Sveriges myndigheter

Från Wikipedia
Sveriges statsskick
Sveriges riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Grundlagarna
Regeringsformen
Tryckfrihetsförordningen
Yttrandefrihetsgrundlagen
Successionsordningen
Ceremoniell makt
Statschefen
Verkställande makt
Regeringen
Statsministern
Statsråden
Regeringskansliet
Förvaltningsmyndigheterna
Lagstiftande makt
Riksdagen
Riksdagsordningen
Riksdagens talman
Riksdagens utskott
Riksbanken
Riksrevisionen
Dömande makt
Domstolsväsen
Högsta domstolen
Högsta förvaltningsdomstolen
Administrativ indelning
Staten
Län · Regioner
Kommuner
Övrigt
Europakonventionen
Europeiska unionen
Förenta nationerna
Post- och Inrikes Tidningar
Svensk författningssamling
Huvudartikel: Myndighet

Sveriges myndigheter utgörs av regeringen, domstolarna och förvaltningsmyndigheterna. Domstolarna är statliga, medan förvaltningsmyndigheterna kan vara statliga eller kommunala. Beslutande församlingar, såsom riksdagen och kommunfullmäktige, är inte myndigheter. Även andra organ än myndigheter kan ha förvaltningsuppgifter. Det finns sålunda till exempel aktiebolag som ägnar sig åt myndighetsutövning.

Det allmänna myndighetsregistret, som förs av Statistiska centralbyrån, omfattade 448 statliga myndigheter i mars 2016.[1] Till detta kommer de kommunala myndigheterna. Det kan dock noteras att det inte finns någon allmänt vedertagen och uteslutande definition av myndighetsbegreppet. Eftersom man kan använda sig av olika definitioner, kan olika uppgifter om antalet myndigheter vara lika giltiga.[2]

SCB har i myndighetsregistret valt att dela upp de statliga myndigheterna i följande sex kategorier:

  1. Statliga förvaltningsmyndigheter (243 stycken)
  2. Myndigheter under riksdagen (4 stycken)
  3. Statliga affärsverk (3 stycken)
  4. AP-fonder (6 stycken)
  5. Sveriges domstolar samt Domstolsverket (85 stycken)
  6. Svenska utlandsmyndigheter (107 stycken)

Samtliga dessa kategorier utom domstolarna är statliga förvaltningsmyndigheter i regeringsformens mening.

Även Europeiska unionens dömande och förvaltande organ kan nämnas i anslutning till Sveriges myndigheter, som en överstatlig nivå.

Domstolarna

Stockholms tingsrätt

Grundläggande bestämmelser om domstolarna finns i 11 kap. regeringsformen.

De svenska domstolarna är de allmänna domstolarna (tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen), de allmänna förvaltningsdomstolarna (förvaltningsrätter, kammarrätter och Högsta förvaltningsdomstolen) och fyra specialdomstolar (Arbetsdomstolen, Försvarsunderrättelsedomstolen, Marknadsdomstolen och Patentbesvärsrätten).

Förvaltningsmyndigheterna

Grundläggande bestämmelser om förvaltningsmyndigheterna finns i 12 kap. regeringsformen. För verksamheten finns vidare allmänna bestämmelser i förvaltningslagen.

Även andra organ än myndigheter kan ha förvaltningsuppgifter. Statliga och kommunala bolag är inte myndigheter ens om de anförtrotts myndighetsutövning.

Statliga förvaltningsmyndigheter

Det var tidigare vanligt att dela upp de statliga myndigheterna i centrala, regionala och lokala myndigheter. Under de senaste decennierna har emellertid utvecklingen gått mot att lokala och regionala förvaltningsmyndigheter går upp i en gemensam myndighet för hela landet. Exempel på detta är Skatteverket och Polismyndigheten. Modellen med tre nivåer av statliga myndigheter har därför förlorat en stor del av sin betydelse.

Statskontoret har i rapporten Statsförvaltningens utveckling 1990–2005 delat upp de statliga förvaltningsmyndigheterna i fem olika grupper: allmänna förvaltningsmyndigheter, affärsverk, universitet och högskolor, myndigheter som ingår i myndighetskoncerner samt myndigheter utan egen personal.[3]

En statlig förvaltningsmyndighet lyder under antingen regeringen eller riksdagen.

Myndigheter under regeringen

En statlig förvaltningsmyndighet lyder under regeringen om inte myndigheten enligt regeringsformen eller annan lag är myndighet under riksdagen.[4] Regeringen låter departementen i Regeringskansliet handlägga frågor och utgöra kontaktpunkter till myndigheterna uppdelat efter departementens sakområden. Det förekommer undantagsvis att fler än ett departement är kontaktpunkt mot en viss myndighet. Myndigheten lyder dock under regeringen och inte under Regeringskansliet eller något av departementen. År 2013 hade regeringen 336 myndigheter under sig. Av dessa sorterade 123 under Justitiedepartementet.[5]

Trafikverkets huvudkontor i Borlänge

Förvaltningsmyndigheterna står, till skillnad från domstolarna, i ett principiellt lydnadsförhållande till regeringen.[6] Emellertid gäller den begränsningen att varken riksdagen eller regeringen får bestämma hur en myndighet ska besluta i ett ärende som utgör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.[7]

I myndighetsförordningen (2007:515) finns vissa grundläggande föreskrifter för förvaltningsmyndigheter under regeringen.[8] Där framgår bland annat att en myndighet kan vara en enrådighetsmyndighet, styrelsemyndighet eller nämndmyndighet.[9]

  • En enrådighetsmyndighet leds av en myndighetschef, ofta med titeln generaldirektör. Vid vissa enrådighetsmyndigheter finns ett insynsråd för att utöva insyn i verksamheten och ge myndighetschefen råd. Regeringen bestämmer om det skall finnas ett insynsråd vid myndigheten. Myndighetschefen ska vara ordförande i insynsrådet och hålla rådet informerat om verksamheten.[10] Exempel på enrådighetsmyndigheter är Skatteverket, Kammarkollegiet och Finanspolitiska rådet.
  • En styrelsemyndighet leds av en styrelse. Myndighetschefen får inte vara ordförande eller vice ordförande i styrelsen för en sådan myndighet.[11] Exempel på styrelsemyndigheter är Post- och telestyrelsen och Trafikverket.
  • En nämndmyndighet leds av en nämnd. Nämnden består som regel av det antal ledamöter som regeringen bestämmer. En av ledamöterna ska vara ordförande och en ska vara vice ordförande. Exempel på nämndmyndigheter är Statens överklagandenämnd och Rättshjälpsnämnden.

Det finns dock andra ledningsformer än de som anges i myndighetsförordningen. Arbetsgivarverket leds exempelvis av ett arbetsgivarkollegium. Det kan vidare noteras att en myndighets namn inte nödvändigtvis återspeglar dess ledningsform. Centrala studiestödsnämnden är till exempel en enrådighetsmyndighet.

Regeringen bestämmer oftast ramarna och formerna för en myndighets verksamhet i en myndighetsinstruktion, som är en förordning med bestämmelser om bland annat sådant som myndighetens uppgifter och ledningsform. Regeringen beslutar vidare om förutsättningarna för den enskilda myndighetens verksamhet i årliga regleringsbrev, som innehåller uppgifter om myndighetens mål och ekonomiska ramar.

Myndigheter under riksdagen

Riksdagen har tre myndigheter under sig, utöver Riksdagsförvaltningen som sköter den interna förvaltningen. Myndigheterna är Riksdagens ombudsmän (JO), Riksrevisionen och Sveriges riksbank. Riksdagens myndigheter har som regel en mer överordnad roll än regeringens, då riksdagens funktion, vid sidan av att stifta lagar, är att kontrollera regeringen.

Kommunala förvaltningsmyndigheter

Huvudartikel: Kommunal myndighet

I Sverige finns det många kommunala förvaltningsmyndigheter. Kommunstyrelsen och landstingsstyrelsen är kommunala myndigheter, liksom kommunala och landstingskommunala nämnder. Varje kommun avgör själv hur många kommunala myndigheter det ska finnas i kommunen, i och med att kommunfullmäktige är suverän att besluta om den kommunala nämndorganisationen. Varje nämnd är en egen myndighet.

Noter

  1. ^ ”Det allmänna myndighetsregistret”. Statistiska centralbyrån. http://www.myndighetsregistret.scb.se/. Läst 3 mars 2016. 
  2. ^ Statsförvaltningens utveckling 1990–2005 Statskontoret 2005:32 s. 14.
  3. ^ Statsförvaltningens utveckling 1990–2005 Statskontoret 2005:32 s. 16.
  4. ^ 12 kap. 1 § regeringsformen (1974:152)
  5. ^ Regeringen.se: Myndigheter Arkiverad 11 januari 2012 hämtat från the Wayback Machine.
  6. ^ SOU 2004:23 Arkiverad 13 februari 2006 hämtat från the Wayback Machine. s. 62.
  7. ^ 12 kap. 2 § regeringsformen (1974:152)
  8. ^ 1 § myndighetsförordningen (2007:515).
  9. ^ 2 § myndighetsförordningen (2007:515).
  10. ^ 9 § myndighetsförordningen (2007:515).
  11. ^ 10 § myndighetsförordningen (2007:515).