Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sveriges socialdemokratiska arbetarpartis historia handlar om Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (förkortat S eller SAP) grundades 1889 och är Sveriges största politiska parti, såväl till medlemstal som till antal mandat i Sveriges riksdag.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Början[redigera | redigera wikitext]

Den 6 november 1881 höll August Palm ett tal i Malmö, som betraktas som det första socialistiska anförandet i Sverige. Det hade rubriken Hvad vilja socialdemokraterna?

Redan i detta första tal agiterade August Palm för en av socialdemokratins första stridsfrågor, den allmänna och lika rösträtten. Vid den tidpunkten var rösträtten förbehållen män och bestämd av inkomst och förmögenhet. Den omfattade bara fem procent av Sveriges befolkning.

Åtta år senare, den 23 april 1889, bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP. Fackföreningsrörelsen stod bakom partiet vid bildandet, och det fick uppgiften att även fungera som facklig centralorganisation fram till 1898LO bildades med stöd av socialdemokraterna. Det nära facklig-politiska sambandet mellan SAP och LO-förbunden har alltsedan dess starkt präglat den svenska arbetarrörelsen.

Hjalmar Branting blev år 1896 Sveriges förste socialdemokratiske riksdagsledamot då han valdes in med stöd från liberaler i Stockholm.

Axel Danielsson skrev det första svenska socialdemokratiska partiprogrammet (det tidigare var till stora delar en översättning av den tyska socialdemokratins program) vilket antogs av kongressen 1897.

1900-talets första årtionde[redigera | redigera wikitext]

Ungsocialisten Hinke Bergegren - utesluten ur SAP av Hjalmar Branting

År 1902 uppmanade socialdemokraterna till storstrejk då den dåvarande ämbetsmannaregeringen lade fram ett förslag om en rösträttreform som bara skulle utsträcka rösträtten till tolv procent av den vuxna befolkningen. Liberalernas Nils Edén karaktäriserade förslaget som ett "missfoster" och Hjalmar Branting kallade det "Kungligt skrivbordsprojekt". Även om strejken inte påverkade riksdagen, så innebar den att socialdemokraterna gjorde frågan om allmän och lika rösträtt till den dominerande tvistefrågan inom politiken, samtidigt som det visade sig att borgerligheten var splittrad i frågan.

År 1905 blev det maktskifte när en liberal regering tillträdde. Liberalerna blev största parti och socialdemokraterna fick 13 mandat. De konservativa försvagades.

Partiet förstod tidigt vikten av utbildning. Folkhögskolan Brunnsvik, som grundades 1906, fick tidigt en koppling till arbetarrörelsen. Ägare är ABF och LO. Än idag finns flera folkhögskolor ägda av arbetarrörelsen.

År 1906, Inom verkstadsindustrin utbröt en omfattande arbetskonflikt som i grunden handlade om rätten att vara fackligt organiserad. Då i Mackmyra Arbetsgivaren vräkte och sparkade arbetare som var fackligt aktiva. Arbetsgivarna var tvungna att sluta med dessa metoder då de inte fick något politiskt stöd från Liberalerna. Liberalen Nils Edén kallade det för "Bränsle för klasshat" och "Återfall i barbariskt tyranni".[1] Både socialdemokrater och liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktig del i en demokrati.


År 1906 lade Karl Staaffs liberala regering med stöd av socialdemokrater en proposition om allmän rösträtt, som bland annat innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Propositionen fälldes då en majoritet i riksdagen ville ha proportionella val. Socialdemokraterna såg detta som ett svek. Per Albin Hansson kallade det "liberal ynklighet".

Mellan 1906 och 1908 blir Hinke Bergegrens Ungsocialister uteslutna ur partiet på grund av sina anarkistiska tendenser.

År 1909 utbröt den så kallade "storstrejken", en generalstrejk, som ett svar på att SAF proklamerade en allmän lockout för att få stopp på ett antal lokala lönekonflikter. Storstrejken blev en storskalig nationell kraftmätning mellan den socialdemokratiska arbetarrörelsen och arbetsgivarna, som slutade i nederlag för arbetarrörelsen. Det ledde till att både socialdemokraterna och fackföreningarna tappade mycket av det folkliga förtroende man vunnit under det radikala sekelskiftesdecenniet. LO:s medlemsantal halverades och det tog nästan tio år innan man återhämtat sig. Erfarenheterna av storstrejken tolkades på olika sätt inom arbetarrörelsen. En minoritet, som menade att nederlaget berodde på undfallenhet av LO:s ledning och felaktiga organisationsprinciper, bildade året därpå den syndikalistiska organisationen SAC, medan många socialdemokrater kom att tvivla på den öppna klasskampen som en framkomlig väg att förbättra arbetarnas ställning, och stärktes i sin övertygelse om vikten att med demokratiska medel vinna den politiska makten.

1910: Rösträttsrörelsen och partisplittring[redigera | redigera wikitext]

Hjalmar Branting, partiledare 1907-1925

1911 skrev socialdemokraterna in kravet på republik i partiprogrammet.

1914 var det kris i landet och Sverige var väldigt nära en revolution. Socialdemokraternas ledning motsatte sig en revolution samtidigt som partiet var splittrat. Bland annat det dåvarande ungdomsförbundet, Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF), tvivlade på parlamentarismen då man ansåg det bara skulle leda till en borgerlig demokrati.

Det revolutionära läget i Sverige lyckades till viss mån dämpas genom att allmän rösträtt för män infördes. Detta införande skedde till största i samarbete mellan socialdemokraterna och liberalerna. Högerpartiet vek sig i frågan då man ansåg att införande av allmän rösträtt för män var bättre än en revolution, likt den som skett i Ryssland.

I samband med första världskrigets utbrott splittrades den internationella arbetarrörelsen i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren. Förloppet tog sin början i det tyska partiet, vilket var dåtidens största och mest betydelsefulla. En minoritet med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i spetsen bröt sig ur partiet och bildade det revolutionära Spartacusförbundet.

I Sverige kom partisplittringen tre år senare efter en period av ökande inre motsättningar.


Partisplittringen 1917[redigera | redigera wikitext]

En vänsteropposition med fäste framför allt i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) hade allt sedan 1909 kritiserat partiledningen för att frångå kongressbeslut och partiprogram. De sprängande frågorna var antimilitarismen, kompromisserna i rösträttsfrågan, Arbetarfredskonferensen med flera. I frågan om antimilitarism krävde ungdomsförbundet nedrustning i enlighet med partiets program, men där riksdagsgruppen deltagit i att ökat anslagen och därmed inte ställt sig bakom internationalismen enligt ungdomsförbundet. Även frågan om koalitionssamarbetet med liberalerna, den så kallade ministersocialism-frågan, skapade oro inom partiet där de olika ståndpunkterna företräddes av partivänsterns Zeth Höglund och partihögerns Hjalmar Branting. Även den senare utlysta borgfreden med högerregeringen skapade slitningar inom partiet och motiverades av Branting att på grund av kriget måste de inre motsättningarna inom landet bortses från och landets befolkning sluta upp bakom nationen mot det yttre hotet. Ungdomsförbundet tog aktivt ställning mot den av Branting företrädda linjen.[2]

Inför partikongressen i november 1914 hade slitningarna inom arbetarrörelsen lett fram till att representanter ur såväl ungdomsförbundet som partiet arbetat fram en policy som beskrev relationen mellan organisationerna. Uttalandet antogs av båda organisationers respektive kongresser men med en betydande skillnad. Den av partiet antagna lydelse var:

...ungdomsförbundet förklarar sig å sin sida redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut.

Till ungdomsförbundets kongressen 1914 hade centralstyrelsen föreslagit följande lydelse:

...ungdomsförbundet förklarar sig å sin sida redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med partiets program och socialismens principer.

Den föreslagna förändrade skrivningen röstades igenom av SDUF:s kongress med 147 röster mot 5.

Kongressen antog också ett uttaldande där förbundet menade att den socialdemokratiska riksdagsgruppen i väsentligt mån frångått partiets program, främst syftande på försvarsfrågan angående nedrustning.

Konflikten ställdes på sin spets när minoriteten i riksdagsgruppen förklarade att den inte ansåg sig bunden av partiledningens beslut. På Brantings förslag antog kongressen 1917 resolutionen, benämnd som Munkorgsstadgan, som i praktiken skiljde ungdomsförbundet från partiet och uteslöt vänsteroppositionen. Vänsterfalangen med SDUF i spetsen bildade så Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (numera Vänsterpartiet) i maj 1917.

Efter delningen av det socialdemokratiska partiet grundade partiet 1917 ett nytt ungdomsförbund som tilläts ett mindre oberoende än det föregående, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU). Det nya förbundet var mindre revolutionärt och lojalt mot partiet.

Regeringsmedverkan[redigera | redigera wikitext]

Den första regeringen där socialdemokratiska statsråd ingick, regeringen Edén, bildades 1917 och var en koalitionsregering med Liberala samlingspartiet. Regeringens första beslut var att frige Anton Nilson som hade deltagit i Amaltheadådet.

1917 var det oroligt i Sverige, demonstrationer förekom i hela landet för rösträtt. Den liberala-socialdemokratiska regeringen försökte få en uppgörelse med högerpartiet. På hösten 1918 föreslog regeringen för riksdagen allmän och lika rösträtt för män över 21 år. Vid riksdagsbehandlingen höjdes åldersgränsen till 23 år vid kommunala val och 27 år vid landstingsval. Dessutom skulle man ha betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet. Man fick inte heller vara försatt i konkurs, ej vara förklarad omyndig eller vara omhändertagen av fattigvården.

Det finska inbördeskriget 1918 gjorde att de revolutionära grupperna vädrade morgonluft igen. Men partistyrelsen tog avstånd från revolutionen och vägrade sända hjälp till de röda i Finland.

1919 infördes 8 timmars arbetsdag, ett socialdemokratiskt krav sedan många år.

1920: Socialdemokratisk regeringsbildningar[redigera | redigera wikitext]

När statsminister Nils Edén avgick 1920, bildade socialdemokraterna för första gången ensam regering med Hjalmar Branting som Sveriges statsminister.

1921 var kampen om rösträtt vunnen då även kvinnor fick allmän och lika rösträtt.

1921 hade riksdagen beslutat att införa en möjlighet att anordna rådgivande folkomröstningar för att på detta sätt öka demokratin. Partiet drev frågan starkt.

Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige hölls 1922 och riksdagen följde omröstningens utslag och förbjöd icke försäljning av alkoholhaltiga drycker. Socialdemokraterna var emot ett förbud eftersom de var rädda att det skulle öppna för illegal handel med sprit som inte staten skulle kunna kontrollera.

Socialism och folkhemmet[redigera | redigera wikitext]

Det nya partiprogrammet från 1920 samma hade inskärpt vikten av ökat statsägande och statlig kontroll över näringslivet. Den nytillrädda regeringen tillsatte Socialiseringsnämnden för att ta itu med saken. Rickard Sandler blev nämndens ordförande och Nils Karleby dess sekreterare. Nämnden kom att finnas kvar till mitten av 1930-talet, men det enda bestående resultatet av dess arbete var myndighetsformen affärsdrivande verk för så kallade naturliga monopol (till exempel Posten fram till 1988 och SJ till 2001). Samma år tillsattes också en utredning om ekonomisk demokrati under ledning av Ernst Wigforss, som inte heller den kom fram till några skarpa förslag. Socialiseringsfrågan och planhushållningsdiskussionen framkallade starka motreaktioner från borgerligheten, tydligast manifesterat under kosackvalet 1928, då socialdemokraternas samarbete med kommunisterna under beteckningen Arbetarepartiet kritiserades hårt. Samtidigt gick uppfattningarna isär inom socialdemokratin, där en del närmade sig ett funktionssocialistiskt synsätt, medan andra ville se radikala ingrepp i ägandet och ägandets rättigheter. Stridigheterna i socialiseringsfrågan fortsatte ända till kongressen 1932.

1928 formulerade Per Albin Hansson socialdemokraternas vision omfolkhemmet: "Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn."[källa behövs]

1930-talet[redigera | redigera wikitext]

Gustav Möller i mitten av 1920-talet. Möller hade en stor betydelse för socialdemokraternas socialpolitiska reformer.

1930 hölls Stockholmsutställningen, där funktionalismen introducerades för en svensk publik. Denna arkitekturstil och de stadsplaneringsideal den förde med sig kom sedan att få en viktig roll för den socialdemokratiska politiken från 1930-talet och framåt, inte minst i samband med de massiva rivningar av äldre bebyggelse som företogs i många svenska städer under 1960- och 1970-talen. Det hävdas ibland att den svenska socialdemokratin snarare hade moderniteten än marxismen som bärande ideologi för sina folkhemstankar; ett nytt samhälle skulle byggas upp utan hänsyn till det förgångna. Drivkrafterna för detta var två. Å ena sidan drog man med förnuftet slutsatsen att det var nödvändigt att modernisera såväl den ekonomiska produktionen som bostadsbeståndet för att åstadkomma en standardhöjning för befolkningens flertal. Å den andra fanns hos den generation socialdemokrater det handlar om, som själva ofta hade växt upp i förslummade och sanitärt undermåliga arbetarområden, ett starkt känslomässigt patos att utplåna vad man uppfattade som mänskligt ovärdiga sociala miljöer, och de var blinda för de värden yngre generationer kan se i äldre bebyggelse.

Kampen mellan reformister och revolutionärer inom SSU och partiet fortsatte under lång tid. Händelser som Ådalshändelserna gjorde att vissa förespråkade en väpnad kamp.

I takt med att Socialdemokraterna och SKP i riksdagen fick en allt större andel av ledamöterna minskade stödet för de som argumenterade för väpnad revolution. Partiet ville också minska motsättningarna genom ge de oppositionella ledande poster. Ivar Vennerström blev socialminister och Arthur Engberg blev ecklesiastikminister.

Per Albin Hansson[redigera | redigera wikitext]

Efter andrakammarvalet 1932 bildade Per Albin Hansson sin första regering, Regeringen Hansson I. Regeringen var en minoritetsregering men genom samarbete med bondeförbundet, den så kallade kohandeln, kunde regeringen genomföra åtgärder mot arbetslösheten samtidigt som bönderna fick stöd.

Krisprogrammet innebar bland annat:


Vid valet 1936 ökade socialdemokraterna till 45,9 procent och hade fler mandat än de tre borgerliga partierna tillsammans. Ännu en gång förvånade socialdemokraterna då man valde att bilda koalitionsregering med Bondeförbundet, trots att man hade majoritet i riksdagen tillsammans med SKP. Per Albin Hansson sa: "Jag för min del, lika lite mitt parti, proklamera oförsonlig motsättningspolitik. Jag tror tvärt om att jag säkrat kommer till målet - det klasslösa samhället - om jag utnyttjar alla de möjlighet till samarbete som erbjuder sig mitt uppe i motsättningarna. Därför kan för mig en politik, som syftar till en socialistisk ordning vara samförståndspolitik."

Regeringen genomförde flera socialpolitiska reformer som bostadsbidrag för barnfamiljer, folktandvård, förebyggande mödravård samt statlig arbetsförmedling.

Samförståndspolitiken gällde även arbetsmarknaden och Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF fick stor betydelse för svensk arbetsmarknadspolitik lång tid fram över.

1939 bildades en samlingsregering när finska vinterkriget bröt ut.

Under 1930-talet hade både bondeförbundet och folkpartiet gått politiskt åt vänster medan högerpartiet isolerats. Genom regeringsmakten hade socialdemokraterna också lyckats landsätta flera politiska reformer.

1940: Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Den nyutnämnda samlingsregeringen samlad vid Stockholms slott i december 1939: Från vänster: Bagge, Andersson, Bergquist, Möller, Westman, Quensel, Günther, Domö, statsminister Hansson, Wigforss, Sköld, Pehrsson-Bramstorp, Eriksson.

Samlingsregeringen (alla riksdagspartier förutom SKP var med) valde tidigt att vara neutral i kriget.

När Finland anfölls av Sovjetunionen blev det opinion i Sverige för att understödja Finland militärt men regeringen gick inte med på öppen hjälp. Finland fick dock militär utrustning: 90 000 gevär och 225 kanoner med mera. Försvaraktivismen var stor i landet och till exempel bildade man i SSU skytteföreningar.

1940 anfölls Danmark och Norge av Nazityskland. Det årets första maj-demonstrationer gjordes till en nationell samling där människor från alla politiska läger kunde delta under parollen "För Sveriges fred och oberoende".

Kort efter anfallet på Norge krävde tyskarna att få skicka trupper mellan Norge och Tyskland på svenska järnvägar. Den 18 juni tillät samlingsregeringen transporter genom Sverige.

Valet 1940 var partiets största valseger, då 53,8 procent röstade på socialdemokraterna.

Valet 1944 minskade socialdemokraternas andel av rösterna till 46,7 procent.

Den 6 oktober 1946 avled Per Albin Hansson. Det var inte solklart att Tage Erlander skulle bli Hanssons efterträdare och ett alternativ hade varit Gustav Möller. Men socialdemokraternas ideologiska ledare Ernst Wigforss ville se föryngring. Erlander var tveksam men ställde upp av pliktkänsla mot partiet.[källa behövs]1948 blev ett svårt val för socialdemokraterna som var tvungna att dels försvara sig mot den borgerliga kritiken mot efterkrigsprogrammet, dels försvara sig mot SKP som i föregående val hade fått 10 procent. Partiet backade med 0,6 procentenheter till 46,1 procent och kommunisterna förlorade 4 procentenheter. Folkpartiet gick kraftigt framåt på bekostnad av Högerpartiet.

1950: Välfärdsstaten och den generella välfärden[redigera | redigera wikitext]

Under slutet av 1940-talet hade socialdemokraterna genomfört flera generella socialpolitiska reformer, målet var att välfärdsstaten skulle vara generell och omfatta alla istället för individuell prövning. I början av 1950-talet hamnade socialdemokraterna i en ideologisk osäkerhet om sin roll i den nya välfärdsstaten. I mitten av 1950-talet infördes allmän sjukförsäkring och vad gäller tilläggspensionen förespråkade socialdemokraterna ett system där samhället tog hand om inbetalda medel som betalades ut i relation till tidigare lön. Genom den rådgivande folkomröstningen i pensionsfrågan ansåg sig regeringen också ha stöd bland väljarna för en sådan lösning. Allmän tilläggspension (ATP) infördes med en rösts marginal i andra kammaren 1958 när folkpartisten Ture Königsson frångick partilinjen och stödde det socialdemokratiska förslaget om ATP.

Den växande roll som statsmakten hade i människors liv kallade Tage Erlander för "det starka samhället", ett begrepp som ofta används om de socialpolitiska reformer som infördes under 1950- och 1960-talen: frivilliga sjukkassor ersattes av allmän sjukförsäkring, fyra veckors semester, moderskapsförsäkring med mera. De olika reformerna betalades med ett ökat skatteuttag genom en progressiv skatteskala: ju högre inkomst desto högre andel av lönen betalas i skatt. Genom införandet av omsättningsskatten (momsen) 1960 övergav socialdemokraterna sitt motstånd mot indirekta skatter.

Jämställdheten sågs för första gången som något att kämpa för. Tidigare hade många i partiet trott, att bara människor fick det socialt bättre, så skulle den frågan lösa sig automatiskt. Nu kom de första politiska reformerna. Bland annat började man bygga ut daghemsverksamheten, så att kvinnor kunde förvärvsarbeta.

Olof Palme demonstrerar sida vid sida med Nordvietnams ambassadör Nhuyen Tho Chyan en februarikväll 1968.

Bostadsbristen ville man få bort med det så kallade miljonprogrammet som gick ut på att bygga 100 000 lägenheter per år.

Intresset för internationella frågor ökade inom rörelsen, bland annat på grund av Vietnamkriget och kampen mot dikaturer. Då media alltmer uppmärksammade det som hände i världen, ökade också medvetandet och engagemanget hos allmänheten för dessa frågor. Tidigare hade intresset för omvärldens politik ofta begränsats till Norden och ibland Europa. För första gången började frågor rörande andra världsdelar att intressera rörelsen på allvar.

Vid valet 1968 får socialdemokraterna 50,1 procent av rösterna i valet och egen majoritet i riksdagen. Det var en stor seger inte minst med tanke på att partiet två år tidigare hade tillfogats ett stort nederlag i kommunvalen 1966. Året efter valet, 1969, avgick Tage Erlander som partiledare och statsminister. Han efterträddes på båda posterna av Olof Palme.

1970: Partislitningar, kärnkraft och löntagarfonder[redigera | redigera wikitext]

1970-talet innebar ett ökat fokus på frågor som arbetsrätt, jämställdhet och biståndsfrågor. Även miljöfrågor diskuterades. 1972 startade Sveriges första kommersiella kärnkraftverk, Oskarshamn 1. Utbyggnaden av kärnkraften hade brett stöd i riksdagen och socialdemokraterna var positiva till kärnkraften. Miljöfrågorna var dock ett ämne som Centerpartiet kunde utnyttja för att locka väljare och vid valet 1976 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten.

Under 1970-talet debatterades också statsmaktens inflytande över företagen och socialdemokraterna utredde möjligheten att införa löntagarfonder.

IB-affären skakade partiet och visade tydligt att skräcken för kommunismen och den våldsamma revolutionen fanns inom partiet skulle finns under hela Kalla kriget.[källa behövs]Torekovskompromissen mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna inskränkte kungens makt och öppnade upp för kvinnlig tronföljd. Olof Palme sade att uppgörelsen endast var en kompromiss och att Socialdemokraternas slutgiltiga mål fortfarande var att avskaffa monarkin.

Palme sörjs i Stockholm 1986.
Ingvar Carlsson, partiledare 1986–1996

Efter Harrisburgolyckan gjorde partiet en omsvängning vad gäller sin positiva syn på kärnkraften. Flera ledande socialdemokrater framträdde som anhängare till avveckling, bland andra Alva Myrdal.

Man samarbetar med Folkpartiet och gör den största förändringen att av skattesystemet sedan 1950-talet.Den underbara natten 1981.

SSU kastade 1981 ut trotskisterna ur förbundet. Partiet följde upp med att utesluta trotskisterna på partistyrelsemötet i april 1982. De uteslutna medlemmarna bildade senare ett eget parti, Rättvisepartiet Socialisterna.

1982 inför man Lagen om anställningsskydd.

1982 vinner socialdemokraterna valet efter att förlorat två val i rad.

1983 infördes kollektiva löntagarfonder, som fick en mer begränsad utformning än de förslag som lagts under 1970-talet.

Under senare delen av 1980-talet till början av 1990-talet utkämpades det så kallade "rosornas krig" kring inriktningen av den ekonomiska politiken, med LO-ordföranden Stig Malm och finansminister Kjell-Olof Feldt som huvudsakliga motståndare.

Ingvar Carlsson[redigera | redigera wikitext]

1986 mördades Olof Palme den 28 februari i korsningen Tunnelgatan - Sveavägen. Han efterträddes av Ingvar Carlsson. Mordet blir trauma för både landet och partiet.

1987 avskaffas den fackliga kollektivanslutningen. Denna innebar att den som var med i en fackförening (förbundsavdelning) som vid ett årsmöte beslutat att vara med i det socialdemokratiska arbetarepartiet automatiskt blev partimedlem vars avgift till partiet betalades ur fackföreningens kassa. (Endast i undantagsfall hade beslut om kollektivanslutning kunnat tas på klubb-nivå på grund av stadgebestämmelser om begränsning av vissa ekonomiska beslut på lägre nivå än förbundsavdelning)

Göran Persson, partiledare 1996–2007.
Mona Sahlin, partiledare 2007-2011.

Socialdemokraterna genomdrev en pensionsreform då det gamla systemet visar sig vara kostsamt.

Vid valet 1991 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten. Vid valet 1994 fick Ingvar Carlsson på nytt bilda regering. De följande åren krävde stora neddragningar i de socialpolitiska systemen för att på sikt ordna upp statsfinanserna. I riksdagen samarbetade socialdemokraterna ofta med Centerpartiet för att få igenom sina förslag.

Göran Persson[redigera | redigera wikitext]

Efter Ingvar Carlssons avgång som partiledare 1996 följdes han av Göran Persson.

Vid valet 1998 gick socialdemokraterna tillbaka men behöll makten genom ett organiserat samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Trots att Sverige hörde till de länder i västvärlden som hade lägst arbetslöshet förblev arbetslösheten på en nivå som var oacceptabel ur socialdemokratisk synvinkel.[källa behövs] Den aktiva arbetsmarknadspolitiken med utbildningsinsatser och andra åtgärder lyckades inte förhindra att den insider/outsider-problematik som sedan 1970-talet präglat Västeuropa också fick fäste i Sverige.

Vid partikongressen i Västerås 2001 skrev man in i partiprogrammet att man är ett feministisk parti.

En stor förändring i samhälle som partiet var med och genomförde var att Svenska Kyrkan inte skulle vara en statskyrka.

En annan stor förändring var att samkönade par fick rätt att ingå registrerat partnerskap och ansöka om adoption.

Samtidigt ledde de uppdriva produktivitets- och prestationskraven i arbetslivet till att ett ökat antal människor sorterades ut i långtidssjukskrivning och förtidspensionering.

Socialdemokraterna kunde sitta kvar i regeringsställning efter valet 2002.

2002 21 Januari SSU:aren från Östersund, Fadime Sahindal, mördas av sin far. Det var ett så kallat hedersmord. Hon jobbade för jämställdhet och för rättigheter för unga kvinnor med utländsk bakgrund. SSU bildar en minnesfond 2003 för hedra minnet av Fadime.

I september 2003 mördades utrikesminister Anna Lindh, av många ansedd som trolig efterträdare till Göran Persson. Kort därefter röstade svenska folket nej till införandet av euron, vilket innebar ett bakslag för socialdemokraterna då de tillhörde ja-sidan. Göran Persson har i en intervju i Aftonbladet (16/3-2007) tillkännagett att han såg Anna Lindh som sin efterträdare.

I maj 2004 avslöjade TV4 den så kallade Egyptenaffären.

Spionaffären i den svenska valrörelsen 2006. Den 4 september 2006 polisanmälde socialdemokraterna dataintrång i det interna nätverket SAPnet, som ska ha bedrivits under längre tid. Affären fick flera partimedlemmar inom folkpartiet att avgå från sina poster och även den SSU ombudsman som varit delaktig.

Opposition mot regeringen Reinfeldt[redigera | redigera wikitext]

Valet 2006 september blev det sämsta valet som socialdemokraterna har gjort sedan 1914, samtidigt som Allians för Sverige fick riksdagsmajoritet och därmed fick i uppdrag att bilda ny regering. Socialdemokraterna fick dock 34,99 procent av rösterna, och fortsatte därmed att vara riksdagens största parti. På valnatten erkände sig Göran Persson besegrad och förkunnade också sin avgång som partiordförande.

Mona Sahlin blev i januari 2007 valberedningens kandidat till ordförande. 17 mars 2007, på en extrainsatt partikongress, valdes hon till partiledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Det var ett historiskt val då hon blev partiets första kvinnliga ordförande.

Partiet bytte taktik när det gällde att möta Sverigedemokraterna då Mona Sahlin gick med på en debatt i TV med deras partiledare[3]. Åsikterna om denna strategi var delade inom partiet[4].

Den 8 oktober 2008 deklarerade Socialdemokraterna och Miljöpartiet att de inleder ett samarbete, i första hand inför valet 2010 men även på längre sikt. Vänsterpartiet lämnades utanför, vilket väckte missnöje hos dess ordförande Lars Ohly, men även hos vissa fackliga företrädare, bland andra LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Förhandlingar och samarbete med Vänsterpartiet fortsatte dock i andra sammanhang och enligt uttalande av partiledaren Mona Sahlin den 10 oktober 2008 lämnades dörren öppen även för diskussioner om valsamverkan.

Den 8 december 2008 förklarar de tre oppositionspartierna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, att de är beredda att regera tillsammans efter en eventuell seger i 2010 års riksdagsval.

I Europaparlamentsvalet 2009 – Mona Sahlins första val som partiordförande – fick Socialdemokraterna 24,41 procent av rösterna. Valresultatet var en knapp minskning från Europaparlamentsvalet 2004 då partiet fick 24,56 procent. Det var det sämsta valet det Socialdemokratiska Arbetarpartiet gjort sedan allmän rösträtt infördes.

Partiet är med i den blocköverskridande uppgörelse som gör att äktenskapsbalken blir könsneutral och möjliggör det för samkönade par att gifta sig.

Håkan Juholt valdes till ny partiledare på partiets extrakongress den 25 mars 2011. I oktober 2011 fick Juholt negativ uppmärksamhet i media för hur han hanterat ansökan om ersättning från riksdagen för den bostad han har i Stockholm för övernattning. Den 21 januari 2012 lämnade han posten som partiordförande med omedelbar verkan.

Socialdemokraternas dominerande ställning under 1900-talet[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1932 och 2000 var partiet bara varit i opposition i endast 9 år (1976-1982,1991-1993). I 1940 års val (53,8 procent) och 1968 år val (50,1 procent) fick socialdemokraterna över hälften av rösterna och egen majoritet i riksdagen. I valet 1944 sjönk väljarstödet till 46,7 % men socialdemokraterna lyckades trots det behålla exakt hälften av riksdagsmandaten i båda kamrarna. Socialdemokraterna var i regeringställning 1932-1976, 1982-1991 och 1994-2006. Med undantag av åren 1936-1939 och 1951-1957 då socialdemokraterna bildade koalitioner med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) samt den av andra världskriget påkallade samlingsregeringen 1939-1945 har socialdemokraterna regerat ensamma. Detta har vanligen skett med minoritetsregeringar som förlitat sig på stöd från vänsterpartiet och dess föregångare. Eftersom vänsterpartiet står ideologiskt mycket långt ifrån de borgerliga partierna har de socialdemokratiska minoritetsregeringarna i praktiken kunnat agera som om de vore majoritetsregeringar. Vänsterpartiet har nämligen ytterst sällan kunnat komma överens med borgerliga partier när de har varit emot socialdemokraternas politik.

Socialdemokraterna lyckades uppnå sin dominerande ställning genom synen att maktinnehav är viktigare än att genomföra sådana politiska reformer som möter alltför stora motstånd. Partiledaren Per Albin Hansson myntade, för detta synsätt, begreppet samförståndspolitik. Valet 1948 kan användas som exempel på detta. Valkampanjen var mycket hätsk som en följd av vittgående planer från socialdemokraterna om att införa planhushållning, men till de borgerliga partiernas stora besvikelse förlorade de valet. Trots valsegern valde dock socialdemokraterna att avstå från att genomföra sin politik med hänsyn till det stora motstånd som det hade väckt hos oppositionen.

I slutet av 1990-talet förlorade Socialdemokraterna sin dominerande ställning. I valet 1998 fick Miljöpartiet de Gröna en vågmästarroll som innebar en försvagning av socialdemokraternas regeringsmakt. Alltsedan dess har Socialdemokraterna tvingats till olika samarbeten och i Riksdagsvalet 2010 gick man för första gången fram tillsammans med andra partier som ett regeringsalternativ, ett samarbete som kom att kallas De rödgröna. Valet blev ett nederlag för samarbetet men framför allt för Socialdemokraterna, som gjorde sitt sämsta val någonsin sedan den allmänna och lika rösträtten infördes. Partiet är dock alltjämt riksdagens största parti.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Det första seklet - sida 182-186.
  2. ^ Bäckström 1977, s. 183
  3. ^ Sydsvenskan.se - Mona Sahlin tar upp kampen mot sd av Olle Lönnaeus och Niklas Orrenius
  4. ^ Sahlin får tuff kritik efter debatt med sd - DN 21 april 2007

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Hirdman, Yvonne, Vi bygger landet. Den svenska arbetarrörelsens historia från Per Götrek till Olof Palme, Tidens förlag 1988
  • Hirdman Yvonne(red.)Sveriges Historia 1920-1965, Norstedts 2012
  • Nilsson, Torbjörn (2010). ”Folkhemmets byggherrar”. Populär historia (nr. 7): sid. s. 38-41. ISSN 1102-0822. 
  • Vad är Socialdemokrati? - en bok om idéer och utmaningar. förf. Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren. Arbetarrörelsens Tankesmedja/Idé & Tendens förlag 2008 ISBN 978-91-976756-0-4.