Symfoni nr 5 (Mahler)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Gustav Mahlers symfoni nr 5 i ciss-moll komponerades 1901 och 1902 och uppfördes för första gången 1904. Symfonin är idag kompositörens mest spelade verk för stor orkester.

Satserna är:

  1. Trauermarsch ( Begravningsmarsch ) Ciss-moll
  2. Stürmisch bewegt, mit größter Vehemenz (Stormigt, med största uttryck ) (a-moll)
  3. Scherzo (D-dur)
  4. Adagietto ( F-dur )
  5. Rondo-Finale (D-dur)

Femte symfonin kan sägas inleda en ny period efter de första fyra symfonierna. Sagotemat och vokalinsatserna får stå tillbaka för ett mer modernt tonspråk. Symfonin inleds med ett av orkesterrepertoarens viktigaste trumpetsolon, vilket vanligen utgör ett av de obligatoriska provspelningsstyckena vid antagning av nya orkestertrumpetare. Orkestern sätter sig sedan i rörelse som en enorm koloss och satserna ger ett ödesmättat intryck. Andra satsen har kvar den lite kusliga stämningen men tempot höjs. Tredjesatsen är ett enormt scherzo med mycket variation. Speciellt framträdande i denna sats är den obligatstämma som solohornisten spelar. Adagiettosatsen, enbart för stråksektionen och harpa, användes som filmmusik i Luchino Viscontis film Döden i Venedig. Den är utsökt vacker och ger en kontrast till de tre första satserna. I finalen brister orkestern ut i triumf men delvis finns en viss ironi.

Premiärer[redigera | redigera wikitext]