Konservativa partiet (Sydafrika)
Konservativa partiet, (afrikaans: Konserwatiewe Party van Suid-Afrika, engelska: Conservative Party of South Africa) var ett konservativt apartheidparti i Sydafrika, verksamt från 1982 till 2004, då det uppgick i Frihetsfronten Plus. Partiet bildades då visa högerkonservativa vita lämnade Nationalistpartiet i protest mot premiärminister Pieter Willem Bothas reformer av s.k. petty apartheid i landet. Det var officiellt oppositionsparti 1987-1994.
Historia [redigera]
Konservativa partiet bildades i maj 1982 av 18 nationalistiska parlamentsledamoter under informationsminister Andries Treurnichts ledning som en reaktion på de reformer som premiärminister Pieter Willem Botha och regeringen presenterade i början av 1980-talet, vilka enligt KP sågs som ett långsiktigt steg mot svart majoritetsstyre. KP gick aggressivt emot nationalisterna och skyllde dem för att sälja ut de vita i landet. När en ny konstitution infördes 1984 som delgav indier och färgade rösträtt i separata kammare protesterade KP hårt. I valet till den vita kammaren 1987 gick de konservativa till val på med budskapet att behålla apartheidsystemet till varje pris och motsatte sig alla kompromisser. Partiet fick 26,6 % av rösterna och blev med 23 mandat näst största parti i den vita kammaren. I lokalvalen tog partiet över styret i bland annat 60 kommuner av 110 i Transvaal, vilket ytterligare försvårade nationalistregeringens arbete. Partiets största stöd kom från före detta NP-väljare, från fattiga vita samt från landsbygden.
I 1989 års val fick KP 31,4 % av de vita rösterna och erövrade 41 mandat, vilket gjorde de konservativa till största parti hos afrikaaner. Störst blev stödet i Kroonstad, där partiet erövrade fem av sju valkretsar. Undantagstillstånd och politiskt våld gjorde det emellertid svårt att uppnå reellt inflytande, då en tydlig majoritet av de vita önskade en uppgörelse. Sin sista roll spelade partiet i valrörelsen 1992, då man företrädde nej-sidan i en folkomröstning om president de Klerks reformer med sloganen It takes guts to say no (Det krävs ryggrad för att säga nej) och förlorade med 31,27 % av rösterna. En bidragande orsak sägs ha varit president de Klerks löfte att avgå om utgången blev ett nej, vilket för en majoritet av väljarna framstod som en garanti för den konservativa oppositionens maktövertagande och ett steg mot inbördeskrig. I en rad mindre samhällen i framför allt Transvaal, bl a Petersburg erhöll nejsidan, som även fick stöd av avgångne president Botha, en majoritet.
Dödsstöten mot KP:s ställning kom i april 1993, då det nyss legaliserade kommunistpartiets färgade generalsekreterare Chris Hani mördades i ett attentat organiserat av parlamentsledamoten Clive Derby-Lewis, Sydafrikas skuggfinansminister och en av de mest inflytelserika inom partistyrelsen. Derby-Lewis, vars pistol enligt den tekniska undersökningen avlossat det dödande skottet, erhöll en dödsdom för sin inblandning i mordet. Treurnicht avled samma år under en hjärtoperation och efterträddes av Ferdinand Hartzenberg, medan partiet i allt väsentligt föll samman och valde att inte delta i valrörelsen till de första allmänna valen 1994. Dess anhängare övergick till stor del till separatistiska Frihetsfronten, Vryheidsfront, samtidigt som element av partiet misskrediterades i samband med Sannings- och försoningskommissionens värv. Kommunalvalen 1995-1996, de enda allmänna val i vilket partiet deltog, genomfördes samtidigt som Hartzenberg genomgick förhör under TRC för misstänkta brott mot mänskliga rättigheter och erhöll endast 0,57 % av rösterna och 57 fullmäktigeplatser (av 11 368).
Inför valen 2004 sammanslogs KP med VF till Vryheidsfront Plus, VF+, som vann fyra mandat i nationalförsamlingen, av vilka samtliga behölls i valen 2009.
