Sveriges nationella förbund

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
SNF:s vapen.

Sveriges Nationella Förbund (SNF) var en högerradikal politisk organisation i Sverige som grundades 1915. Organisationen, som ursprungligen hade varit ett ungdomsförbund inom Högern, kom med tiden att utvecklas i en allt mer pronazistisk riktning och periodvis samarbetade man med nationalsocialistiska grupper. SNF gav även ut den protyska dagstidningen Dagsposten som efter 1950 fortsattes av en politisk veckotidning med namnet Fria Ord.[1]

SNF var – genom avhopp från högerpartiet – representerat av tre ledamoter i riksdagens andra kammare 1934-1936, vilket var enda gången en öppet pronazistisk fraktion haft representation i Sveriges riksdag.

Förbundets ursprung och brytningen med Högern[redigera | redigera wikitext]

Grundande[redigera | redigera wikitext]

Sveriges Nationella Förbund grundades 16 oktober 1915hotell Kronprinsen i Stockholm under namnet Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) och blev med tiden i praktiken ett fristående ungdomsförbund till Allmänna Valmansförbundet (nuvarande Moderaterna).

Under 20-talet växte Sveriges Nationella Ungdomsförbund kraftigt ifrån ca 4 000 medlemmar år 1927 till omkring 24 000 medlemmar och var mycket aktiva i det så kallade kosackvalet 1928.[2] Under denna kampanj växte ett närmare samarbete fram mellan Allmänna Valmansförbundet och Sveriges Nationella Ungdomsförbund. Relationen på nationell nivå blev dock allt sämre under början av 30-talet. Arvid Lindman och Allmänna Valmansförbundet strävanden att samla och organisera högerrörelsen in under ett paraply hamnade i konflikt med SNU:s vilja att vara en mer självständig politisk rörelse.

"Fria Högern" i Stockholm[redigera | redigera wikitext]

Situationen blev akut när ledande SNU:are gick fram med en separat lista, den fria högern, i samband med kommunalvalen i Stockholm 1931. Konflikten var då främst organisatorisk och drevs till viss mån av personkonflikter.

En stor skara yngre högermän under ledning av SNU:s ordförande fil.dr Arne Forssell ansåg att högern inte i tillräckligt hög grad släppte fram yngre och mer engagerade krafter på sina listor. Allmänna valmanförbundet i sin tur önskade att SNU skulle gå mot att bli ett mer ordinarie ungdomsförbund till Allmänna Valmansförbundet genom att i stadgarna skriva in en över åldersgräns på 35 år för medlemskap i organisationen och i stadgans målparagraf skriva in att organisationen hade som mål att rekrytera ungdomar till högern.

Konflikten i Stockholm ledde till att Arne Forssell tvingades lämna posten som ordförande för SNU och istället blev fil.dr Ivar Anderson tillförordnad ordförande. Under ett års tid försökte han hålla ihop SNU och hålla kvar SNU som en närstående organisation till Allmänna Valmansförbundet. Hans försök misslyckades dock och istället stärkte den högerradikala falangen inom SNU sin ställning genom valet fil.dr Elmo Lindholm till ordförande 1932. SNU fortsatta att expandera under tidigt 30-tal och hade 35 460 medlemmar före kommunalvalen[1931.

Radikalisering[redigera | redigera wikitext]

Radikaliseringen av SNU och framförallt dess studentsektion och Stockholmsavdelning ledde till att Föreningen Heimdal (som efter viss tvekan anslutit sig till SNU efter kosackvalet 1928) lämnade SNU 1932 och att den mot Allmänna Valmansförbundet lojala organisationen Konservativ ungdom bildades i Stockholm 1933 under ledning av Jarl Hjalmarson.

Elmo Lindholm var starkt inspirerad av den så kallade lundakonservatismen och försökte utvecklade SNU i nationell och socialkonservativ riktning genom bland annat sina ledare i Nationell Tidning (tidigare Nationell Tidskrift). Med tiden blev flera av de ledande – såväl inom styrelsen som anställda ombudsmän och redaktörer – inom SNU allt mer imponerade av de fascistiska och nazistiska rörelserna på kontinenten. Detta tog sig uttryck i att förbundet i mars 1933 bildades en egen "kamporganisation", med uniform bestående av en stålgrå skjorta, blå slips och blå armbindel. Kårchef var kaptenen och riksdagsledamoten Alf Meyerhöffer.

Brytning med högern[redigera | redigera wikitext]

Denna skärpning av SNU:s ståndpunkter ledde till skarpa reaktioner hos Allmänna Valmansförbundet som ogillade förbundets tendenser till anti-parlamentarism och korporatism och krävde att SNU istället skulle politiskt underordna sig Allmänna Valmansförbundet och finna sig i rollen som förbundets ungdomsorganisation.

SNU svarade genom att 1934 bryta samarbetet med Allmänna valmansförbundet och SNU kallade sig därefter en tid för Sveriges Nationella Ungdomsförbund och Förbund (SNUoNF). Allmänna valmansförbundet bildade då under ledning av Jarl Hjalmarson den egna ungdomsorganisationen Ungsvenskarna dit Konservativ ungdom anslöts liksom flertalet lokalavdelningar och distrikt inom SNU som valde att säga upp relationen med SNU och istället begära anslutning till Ungsvenskarna (däribland Göteborgsavdelningen).

Vid brytningen mellan Allmänna valmansförbundet och Sveriges Nationella Ungdomsförbund valde tre riksdagsledamoter att gå med SNU och bildade en egen riksdagsgrupp, Nationella gruppen. Dessa var ovan nämnde kapten Alf Meyerhöffer, stationsskrivaren Gösta Jacobsson och lantbrukaren John Gustafsson.

Kommunalvalen 1935 blev förbundets enda verkliga valframgång. Man tog totalt runt 70 mandat. 1935 bytte man åter namn, denna gång till Sveriges Nationella Förbund. Den antisemitism, som tidigare hade funnits i bakgrunden, blev nu en skönjbar linje i partiets profil.

Vid 1930-talets mitt uppgavs medlemsantalet till ca 40 000.[källa behövs]

Sammanslagning och delning[redigera | redigera wikitext]

Den lilla tyskvänliga organisationen Nationella Arbetsförbundet anslöts 1934 till SNF. Efter valbakslaget 1936 med 31 015 röster och 3 förlorade mandat började SNF mer tydligt driva mot fascismen. Exempelvis gick man 10 oktober 1937 samman med Per Engdahls Riksförbundet Det nya Sverige. År 1938 anslöts ungdomsorganisationen Svensk Front under ledning av Bengt-Olov Ljungberg till partiet och under Ljungbergs ledning byggdes från och med 1939 en ungdomsorganisation vid namn Nationell Ungdom upp, med amanuensen Harald Ljungström som ledare.

Förbundets ideologi diskuterades flitigt under denna tid, och då främst vad den skulle kallas. Pingsten 1938 antogs ett partiprogram som de själva benämnde som korporativt, nysvenskt, radikalt, nationalistiskt och socialistiskt. De främlingsfientliga, antisemitiska dragen var påfallande: i Nationell Tidning kunde man 4 mars 1939 läsa att "Bakom de blågula folkhemsfraserna grinar den judiska internationalismen". Redan tidigt förklarades deras rasistiska politik: att skydda den svenska folkstammen mot mindervärdiga raselement. En annan fråga de drev var ett svenskt utträde ur Nationernas Förbund.

År 1940 genomförde SNF en konferens tillsammans med representanter från bland annat det svenska nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling i syfte att skapa ett samarbete partierna emellan.[3] Engdahl bröt 1941 med SNF och startade Svensk Opposition (SO). Med sig från SNF tog han då flera ledande personligheter, samt Ljungberg och stora delar av ungdomsförbundet. Det är inte känt hur många av de då 10 000 medlemmar (4 700 enligt andra uppgifter)[1] som SNF påstod sig ha, som följde Engdahl. Lite plåster på såren för SNF inträffade 1 december 1941 när man med en del tysk hjälp kunde börja ge ut tidningen Dagsposten.

Med den styrelse som tillträdde hösten 1940 fick en av franska filosofer inspirerad konservatism – främst företrädd inom de sydsvenska föreningarna – vika till förmån för en uppslutning kring en på den tyska nationalsocialismen kopierad svensk nationalism.

Efter kriget[redigera | redigera wikitext]

Efter andra världskriget gick det utför med partiet. År 1946 hade visserligen SNF tre mandat i Helsingborg, men senare uppgick hela avdelningen i Högerpartiet (idag moderaterna). SNF slutade att verka som parti och förbundets främsta verksamhet var att ge ut tidningen Dagsposten, som år 1952 omvandlades till tidskriften Fria Ord. SNF har gjort sig ökänt genom att skapa ett flertal frontorganisationer varifrån utåtriktad verksamhet bedrivs (till exempel Narvaförbundet) och SNF har även sysslat med entrism i Kristen Demokratisk Samling. År 1973 ombildades SNF från parti till en "idépolitisk förening".[4]

Utförsbacke[redigera | redigera wikitext]

År 1980 gick SNF och Nysvenska Rörelsen samman, men splittrades åter redan 1982. Senare under 80-talet slets förbundet sönder av inre stridigheter och en av fraktionerna är idag ansluten till Gary Laucks NSDAP/AO. SNF existerar fortfarande men gör inte mycket väsen av sig. En av anledningarna till att SNF finns kvar är att man kan få pengar från Carlbergska stiftelsen. Några pengar har dock inte betalats ut på flera år på grund av att det finns (minst) tre organisationer som kallar sig SNF, och man inte vet vilket som är det "riktiga" SNF.

Det finns skilda uppfattningar om hur SNF bör betecknas. Journalisterna Lodenius och Larsson säger att SNF "inte (...) var ett traditionellt nazistparti",[5] men att det ändå fanns pronazistiska och antisemitiska drag. Idéhistorikern Lena Berggren menar att SNF bör betecknas som radikalkonservativt,[6] medan fascismforskaren Roger Griffin kallar partiet för en chauvinist group.[7]

Ordförande[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] SNF - Extremhögerns gubbmaffia”. Expo (1). 1997. http://www.expo.se/2003/48_300.html. 
  2. ^ Wärenstam, Eric (1965). Sveriges Nationella Ungdomsförbund och Högern 1928–1934. Uppsala: Studia Historica Upsaliensa 
  3. ^ Lööw, Heléne (1990). Hakkorset och Wasakärven. En studie av nationalsocialismen i Sverige 1924-1950. Munkedal 
  4. ^ Lööw, Heléne: Nazismen i Sverige 1924-1979, s. 63
  5. ^ Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson (1994). Extremhögern. Tidens Förlag. Sid. 106. ISBN 91-550-4048-9 
  6. ^ Lena Berggren (2002). Lars M Andersson. red. ”Den svenska mellankrigsfascismen – ett ointressant marginalfenomen eller ett viktigt forskningsobjekt?”. Historisk Tidskrift (3): sid. 427ff. http://www.historisktidskrift.se/documents/Historisk-Tidskrift-fulltext-2002-3.pdf. 
  7. ^ Griffin, Roger (1993). The Nature of Fascism. London: Routledge. Sid. 118-119. ISBN 0-415-09661-8