
Singular Plural
Obestämd form Bestämd form Obestämd form Bestämd form
Grundform båt båten båtar båtarna
Genitiv båts båtens båtars båtarnas
T-genus
Singular Plural
Obestämd form Bestämd form Obestämd form Bestämd form
Grundform barn barnet barn barnen
Genitiv barns barnets barns barnens

Bland de personliga pronomina finns dessutom en gemensam objektsform (för ackusativ och dativ). Se under pronomen för tabell.

Pronomen[redigera | redigera wikitext]

Personliga pronomen[redigera | redigera wikitext]

De personliga pronomena har tre kasus, nominativ, ackusativ (eller objektsform) och genitiv. För första och andra person saknas dock genitivformer. I stället använder sig svenskan här av possessiva pronomen. Observera att ackusativformen inte bara används om det direkta objektet, ("ackusativobjektet"), utan även i sådana fall där andra språk skulle använda sig av till exempel dativ eller andra oblika kasus. Det är anledningen till att vissa föredrar att tala om objektsform snarare än ackusativ.

Personliga pronomen
Singular Plural
Nominativ Ackusativ Genitiv Nominativ Ackusativ Genitiv
Första person jag mig min vi oss vår
Andra person du dig din ni er er
Tredje person han, hon, den, det honom, henne, den, det hans, hennes, dess de dem deras

Possessiva[redigera | redigera wikitext]

De possessiva pronomena uttrycker tillhörighet och böjs efter genus och numerus.

Possessiva pronomen
Singular Plural
Första person min, mitt, mina vår, vårt, våra
Andra person din, ditt, dina er, ert, era
Tredje person dess deras

Reflexiva[redigera | redigera wikitext]

Det reflexiva pronomenet finns i en objektsform, sig, samt i possessivform, sin, sitt, sina.

Reflexiva pronomen används för att syfta tillbaka på det tänkta subjektet i en sats.

Jämför:

  • "Olle tycker om att kamma sig." (= att kamma Olle)
  • "Olle tycker om att kamma honom." (= att kamma någon annan)

Problemen dyker ofta upp när det possessiva reflexiva pronominet ska användas, särskilt i en mening med många satser.

  • "Olle håller sin bok." (= det är Olles bok)
  • "Olle håller hans bok." (= det är inte Olles bok)
  • "Jan vet inte om Olle håller sin bok." (= det är Olles bok)
  • "Jan vet inte om Olle håller hans bok." (= det är Jans bok. Eventuellt tillhör den någon tredje person. Detta framgår av kontexten.)
  • "När Jan såg Olle komma, rödblommig och med ett lyckligt leende på sina läppar, hade han sin hund i sällskap."

(Läpparna är Olles, hunden är Olles om det är på honom som han i sista satsen syftar, annars Jans. Detta framgår av kontexten.)

  • "När Jan såg Olle komma, rödblommig och med ett lyckligt leende på sina läppar, hade han hans hund i sällskap."

(Läpparna är Olles, hunden är Olles om det är på Jan som han i sista satsen syftar, annars Jans. Detta framgår av kontexten.)

  • "När Jan såg Olle komma, rödblommig och med ett lyckligt leende på sina läppar, lyckades hans hund skrämma upp fyra duvor i sin närhet."

(Läpparna är Olles, hunden kan vara antingen Jans eller Olles. Duvorna befann sig i hundens närhet.)

  • "När Jan såg Olle komma, rödblommig och med ett lyckligt leende på sina läppar, lyckades hans hund skrämma upp fyra duvor i hans närhet."

(Läpparna är Olles, hunden kan vara antingen Jans eller Olles. Duvorna befann sig i Jans eller Olles närhet, beroende på vem som äger hunden.)

Observera att i de två sista meningarna är det omöjligt att använda "sin hund", oavsett om det är Jan eller Olle som äger hunden.

Adjektiv[redigera | redigera wikitext]

Adjektiv kompareras i tre olika jämförelsegrader.

Positiv Komparativ Superlativ
Regelbundna
söt sötare sötast
glad gladare gladast
Oregelbundna
gammal äldre äldst
liten mindre minst
Adjektiv som kompareras med mer(a) och mest
lik mer(a) lik mest lik
akut mer(a) akut mest akut

Verb[redigera | redigera wikitext]

Verb böjs i svenskan efter modus och tempus.

Modus[redigera | redigera wikitext]

Det finns tre modus: indikativ, imperativ och konjunktiv. Indikativ och, i viss mån, konjunktiv böjs efter tempus.

Indikativ (presens)[redigera | redigera wikitext]

  • sova - sover
  • leka - leker

Infinitivmärket är att.

Imperativ[redigera | redigera wikitext]

Imperativ uttrycker en uppmaning att göra något:

  • sova - sov!
  • leka - lek!
  • prata - prata!

Konjunktiv[redigera | redigera wikitext]

Konjunktiv används oftast i imperfekt. För regelbundna verb sammanfaller konjunktivformen med indikativformen i imperfekt, men det är också vanligt att konditionalis ("skulle" + infinitiv) används för att uttrycka konjunktiv.

  • sova - sov, skulle sova
  • leka - lekte, skulle leka

Många oregelbundna verb har egna former i konjunktiv:

  • vara - vore
  • få - finge
  • bliva (bli) - bleve
  • springa - sprunge

De starka verbens konjunktivformer bildas med den gamla imperfekt-pluralstammen + -e. Sålunda heter gå "ginge" i konjunktiv (gå, gammaldags imperfekt-pluralis: gingo). Vara (voro) blir vore. Bli (blevo) blir bleve. O.s.v.

Ovanstående är exempel på imperfekt konjunktiv. Presens konjunktiv hörs sällan i dagens talade språk. Likväl används den stundom, framförallt i idiomatiska uttryck. Exempel på presens konjunktiv:

  • leva - leve (i utrop: "leve kungen!")
  • vara - vare (i uttrycket: "vare sig du vill det eller ej")

Presens konjunktiv förekommer även i bönen "Fader vår": "helgat varde Ditt namn, tillkomme Ditt rike, ske Din vilja"

Konjunktiverna är dock inte speciellt vanliga i modern svenska (möjligen med undantag för "vore").

Enkla tempus[redigera | redigera wikitext]

Presens[redigera | redigera wikitext]

  • (jag) genomför
  • (han) leker
  • (de) pratar

Preteritum[redigera | redigera wikitext]

Även kallat imperfekt.

  • (ni) sov
  • (du) lekte

Sammansatta tempus[redigera | redigera wikitext]

Perfekt[redigera | redigera wikitext]

  • (de) har sovit
  • (jag) har lekt

Pluskvamperfekt[redigera | redigera wikitext]

  • (ni) hade sovit
  • (vi) hade lekt

Futurum[redigera | redigera wikitext]

  • (de) ska sova / kommer att sova
  • (vi) ska leka / kommer att leka

"Ska" (med varianten "skall") och "kommer att" används båda för framtid, med en liten nyansskillnad i betydelse. "Kommer att" uttrycker en mer definitiv framtid, medan "ska" är mer värderade/önskande.

Ofta används även presens för framtid, när tiden framgår av sammanhanget. Exempel: "Jag möter dig i morgon på stationen."

Futurumperfekt[redigera | redigera wikitext]

  • (du) ska ha sovit / kommer att ha sovit
  • (de) ska ha lekt / kommer att ha lekt

Konditionalis[redigera | redigera wikitext]

  • (du) skulle sova
  • (ni) skulle leka

Adverb[redigera | redigera wikitext]

Ett adverb är ett ord som tillkännages av att det beskriver ett verb, adjektiv eller ett annat adverb (märk väl ej ett substantiv). Adverb är även ord som ensamma kan svara på frågor som varåt, vartåt, varför? o.s.v. (dvs. däråt, ditåt o.s.v.). I svenska kan adjektiv göras om till adverb genom att ändelsen -t läggs till på slutet. Exempel: konstig -konstigt, galen - galet, ful - fult m.m.

Detta ska inte förväxlas med neutrumformen av adjektiv. Ordet stort har inte samma betydelse i meningarna "Hon log stort" och "Ett stort leende".

Adverb bildas i vissa fall också genom att ändelsen -en läggs till. Exempel: verklig - verkligen

Vissa andra adjektiv ser likadana ut som adverb. Exempel: bra -bra, gratis - gratis

Prepositioner[redigera | redigera wikitext]

Prepositioner ingår i prepositionsfraser. Många prepositioner har rumsbetydelse, till exempel: under bordet, mattan, nära huset. Andra har tidsbetydelse.

I fornsvenskan styrde prepositionen till (i betydelsen att för närvarande befinna sig mitt i/på/vid...) genitiven. Detta lever kvar i en rad stelnade uttryck, som till exempel "till bords" (inte *"till bord"), "till havs" (inte *"till hav"), "till fots" o.s.v

Syntax[redigera | redigera wikitext]

Svenskan är ett SVO-språk, där SVO står för subjekt, verb, objekt och syftar på grundordföljden i satser. Exempel:

subjekt predikat objekt
Jag sparkade bollen.

Denna ordföljd kallas för svenskans del traditionellt för "rak ordföljd".

Skulle däremot objektet eller ett adverbial placeras först kommer subjektet på tredje plats. Predikatet skall nämligen alltid vara på andra plats, och därför betecknas svenska ofta som V2-språk snarare än SVO-språk.

"Bollen sparkade jag." Denna konstruktion ger mer betoning på bollen.

I frågor gäller dock omvänd ordföljd, dvs. predikatet kommer före subjektet. Ex.: "Sprang han fem kilometer varje dag?"

Bisatser har oftast rak ordföljd: Ex.: "Det är väl känt, att han springer fem kilometer varje dag." Första satsen är en huvudsats och den andra en bisats.

Om konjunktionen utelämnas i villkorssatser blir det däremot omvänd ordföljd i bisatsen. Ex.: "Sprang jag fem kilometer varje dag, skulle jag inte behöva dricka lightläsk". Jämför: "Om jag sprang fem kilometer varje dag, skulle jag inte behöva dricka lightläsk". Notera även att huvudsatsen i båda dessa fall får omvänd ordföljd, vilket beror på att bisatser av detta slag fungerar som adverbial för denna.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Hultman, Tor (2003). Svenska Akademiens språklära. Svenska Akademien. sid. 57. ISBN 91-7227-351-8 
  2. ^ Ragnvald Iversen, "Norrön grammatikk", s. 27 och Elias Wessén, "Svensk språkhistoria", del 1, s. 17 och s. 101f.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk, Aschehoug & Co., Oslo 1961.
  • Elias Wessén, Nordiska språk, Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm 1979.