Sydafrikansk pälssäl
| Sydafrikansk pälssäl Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
 |
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Rovdjur Carnivora |
| (orankad) | Sälar |
| Familj | Öronsälar Otariidae |
| Släkte | Arctocephalus |
| Art | Sydafrikans pälssäl A. pusillus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Arctocephalus pusillus | |
| Auktor | Schreber, 1775 |
Utbredning av sydafrikans pälssäl
|
|
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Sydafrikansk pälssäl (Arctocephalus pusillus) är en art i familjen öronsälar (Otariidae) som förekommer i två från varandra skilda populationer, en vid sydvästra Afrika och en söder om Australien.
Innehåll |
[redigera] Utseende
Denna art är den största i släktet Arctocephalus med hannar som når en längd av 200 till 230 centimeter och honor som blir 120 till 170 centimeter långa.[2][3] Olyckligtvis fick denna art det vetenskapliga namnet "pusillus" som betyder den minsta. I vikten är skillnaden mellan båda kön ännu tydligare. Hannar når en vikt mellan 200 och 360 kg medan honor endast är 40 till 110 kg tunga. Hannar har en gråbrun päls som på buken är mörkare. Honorna är mera brunaktig än hannarna och även här är buksidan mörkare. Färgen för nyfödda ungar är svart.[2]
[redigera] Utbredning
Underarten A. p. pusillus lever vid Sydafrikas och Namibias kuster. Utanför parningstiden vandrar dessa djur och når mer avläsna latser. En annan underart, A. p. doriferus, lever vid Australiens sydkust, där det finns kolonier endast på öar mellan Australien och Tasmanien.[3]
[redigera] Ekologi
Sydafrikansk pälssäl bildar stora kolonier av över 1 000 individer. De vilar och parar sig vanligen på öar som ligger något före den kontinentala kustlinjen men hittas även på större landmassor.[1]
De dyker vanligen två till fyra minuter efter föda och når en genomsnittlig djup på 65 till 85 meter. I sällsynta fall kan de vara nästan nio minuter under vattenytan och fiska vid 164 meters djup. Jakten utförs antingen ensam eller i grupper med upp till 15 individer. De håller vanligen till i ett begränsat område och gör inga större vandringar. Födan utgörs av många olika fiskar, bläckfiskar, kräftdjur och andra ryggradslösa havsdjur. Sällan faller en pingvin eller en medelstor havsfågel offer för sälen.[1]
Artens naturliga fiender är vithajen och späckhuggaren. På landet dödas de ibland av schabrakschakal och brun hyena.[1]
Parningstiden ligger mellan oktober och januari. Hannarna väntar redan på honorna som en eller två dagar efter ankomsten föder sitt ungdjur från förra parningstiden. De flesta födslar sker i början av december. Ungefär 8 till 9 dagar senare är honorna åter parningsberedda. Sedan pendlar honan mellan ungen och fiskegrunden. Vanligen avslutas digivningen efter 10 till 11 månader men några ungar började redan efter 7 månader med egna fisketurer. Å andra sidan dokumenterades vissa ungar som fick upp till tre år di. Dräktigheten varar i cirka ett år. Honor blir vanligen vid 3 till 6 års ålder könsmogna och hannar först efter 9 till 12 år.[1]
Livslängden för hannar uppskattas till minst 19 år och honor blir vanligen 21 år gamla.[4]
[redigera] Beståndet
I början av 1900-talet var denna art nästan utdöd. Sedan skyddsåtgärder införts har populationen återhämtat sig. Vid Afrikas kust lever idag troligtvis 1,5 miljoner individer. Jakt på sydafrikansk pälssäl förekommer ännu idag men den bedrivs med statliga inskränkningar. Jägaren måste också använda hela djuret, inte bara pälsen.
Även den australiska underarten var nästan utdöd. Fram till 1940 ökade beståndet till 25 000 individer och ligger idag ungefär vid 50 000 individer.
[redigera] Referenser
- ^ [a b c d e] Hofmeyr, G. & Gales, N. 2011 Arctocephalus pusillus Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 11 mars 2012.
- ^ [a b] Reijnders, P. et. al. (1993). ”Fur Seal, Sea Lions, and Walrus: Status Survey and Conservation Action plan”. IUCN. s. 21-23. http://data.iucn.org/dbtw-wpd/edocs/1993-034.pdf.
- ^ [a b] Hiller, C. 2002 Arctocephalus pusillus på Animal Diversity Web (engelska), besökt 6 februari 2011.
- ^ R. Edwards (2011). ”Brown fur seal”. ARKive. http://www.arkive.org/brown-fur-seal/arctocephalus-pusillus/#text=All. Läst 11 mars 2012.
