Sydlig varfågel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sydlig varfågel
Status i världen: Livskraftig (lc)
Sydlig varfågel ssp.  aucheri i Oman.Notera den grå kroppssidan och att pannan helt saknar vitt, vilket är typiskt för denna underart.
Sydlig varfågel ssp. aucheri i Oman.
Notera den grå kroppssidan och att pannan helt saknar vitt, vilket är typiskt för denna underart.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Törnskator
Laniidae
Släkte Törnskatsläktet
Lanius
Art Sydlig varfågel
L. meridionalis
Vetenskapligt namn
§ Lanius meridionalis
Auktor Temminck, 1820
Utbredning
Utbredningsområde:Grönt: meridionalis-gruppenGult: pallidirostris-gruppen (stäppvarfågel)Streckat:Stäppvarfågelns övervintringsområde
Utbredningsområde:
Grönt: meridionalis-gruppen
Gult: pallidirostris-gruppen (stäppvarfågel)
Streckat:Stäppvarfågelns övervintringsområde
Synonymer
Ökenvarfågel
Iberisk varfågel
Stäppvarfågel
Sydlig varfågel i Tal Chhapar Sanctuary i Indien. Förmodligen av underaten lahtora.
Sydlig varfågel i Tal Chhapar Sanctuary i Indien. Förmodligen av underaten lahtora.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Sydlig varfågel (Lanius meridionalis), även kallad ökenvarfågel, är en medelstor, till största delen grå, svart och vit tätting i familjen törnskator. Den förekommer i södra Europa, Norra Afrika och delar av Asien. Tidigare fördes den ofta som underart till den mycket närbesläktade varfågeln. Dess taxonomi är omdiskuterad och olika auktoriteter förhåller sig olika till taxonet.

Den lever i torrare och öppnare biotoper än varfågeln. Den födosöker genom att spana efter byten ifrån en väl synlig plats och fångade byten spetsas ofta på grenar eller taggar för förvaring.

Taxonomi och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Taxonomin för den grupp närbesläktade varfåglar som denna art ingår i är komplicerad. Sydlig varfågel bildar tillsammans med varfågel (L. excubitor), kinavarfågel (L. sphenocerus) och amerikansk törnskata (L. ludovicianus) en så kallad superart. Ursprunget för denna superart tros vara östra medelhavsområdet och sydlig varfågel utgör då den mest basala formen inom gruppen. Olika taxonomiska auktoriteter behandlar denna grupp och dess taxon olika. Sydlig varfågel behandlades tidigare som en underart till varfågeln (Lanius excubitor), men där deras utbredningsområden möts så hybridiserar de inte och de föredrar även olika typer av habitat.[1] Vissa, exempelvis Svensson et al. 2010, behandlar den iberiska populationen som distinkt och kategoriserar den som den monotypiska arten Lanius meridionalis med det svenska trivialnamnet Iberisk varfågel, medan övriga taxon förs som underarter till Lanius excubitor[2] Clements et al. 2009 delar upp taxonen som följer:[3]

meridionalis-gruppen

pallidirostris-gruppen

  • L. m. pallidirostris - stäppvarfågel, häckar från Iran till de torra stäppområdena i västra Kina, i Xinjiang, Gansu och Ningsia. Övervintrar i tropiska Asien och i Östafrika. Detta östliga taxon behandlas av vissa auktoriteter som den goda arten stäppvarfågel (Lanius pallidirostris).

Artens svenska trivialnamn är under diskussion. Vissa auktoriteter kallar den för ökenvarfågel medan den kallas sydliga varfågel i det första officiella namnförslaget ifrån Sveriges ornitologiska förening.

Fåglar av meridionalis-gruppen gästar ibland norra Europa. Stäppvarfågeln är en sällsynt gäst i Västeuropa, speciellt under hösten, och har observerats så långt norrut som Sverige och Storbritannien.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Sydlig varfågel påminner mycket om varfågeln. Den är grå, svart och vit, med en grå ovansida, svart ögonmask och en ljus undersida. På ovansidan av den svarta vingen har den en stor vit handbasfläck som varierar i storlek mellan underarter och individer - dock är den alltid större än hos varfågeln - och den är tydlig även när fågeln sitter med hopslagen vingen. Den långa kilformade stjärten är rundad och svart med vita yttre stjärtfjädrar. Den kraftiga näbben har en krökt spets och är mörk, och precis som hos alla arter inom släktet Lanius så är tarsen mörkgrå. Underarterna skiljer sig bland annat i storlek, hur ljus eller mörk fjäderdräkten är, storlek på handbasfläck och huruvida de har något vitt ovanför den svarta ögonmasken och i panna eller ej. Iberisk varfågel (L. m. meridionalis) är generellt mycket mörkare än varfågeln, har ett tydligt böljande vitt ögonbryn ovanför den svarta ögonmasken, och ofta en skär ton på det gråaktiga bröstet. Stäppvarfågeln (L. m. pallidirostris) är mycket ljusare än både varfågeln och sydlig varfågeln, har ljus näbb och längre handpenneprojektion.

Könen är lika till utseendet men honan urskiljas på något ljusare vingpennor, näbbas och ögonmask. Även den juvenila fjäderdräkten är lik den adulta, men är blekare och mindre kontrastri och ögonmasken är mörkbrun och ofta inte helt utvecklad. Ovansidan hos juvenilen har en brunare ton och bröstet, eller kroppssidan, uppvisar ofta viss rödbrun fjällighet, men aldrig så kraftig som hos varfågeln.

Sydlig varfågel mäter från näbb till stjärt ungefär 24 centimeter. Vikten varierar mellan 50-90 gram beroende på underart, och honorna förefaller vara något lättare än hanarna.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Typiskt för törnskatorna är att de ofta spetsar sina byten på taggar eller grenar som ett sätt att förvara födan. Här har en sydlig varfågel spetsat en ödla på Lanzarote.
Ägg av sydlig varfågel.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från varfågeln föredrar den sydliga varfågeln torrare och öppnare biotoper. I Medelhavsområdet förekommer den i typiska medelhavsbiotoper som områden med kort gräs och buskar, vid rasbranter eller vegetationslösa steniga områden. Den kan också förekomma i odlingsbygd, i vingårdar och dylikt. I Asien är buskbiotoper med saksual (Haloxylon), tamarisk och akacia (Acacia) och även saltbuskar (Halimodendron) viktiga för arten. I rena ökenområden bebor den oaser med palmer (Arecaceae), silverbuskar (Elaeagnus) och olika poppelarter. I Turkmenistan och norra Iran förekommer den främst i kuperad miljö med pistaschbuskar (Pistazia vera) framför stäpp. Där förekommer den på höjder över 2500 meter.

Populationstätheten för sydlig varfågel kan på vissa platser vara ganska hög. I vissa områden, som i Södra Turkmenistan och i de sandiga områdena mellan nedre Volga och Uralfloden, utgör den en av de vanligast häckfåglarna. Särskilt hög koncentration förekommer där vid vattendrag i dalgångar som kantas av buskar och enstaka träd.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Sydlig varfågel lever av insekter, småfåglar och gnagare. Som de andra törnskatorna födosöker det genom att sitta synligt högt uppe i en buske, på en stolpe eller dylikt, och spanar efter byten. Fångade byten spetsas ofta på taggar eller grenar, som ett sätt att förvara födan.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sangster, George; Knox, Alan G.; Helbig, Andreas J. & Parkin, David T. (2002): Taxonomic recommendations for European birds. Ibis 144(1): 153–159. doi:10.1046/j.0019-1019.2001.00026.x PDF fulltext
  2. ^ Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (2009). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (andra upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 
  3. ^ Clements et al. (2009) Clements Checklist version 6.4, www.birds.cornell.edu, läst 2010-08-22

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Jorma Tenovuo & Juha Varrela (1998) Identification of the Great Grey Shrike complex in Europe, Alula 4(1): 4-11
  • Clement, Peter, and Tim Worfolk (1995) Southern and eastern Great Grey Shrikes in northwest Europe, Birding World 8(8): 300-309

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]