Institutet för språk och folkminnen

	Institutet för språk och folkminnen
Departement	Kulturdepartementet
Organisationstyp	Statlig förvaltningsmyndighet
Kommun	Uppsala
Län	Uppsala
Organisationsnr	202100-1082
Föregångare	Språk- och folkminnesinstitutet; Svenska språknämnden; Sverigefinska språknämnden; Klarspråksgruppen
Inrättad	1 juli 2006
Generaldirektör	Martin Sundin
Instruktion	SFS 2007:1181
Webbplats	www.isof.se

Ej att förväxla med Institutet för social forskning.

Institutet för språk och folkminnen (förkortat Isof, före 2006 Språk- och folkminnesinstitutet, Sofi) är en statlig myndighet vars uppgift är att på vetenskaplig grund samla in, bygga upp och sprida kunskap om:

det svenska språket samt dialekter, ortnamn och personnamn i Sverige
de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romska samt svenskt teckenspråk
folklig kultur, vardagsliv och traditioner i Sverige.

Isof är indelat i fem avdelningar på tre olika orter – Göteborg, Stockholm och Uppsala, där Göteborg och Uppsala även har särskilda regionala och/eller ämnesinriktade ansvarsområden. Myndighetens huvudkontor finns i Uppsala. Från och med 2022 finns verksamhet även i Kiruna och Övertorneå, i och med den treåriga satsningen på språkcentrum^[1] för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romska.

Enligt institutets gällande instruktion (Förordning (2007:1181) med instruktion för Institutet för språk och folkminnen)^[2] är deras uppgift att bedriva språkvård och efter vetenskapliga normer försöka levandegöra och sprida kunskaper om svenska språket, de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib (alltså ej inkluderande samiska)^[3], det svenska teckenspråket, dialekter, folkminnen, namn och språkligt burna kulturarv i Sverige. Institutet ska även bedriva forskning samt delta i internationellt samarbete inom sitt verksamhetsområde.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Den 1 juli 1970 bildades DOVA-myndigheten, en förkortning av Dialekt- och ortnamnsarkiven samt Svenskt visarkiv. Denna myndighet bestod från början av Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), Ortnamnsarkivet i Uppsala (OAU), Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL) samt Svenskt visarkiv (SVA). Till myndigheten fördes under 1971 Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg (DAG) och Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM). År 1984 införlivades även de tidigare forskningsprojekten Ordbok över Sveriges dialekter (OSD) och Sveriges medeltida personnamn (SMP).^[4] Från att ha varit självständiga arkiv bildade dessa nu en gemensam myndighet.

Under 1990-talet omorganiserades ULMA och delades upp i flera enheter och Ortnamnsarkivet i Uppsala bildade tillsammans med Sveriges medeltida personnamn en gemensam avdelning kallad Namnavdelningen.

Den 1 juli 1993 bytte myndigheten namn till Språk- och folkminnesinstitutet (Sofi).

Isof fick från och med den 1 juli 2006 utökade uppgifter i samband med namnbytet. Förutom avdelningar och arkiv från Språk- och folkminnesinstitutet ingår även det nya Språkrådet, som består av de tidigare självständiga språkvårdsmyndigheterna Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden samt av Klarspråksgruppen i Regeringskansliet.

ULMA[redigera | redigera wikitext]

Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala var från 1939 och fram till 1970 en statlig arkiv- och forskningsinstitution med namnet Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Grunden för verksamheten lades redan på 1870-talet med de olika landsmålsföreningarna vid Uppsalas studentnationer, vilka på 1890-talet efterträddes av de så kallade dialektgeografiska landskapsundersökningarna. Arkivet fick officiell status 1914 som Uppsala landsmålsarkiv (ULMA) med Herman Geijer som förste föreståndare.

OAU[redigera | redigera wikitext]

Ortnamnsarkivet i Uppsala, som var huvudarkiv för ortnamn i Sverige, grundades 1928 och fram till 1970 lydde arkivet, som då kallades Svenska ortnamnsarkivet, under Svenska ortnamnskommissionen.

DAL[redigera | redigera wikitext]

Landsmålsarkivet i Lund grundades 1930 genom riksdagsbeslut, och övertog de gamla sydsvenska landsmålsföreningarnas (Skånes, Hallands, Smålands och Kalmar-Blekinges) samlingar. Dessa föreningar hade då funnits i 55 år, från 1916 under en av föreningarna vald centralstyrelse.

SVA[redigera | redigera wikitext]

Svenskt visarkiv, som grundades privat på initiativ av Ulf Peder Olrog 1951, överfördes till Statens musiksamlingar den 1 juli 1999.

Före detta avdelningar inom Isof[redigera | redigera wikitext]

Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (DFU)
Namnarkivet i Uppsala (NAU)
Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg (DAG). DAG:s uppgift var att förvalta vårt kulturarv genom att samla, bearbeta och förmedla kunskap om dialekter, folkminnen, folkmusik, ortnamn och personnamn. Ansvarsområdet omfattade i första hand förutvarande Göteborgs och Bohus län samt södra Dalsland.
Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL)
Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM). DAUM hade till uppgift att samla in, bevara, bearbeta och ge ut material om dialekter, ortnamn, folklig kultur och lokalhistoria. Arkivets ansvarsområde omfattade i första hand Västerbottens och Norrbottens län.
Avdelningen för verksamhets- och ledningsstöd (VLS)
Avdelningen för IT och digitalisering (ITD)
Sveriges medeltida personnamn (SMP)