Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
SSU-logo.png
Förbundsordförande Gabriel Wikström
Förbundssekreterare Ellinor Eriksson
Grundat 1917
Huvudkontor Sveavägen 68, Stockholm
Antal medlemmar 4 154 (bidragsgrundande medlemmar 2014) (2:a)
Ideologi(er) Demokratisk socialism[1]
Moderparti Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
Internationellt samarbetsorgan International Union of Socialist Youth (IUSY)
Europeiskt samarbetsorgan Young European Socialists (YES)
Webbplats www.ssu.se
Förbundstidning Frihet, Tvärdrag

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) bildades 1917 som ungdomsförbund till Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) och Landsorganisationen (LO). Vid årsskiftet 2013-2014 hade SSU 4 154 bidragsgrundande medlemmar.

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

SSU:s ideologi är den demokratiska socialismen och de delar därmed moderpartiet Socialdemokraternas ideologi. Denna ideologi grundar sig på en tanke om ett samhälle där jämlikhet, frihet och solidaritet råder.

Målet med SSU:s politik är enligt egen uppgift ett samhälle utan över- och underordning, könssegregation och etniska klyftor, ett samhälle utan fördomar och diskriminering, ett samhälle där alla behövs och alla får plats, där alla har samma rätt och samma värde, där alla barn kan växa till fria och självständiga vuxna, där alla kan styra sina liv och sin vardag och i jämlik och solidarisk samverkan söka de samhälleliga lösningar som gagnar det gemensammas bästa.

SSU driver en generell välfärdspolitik finansierad av progressiva skatter och anser att människan alltid måste gå före vinstintressen.

Skapandet av en idépolitik för framtiden är, enligt SSU, basen för förbundet, tillsammans med en feministisk analys som förenas med en kamp mot rasism och diskriminering på grund av sexuell läggning.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Splittring och skapandet av ett nytt förbund[redigera | redigera wikitext]

1917 gick det en våg av kommunism genom hela Europa. Efter att Vladimir Lenin störtat den ryska Tsaren under Ryska Revolutionen radikaliserades socialister i många länder och ville att socialdemokratin skulle verka för en revolution. Även i Sverige såg vi denna utveckling vilket resulterade i en splittring i partiet. Många inom partiet var även kritiska till att socialdemokraterna strävade efter att sitta i regering och vänsterfalangen riktade kritik mot de övriga för att vara ministersocialister.[2]

Inom Socialdemokraternas Ungdomsförbund, SDUF, hade vänsterfalangen med Zeth Höglund vunnit majoritet vid kongressen då man hade röstat bort Per Albin Hansson från förbundsstyrelsen. Hansson hade starkt stöd av partiets ledning och ordföranden Hjalmar Branting och Hjalmar Branting krävde då att ungdomsförbundet förklarade sin lojalitet gentemot partiet. Ungdomsförbundet kunde dock inte godkänna en skrivning om att vara "redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut", eftersom man upplevde att detta syftade till att tysta oppositionen inom partiet. På Socialdemokraternas kongress 1917 röstades en resolution om att utesluta ungdomsförbundet med en majoritet på 136 röster mot vänsterfalangens 42 röster. Ledningen i SDUF kom sedan att utgöra stommen i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti.

Ett nytt ungdomsförbund, SSU, bildades under en kongress 27-28 oktober 1917 då 45 ombud mötes i Folkets Hus i Stockholm. Bland deltagarna fanns bland andra Per Albin Hansson och Gustav Möller.

Bommersviks huvudbyggnad

1930-talet[redigera | redigera wikitext]

På 30-talet så var så många som 100 000 medlemmar i SSU.[3] För att kunna erbjuda utbildningar till sina medlemmar köpte SSU kursgården Bommersvik.

1940-talet[redigera | redigera wikitext]

Det var först på 40-talet som SSU började få en fungerande organisation. Rent politiskt så närmade man även sig moderpartiet och mycket arbete ägnades åt antinazism.

1950-talet[redigera | redigera wikitext]

Den stora frågan för SSU under 1950-talet var om Sverige skulle ha atomvapen eller inte. Striden stod främst mellan Bertil Löfberg som var för atomvapen och Oskar Lindkvist som var emot.

Bostadsbristen diskuterades även och idéerna som senare ledde fram till "miljonprogrammet" började växa fram.

1960-talet[redigera | redigera wikitext]

Olof Palme under en demonstration för Nordvietnam

Ordförandena Ingvar Carlsson (1961-1967) och Bosse Ringholm (1967-1972) karaktäriserade denna period som en framgångstid för Sverige och de sociala reformerna kunde fortsätta i rask takt för att ständigt utvidga välfärden. Under denna tid var de internationella frågorna viktiga, eftersom man såg stora orättvisor framförallt i utlandet. SSU var stora kritiker av Vietnamkriget, även om det fanns vissa diskussioner inom Förbundsstyrelsen som inte ville stå på samma sida som kommunister. Förbundsstyrelsen beslutade senare att det var upp till varje enskild lokalavdelning och medlem att besluta hur de skulle agera.

Förbundet ägnade även mycket tid åt att agitera mot vänsterradikala krafter och gick till försvar för den demokratiska socialismen man förespråkade.

Några av de mer namnkunniga i Förbundsstyrelsen under detta decennium var Olof Palme, Ingvar Carlsson och Bosse Ringholm.

1970-talet[redigera | redigera wikitext]

Efter att vänsterfalangen hade "förlorat" flera kongresser började den 1972 att organisera sig i den så kallade "Torsdagsklubben". Torsdagsklubbens namn kom sig av att ca 40 vänsterdelegater träffades en torsdagskväll under kongressen 1972 och beslöt att hålla kontakt, bland annat genom politiska seminarier fram till nästa kongress.

Efter ett tag splittrades denna sammanslutning och en liten grupp började samla sig bakom tidningen Offensiv som startade 1973. 1976 avslöjades det att hemlig trotskistisk verksamhet förekom inom SSU, men det skulle dröja ca 4 år innan man kunde bevisa det. Beviset kom slutligen när två medlemmar oberoende av varandra berättade om det för förbundsstyrelsen. Metoden dess medlemsorganisation använde sig av var entrism. Lars Engqvist, SSU:s förbundsordförande 1972-1978, åkte runt i SSU för att försöka få majoritet för en uteslutning och hösten 1976 uteslöts sju medlemmar.

Vid kongressen 1978 verkställdes besluten om uteslutning och nu började debatten om Offensiv. Frågan om entrism hade förekommit eller inte delade förbundet. Lars Engqvist och förbundsstyrelsen kritiserade Offensiv hårt under kongressen och förbundsstyrelsen gick vinnande ur striden.

1975-1977 var Jerry Svensson president för IUSY. Han var den första svensken på posten och valdes på kongressen i Bryssel i Belgien.

1980-talet[redigera | redigera wikitext]

1980 står det klart att den dolda organisationen existerar och att den har ungefär 100 medlemmar inom organisationen i 10 olika avdelningar, samt tre personer som jobbar heltid för organisationen.

Dåvarande ordförande Jan Nygren (1978-1984) uttryckte sig så här: "Det var rena James Bond-historien. I ett av dokumenten såg jag mitt eget namn och ett referat av ett samtal med mig. Det handlade om SSU:s värnpliktsverksamhet och hur vi skulle aktivera SSU:are på luckan. Då kunde jag förstå mentalt att det inte var något falsarium." En mängd uteslutningar kom som en följd av detta.

Lars Engqvist, och senare Jan Nygren, framhävde att man inte var ute efter att tysta oppositionen utan att det var entrismen och den stadgevidriga verksamheten man ville komma åt med uteslutningarna.

Vid kongressen 1981 fastslogs att man var tvungen att rensa ut trotskisterna ur SSU. Vänsterfalangen var rädd att en utrensning skulle användas som täckmantel av högerfalangen för att få bort sådana som de inte gillade i allmänhet. Efter en förhandling gick man dock med på uteslutningar. Över 100 medlemmar uteslöts efter beslutet. I samband med kongressen 1981 lades också grunden till en kompromiss mellan falangerna i SSU då vänsterns Bo Bernhardsson vann voteringen om förbundssekreterarposten. Ordföranden Jan Nygren, som omvaldes, och Bernhardsson kom, efter en viss ömsesidig misstro inledningsvis, att samarbeta väl och stridigheterna i förbundet lugnade ned sig. Denna lösning upprepades vid kongressen 2005 då ordförande och sekreterare hämtades från vardera falangen i syfte att lugna ner konflikterna i organisationen.

Vid 1984 års kongress valde SSU för första gången en kvinna till förbundsordförande då Anna Lindh blev vald. Hennes tid som ordförande präglades av lugn i förbundet. Hon fick SSU att testa nya metoder för att förändra samhället, bland annat köpte man aktier i Volvo och andra storföretag för att kunna ställa företagsledningarna till svars på bolagsstämmorna.

International Union of Socialist Youth (IUSY) hade 1989 kongress på Bommersvik och Sven-Eric Söder valdes till ordförande för IUSY för åren 1989-1991.

1990-talet[redigera | redigera wikitext]

Vid 1990 års kongress valdes Karl-Petter Thorwaldsson till förbundsordförande. De interna striderna var inte lika starka och förbundet samlades för att möta en borgerlighet på frammarsch. Borgerligheten kunde öppet bedriva antikommunistisk hets och koppla samman alla socialistiska partier med Sovjetunionen. Den borgerliga valsegern 1991 förstärkte denna politiska stämning. En tid i opposition för socialdemokratin innebar för SSU att det vände på medlemsfronten. 1991-1993 ökade SSU:s medlemsantal.

I Seč (i dåvarande Tjeckoslovakien) 1991 valdes Roger Hällhag till ordförande i IUSY. Detta uppmärksammades eftersom samma land aldrig tidigare hade haft presidentposten två mandatperioder i rad.

Niklas Nordström valdes 1995 till ordförande på kongressen i Norrköping. Den pågående konflikten mellan falangerna framträder. Högerfalangen, å ena sidan, ville ta tydligt avstånd från kommunismen genom att lämna bakom sig symboler och ord som kunde relateras till kommunismen. Detta kom till stor del som en följd av att Sovjetunionen hade fallit och att missförhållandena i länderna i öst skadade även den demokratiska socialismens rykte. Vänsterfalangen ansåg att man skulle strida för traditionerna inom rörelsen. De ansåg att det vore ett svek mot grunderna att förändra sig på det sättet. Detta skapade en infekterad strid som levde kvar in på 2000-talet.

1996 tog förbundsstyrelsen avstånd från tidningen Socialisten (som drevs av personer aktiva på tidningen Offensiv) och beslutade att medlemskap i tidskriftsföreningen Socialisten skulle vara oförenligt med medlemskap i SSU.

På kongressen i Göteborg 1997 hårdnade konflikten. Två tydliga falanger framträdde och omröstningen till förbundsstyrelsen blev hård. Valberedningen kunde inte hitta en kompromiss och vice ordföranden Anders Ygeman från vänstern tvingades lämna styrelsen, då posten slopades. SSU skrev nu i sitt handlingsprogram att det är ett feministiskt förbund.

Vid kongressen 1999 i Västerås var en vänsterkandidat, Luciano Astudillo, från SSU-distriktet i Skåne, mycket nära att bli ordförande. Efter en vår av flera avslöjade oegentligheter falangerna emellan och en laddad kongress besegrades Astudillo emellertid av Mikael Damberg från Stockholms läns SSU-distrikt, med röstsiffrorna 126 mot 124.

De frågor med mest politisk sprängkraft inom förbundet under den här tiden var EU- och EMUfrågorna. SSU beslutade på en extra kongress 1994 att säga nej till svenskt EU-medlemskap, men att på grund av de delade meningarna i förbundet inte driva någon kampanj inför folkomröstningen samma år. Förbundet kom sedan successivt att förändra sin linje till en mer EU-positiv sådan, och på kongressen 2001 beslutade man att ställa sig positiv till ett svenskt EMU-medlemskap, men att inte heller nu driva någon kampanj.

Under flera år var Lisa Pelling generalsekreterare i IUSY.

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

År 2000 var SSU värd för International Union of Socialist Youth:s världsläger som arrangerades i Malmö med över 2 000 deltagare från hela världen. Lägret var det största IUSY organiserat dittills.

Under 2001 års kongress i Umeå lämnade vänsterfalangens kongressdeltagare kongressalen när Damberg skulle återväljas (någon motkandidat fanns inte). Detta var en mycket tydlig markering mot högerfalangens styre och visade på allvaret i konflikten. Vad vänsterfalangen mest kritiserade var att man i princip- och handlingsprogrammen ersatt "demokratisk socialism" med "socialdemokrati" vilket man tyckte var för svag ideologisk formulering då det inte tydligt syntes att SSU var socialistiskt. Högern hade stor majoritet på kongressen, vilket innebar att högerfalangen kunde få 2/3-dels majoritet i styrelsen. En laddad fråga blev EMU. Omröstningen vanns av ja-sidan med bara en rösts marginal och förbundet beslöt också att inte driva frågan då man var så splittrad i den att det inte fanns en tydlig majoritet för den. 2001 lyckades även SSU antog Socialdemokraterna ett nytt partiprogram där det slogs fast att Socialdemokraterna var en feministisk rörelse, en skrivning som SSU hade varit med och drivit på för tillsammans med kvinnoförbundet.[4]

Den 21 januari 2002 mördades SSU:aren Fadime Sahindal av sin far. Det visade sig vara ett hedersmord. Hon hade jobbat för jämställdhet och framför allt för rättigheter för unga kvinnor med utländsk bakgrund. 2003 bildade SSU en minnesfond för att hedra Fadimes minne.

2003 års European Community Organisation of Socialist Youth-kongress hölls på Bommersvik. SSU vann en ordförandestrid mot franska ungdomsförbundet och Anders Lindberg valdes, som första svensk, till ordförande för Ecosy.

Vid 2003 års kongress i Karlstad var högerfalangens ordförandekandidat Ardalan Shekarabi (SSU Uppland) och vänsterns Lina Afvander (SSU Jönköping). Afvander drog sig tillbaka kort före ordförandevalet på förmiddagen den 6 augusti när hon inte blev valberedningens förslag, och Shekarabi valdes enhälligt av kongressen. Till förbundssekreterare valdes Sara Heelge-Vikmång (SSU Östergötland). Kongressen beslutade också, en dryg månad före folkomröstningen, att inte alls uttala någon mening om svenskt införande av euro som valuta.

Det påstods att valet av Shekarabi varit omgärdat av vissa oegentligheter[5][6], vilket skapade en del problem för förbundet. Bland annat hade pengar från Verksamhetsutvecklingsfonden använts för att finansiera Shekarabis interna valkampanj. Skriverierna ledde till Shekarabis avgång vid kongressen 2005.

2004 valdes Anna Sjödin till vice ordförande i International Union of Socialist Youth i Budapest.

Inför kongressen 2005 så strävade man efter ett högre samförstånd mellan falangerna och kongressen tillsatte en framtidskommision vilket senare rekommenderade en maktdelning mellan höger- och vänsterfalangerna. Redan på kongressen hade man tänkt i de banor som framtidskommisionen gjorde senare och vänsterfalangen i form av Mattias Vepsä fick förbundssekreterarposten medan högerfalangen i form av Anna Sjödin fick ordförandeposten. År 2005 valde man även att gå emot Socialdemokraterna då man drev frågan om flyktingamnesti.

2005 uppdagades grova felaktigheter i SSU:s medlemsregister. Ett stort antal personer fanns i medlemsregistret utan att ha betalt medlemsavgift. Polisen inledde en förundersökning då de misstänkte bidragsfusk eftersom SSU fick ekonomiskt stöd baserat på sitt medlemsantal. Efter avslöjandet uppdaterades registren, och till kongressen lade förbundsstyrelsen fram förslag om ett centralt medlemsregister för att kunna utöva en bättre kontroll, så att distrikten inte skulle kunna fuska systematiskt. Polisen lade ned utredningen om bidragsfusk på grund av att brott inte kunde styrkas och SSU friades från brottsmisstankarna.

2006 omvaldes Anna Sjödin till vice ordförande i International Union of Socialist Youth på kongressen i Esbjerg.

I december 2006 avgick Anna Sjödin från ordförandeposten efter att ha blivit dömd till 120 dagsböter för förolämpning, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd och egenmäktigt förfarande. Hon dömdes även att betala 5 500 kronor i skadestånd till en ordningsvakt. Posten som ordförande förblev vakant till kommande kongress. Förbundssekreterare Mattias Vepsä fick uppgiften att vara SSU:s talesperson under tiden till kongressen 2007.

Januari 2007 offentliggjordes förbundets nya medlemsantal, som minskat från 20 500 till 4 300[7] Ett centralt medlemsregister hade införts för att förhindra fusk, vilket ledde till att förbundets medlemsantal rasat med över två tredjedelar på ett och ett halvt år, och SSU var inte längre landets största politiska ungdomsförbund.

I maj 2007 offentliggjordes kandidaterna till kongressen i augusti. Förbundssekreterare Mattias Vepsä var enda kandidaten till förbundssekreterare. Jytte Guteland från Stockholms läns SSU-distrikt, som räknades till högerfalangen, var nominerad till posten som förbundsordförande. Flera högerdistrikt stödde dock Laila Naraghi från SSU Kalmar län. Det fanns ett missnöje inom delar av högerfalangen då man ansåg att Stockholms läns SSU-distrikt och Jytte Gutelands övriga stöddistrikt hade hanterat interndemokratin dåligt. Under våren beslutade en oenig valkommitté att förorda Jytte Guteland till förbundsordförande i SSU.

Den 8 augusti på kongressen i Örebro valdes Jytte Guteland till ordförande med röstsiffrorna 131 mot 115 för Laila Naraghi.

Gabriel Wikström valdes till ordförande på kongressen 2011

På kongressen 2009 så röstade man för att återuppta arbetet med löntagarfonder. Man vill också ha tre-terminsystem för högskolestudier samt praktik på alla gymnasielinjer. Vidare vill man numera ha vårdval där patienten själv får välja vårdcentral.

Jytte Guteland efterträddes den 3 augusti 2011 av Gabriel Wikström som SSU:s ordförande och Ellinor Eriksson efterträdde Mattias Vepsä som förbundssekreterare.[8].

Organisation[redigera | redigera wikitext]

SSU är uppbyggt i olika organisatoriska led. Det första ledet är SSU-klubben (en nivå som dock inte är ett krav enligt stadgarna). Nästa led är SSU-kommunen, som täcker samma yta som de geografiska kommunerna. I vissa kommuner finns ingen kontinuerlig verksamhet. I varje kommun ska det finnas en av medlemmarna vald styrelse, så kallad kommunstyrelse (KS), som väljs varje år på kommunårskonferensen (KÅK:en), som hålls i början av året. På KÅK:en behandlas motioner och skrivelser skrivna av enskilda medlemmar, eller kommunstyrelsen. Politiska yttranden och lokala handlingsprogram kan även behandlas om sådana finns. Vissa motioner skickas vidare till SSU-distriktets årsmöte. Kommunerna kan bestå av flera olika klubbar eller nätverk, som samlar ett mindre antal medlemmar som förenas av ett geografiskt område, intressen med mera, till exempel fackliga SSU-klubbar.

SSU:s kommunordförande sitter oftast också i arbetarekommunens styrelse.

Nästa organisatoriska led är SSU-distriktet, som ofta täcker samma yta som de geografiska länen. Distriktets högst beslutande organ är distriktårskonferensen (distriktsårskongress i Stockholms läns SSU-distrikt) (DÅK:en), som hålls i början av året, efter kommunernas årsmöten. Antalet ombud till DÅK:en fördelas av den avgående distriktsstyrelsen på grundval av kommunernas medlemsantal. På DÅK:en behandlas även motioner från enskilda medlemmar eller SSU-kommuner, samt ibland regionala handlingsprogram och yttranden.

SSU:s distriktsordförande sitter oftast också i partiets distriktsstyrelse.

Det sista ledet är SSU-förbundet, som täcker hela Sverige. Förbundsstyrelsen väljs vartannat år på kongressen och består av cirka 15 personer, spridda över olika geografiska, kulturella, könsliga och politiska olikheter. Ofta ingår även personer med facklig bakgrund. Viktigast är valet av ordförande och förbundssekreterare.

På kongressen som tar cirka en arbetsvecka behandlas och debatteras även det politiska handlingsprogrammet, med framför allt politiska sakfrågor. Vart fjärde år behandlas även principprogrammet, som slår fast förbundets ideologiska ståndpunkter. Slutligen granskas avgående styrelse och förbundets ekonomi med mera. Ofta besöks kongressen av partiordföranden och andra ledande partiföreträdare, fackförbundsordförande, journalister samt besökare från systerorganisationer i andra länder.

Varje distrikt har i regel en eller flera anställda ombudsmän som sköter det dagliga arbetet, administrativt och politiskt, på uppdrag av de olika styrelserna. I vissa kommuner finns även lokala ombudsmän, personalansvaret ligger dock på distriktet, men kan delegeras.

På SSU-förbundet jobbar ett antal ombudsmän, politiska sekreterare och kontorister.

SSU är även medlem i olika globala organisationer, bland annat Ecosy, samarbetsorganisation för unga socialdemokrater i Europa samt IUSY, en världsomspännande ungdomsorganisation av Socialistinternationalen.

SSU:s förbundsordförande är adjungerad till socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott.

SSU-distrikt[redigera | redigera wikitext]

Det största distriktet är Stockholms läns SSU-distrikt. Det brukar internt kallas för Lenet - stavningen anspelar på Stockholmsdialektens uttal av "Länet". Länet brukar framförallt driva internationella och feministiska frågor samt integrationsfrågor. Även idépolitisk förnyelse är ett viktigt inslag. Den tredje helgen i mars varje år hålls en distriktsårskongress där den politiska inriktningen antas och styrelse och ordförande väljs. Bland de mest kända ordförandena märks särskilt Mona Sahlin och Pär Nuder. Sedan mars 2014 är Jesper Lindholm ordförande i distriktet. Distriktstidningen heter Magasin08, redaktör är sedan mars 2012 David Persson.

SSU Skåne är det näst största SSU-distriktet i Sverige och anses stå längst till vänster i förbundet. Välkända namn från distriktet bland dagens politiker är riksdagsledamöterna Morgan Johansson, Bo Bernhardsson och Marie Granlund. Malmö Stads politiske stabschef Julia Janiec är skolad i distriktet och kommunalrådet i Malmö Andreas Schönström är tidigare ordförande för SSU Skåne. Distriktet driver bland annat krav på en demokratiskt planerad ekonomi, lika lön för allt arbete, stöd till väpnade befrielsegrupper och utträde ur EU. SSU-distriktet är tillsammans med Stockholms läns SSU-distrikt en viktig del i den historiska kompromiss som upprättades år 2005 efter Framtidskommissionens slutsatser. Medan alla andra distrikt har ombudsmän har SSU Skåne en distriktssekreterare som är arvoderad på heltid och som väljs på distriktets konferens varje år. Detta för att undvika tjänstemannastyre. Distriktet har en knuten näve som symbol. Tidningen i distriktet heter Front Söder. Sedan våren 2013 är Filip Roslund ordförande i distriktet.

SSU Stockholm är det tredje största SSU-distriktet och utgörs av alla SSU-klubbar i Stockholms stad, politiskt ligger distriktet nära Skåne. Distriktet bildades 1931 och har haft flera framstående SSU:are och blivande makthavare bland sina aktiva, bland andra Sten Andersson, Carin Jämtin, Mats Hulth och Lena Nyberg. Boken om sta'n av Jan Glete och Gunnar Söderholm innehåller distriktets historia från 1931-1981. Distriktet brukar profilera sig genom kritik mot EU och EMU, diskussioner om socialism, vegetarianism och ekonomisk demokrati. De ökande klassklyftorna och de konsekvenser som följer är det som driver distriktets kamp. I medlemstidningen Ung Mening[9]] kan man läsa om vad som händer i distriktet och vad vi tänker kring politiken. Sedan mars 2014 är Hanna Jokio ordförande i distriktet.

Även SSU Norrbotten är ett av SSU:s större distrikt och utgörs av alla SSU-kommuner i Norrbottens län. Distriktet bildades 17 december 1922 i Luleå. Från början var Västerbotten och Norrbotten ett distrikt men redan ett år senare delade man sig. Kända namn från distriktet är Curt Boström, Anders Sundström, Lars U Granberg och Niklas Nordström. I jubileumsskriften Brantings barnbarn utgiven 1992 av distriktet i samarbete med NSD kan man läsa om distriktets historia 1922-1992. Distriktet är för EU och EMU. Andra viktiga frågor är man driver infrastruktur- och miljöfrågor. Distriktstidningen heter Myggan.

SSU-kommunen[redigera | redigera wikitext]

SSU-kommunen är det "socialdemokratiska ungdomsförbundets" lokala organ för samverkan. SSU-kommunen ingår som en del av den lokala arbetarekommunen, men är också en del av ett SSU-distrikt. Ibland har även SSU-kommunen underorganisationer, så kallade SSU-klubbar. Undantaget är Stockholms-distriktet som sammanfaller med Stockholms Arbetarekommun. Där arbetar man efter en kretsprincip, som innebär att distriktet är uppdelat i tre geografiska och en facklig krets, som klubbarna sedan är organiserade under.

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

SSU bedriver en bred verksamhet, allt från politiska manifestationer och studiecirklar, till fritidsgårdar och idrottsaktiviteter. Många medlemmar har börjat i mindre politiska aktiviteter för att sedan gå kurser och delta i studiecirklar.

Verksamheten i kommunerna representerar 290 olika verksamheter. Det handlar om att bedriva politisk opposition där det finns borgerliga majoriteter, genom manifestationer, insändare, flygbladsutdelningar och olika utåtriktade evenemang. Samtidigt verkar SSU inom socialdemokratin för att vara en radikal och drivande kraft i såväl ideologiska diskussioner som sakpolitiska. Till exempel jobbade SSU:are i sina arbetarkommuner med ett underifrån-engagemang inom partiet - folkrörelsesättet - för att bilda partimedlemmarna i feministiska frågor och teori. Sedan, efter decennier av ideologisk feministisk debatt inom SSU, lade förbundet grunden för att omvandla Socialdemokraterna till ett feministiskt parti vid partikongressen 2001.

Folkbildningen och de politiska studierna är en av grundpelarna inom SSU. SSU-distrikten anordnar som minimum tre grundkurser: SSU 1, SSU 2 och SSU 3, samt andra olika kurser, till exempel fackliga temakurser, feministiska debatthelger och internationella temadagar. Flera distrikt arbetar också med separatistiska tjejkurser, och feministiska killkurser. Förbundet anordnar olika temakurser och handledarkurser, samt enfråge-kurser, oftast på den egna kursgården Bommersvik, belägen utanför Södertälje.

Förbundet ger ut två tidningar. Medlemstidningen Frihet (sedan 1920-talet) som är gratis för alla medlemmar, samt Tvärdrag som är en prenumererad debattidning startad 1981.

SSU håller också valläger där medlemmar från hela landet träffas för att diskutera politik, delta i seminarier och genomföra andra aktiviteter. Om den sittande regeringen är socialdemokratisk är det inte ovanligt att ministrar kommer och håller föredrag och umgås med medlemmarna. Senare år har även artister kommit till lägren för uppträda för medlemmarna.

År 2004 lämnade SSU in en ansökan till Skolverket om att få starta en socialistisk friskola i Stockholm. Detta avslogs emellertid då de inte hade någon religionsundervisning på schemat. Fyra år senare uppmärksammades en ny ansökan från SSU med samma innehåll, men den här gången, enligt SSU, "en verkligt seriös ansökan med en ideologisk profilering där vi betonar allas lika värde, gemenskap och trygghet". Denna gång var det två ansökningar som lämnats in, den första i Borås och den andra i Stockholm.[10][11]

Kongresser[redigera | redigera wikitext]

Fram till kongressen i Kalmar arrangerades kongresserna i regel i Stockholm. De två senaste kongresserna i Stockholm var extrakongressen 1994 och kongressen 2011.

Ordförande[redigera | redigera wikitext]

Förbundssekreterare[redigera | redigera wikitext]

Förbundskassörer[redigera | redigera wikitext]

  • Karl Hovberg 1917-1928
  • Christer Selö 1978-1983( tom 31/8)
  • Jerry Wiklund 1983 (from 1/9) -1986 (tom augusti)
  • Anders Jansson 1986 (from augusti)-1988 (tom 1/11)
  • Niklas Rengen 1988 (from 1/11)- 1990 (tom 31/7)
  • Lars Mellgren 1990-
  • Carin Jämtin 1990 -1994
  • Anna Larsson 1994 -februari 1997
  • Joakim Jonsson 1997 (februari)-2000 (februari)
  • Andreas Karlsson 2000 (mars)- 2003
  • Karin Hallengren 2003-2006
  • Anna Lekander 2006-?
  • Morgan Eklund 2012-

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Stadgar för Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, antagna av SSU:s 36:e kongress i Stockholm 2-5 augusti 2011”. http://www.ssu.se/files/dokument/program/ssu-stadgar.pdf. 
  2. ^ Möller, Tommy. 2011. Svensk politisk historia - Strid och samverkan under 200 år
  3. ^ Ungdomsstyrelsen. ”Medlemstapp även i MUF?”. http://www.ungdomsstyrelsen.se/art/0,2072,7655,00.html. Läst 2011-12-21. .
  4. ^ Dahlerup, Drude. 2001. Red Freidenvall, Lenita & Jansson, Maria. Politik och kritik - en feministisk guide till statsvetenskap.
  5. ^ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=357737&previousRenderType=6
  6. ^ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=386727&previousRenderType=1
  7. ^ SSU (2007-01-19). ”Medlemstapp även i MUF?”. http://www.ssu.se/index.php?p=2&a=2194. Läst 2007-01-25. .
  8. ^ [a b] ”SSU fick ny ordförande”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13416162.ab. Läst 3 augusti 2011. 
  9. ^ http://ungmening.blogspot.com
  10. ^ SSU vill starta friskola, dn.se. Hämtat 15 juli 2008.
  11. ^ [1],[död länk] socialistiskaskolan.se. Hämtat 7 augusti 2008.
  12. ^ Eftersom SSU inte väljer någon vice ordförande, fanns det ingen som kunde ta över som tillförordnad ordförande när Sjödin avgick. I stället bestämde förbundsstyrelsen att förbundssekreteraren Mattias Vepsä skulle fungera som SSU:s talesman tills en ny ordförande blivit vald.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]