Täckdikning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Täckdikning innebär att man lägger ner olika typer av kanalisation i marken (täckdiken) för att leda bort överskottsvatten. Man brukar skilja på nytäckdikning och kompletteringsdikning. Vid en nytäckdikning läggs ett helt nytt täckdikessystem och eventuella befintliga täckdikessystem trasas sönder. Vid kompletteringsdikning läggs en ny grenledning mitt emellan två befintliga grenledningar och ansluts till den gamla stamledningen.

Förberedelser[redigera | redigera wikitext]

En täckdikning anses ofta vara kostsam, men ett väldesignat täckdikessystem varar å andra sidan ofta i 30-50 år eller mer. För att få största möjliga nytta av det nya täckdikessytemet, är det därför lämpligt att i förväg göra en täckdikningsplan,

I den färdiga täckdikningsplanen framgår bl.a. rekommenderad läggningsriktning, dikesavstånd, ledningsfall, läggningsdjup och stamledningarnas dimensioner. Det finns sällan någon anledning att dimensionera grenledningarna.

Många lantbrukare anser att täckdikningsplanen är en onödig utgift, men det är i praktiken ett ovärderligt dokument, dels vid utförandet, då rätt dimension hamnar på rätt plats och på rätt djup. Dels som ett dokument för framtida brukare.[1]

Utförandet[redigera | redigera wikitext]

Maskinell utrustning[redigera | redigera wikitext]

Själva nerläggningen sker ofta med en laserstyrd täckdikningsmaskin, som först fräser ett exakt spår för täckdiket (s.k. täckdikesgrav) och sedan lägger ner täckdikesröret i täckdikesgraven. Denna specialmaskin är oftast en kedjegrävare eller en hjulgrävare. Används kokoslindade dräneringsrör, är det lämpligt att använda en dräneringsplog.

Vid steninga förhållanden används ofta en grävmaskin för att skona täckdikningsmaskinen. Grävmaskiner är också lämpliga vid en kompletteringsdikning för att kunna gräva fram gamla stamledningar, liksom vid underhållsrensning av öppna diken och omgrävning av åkerbrunnar.

När dräneringsfiltret består av grus eller sågspån, används en speciell vagn (grusmara) för att få ner filtermaterialet i täckdikesgraven. Det hamnar ofta på lantbrukarens lott att köra grusmaran med sin traktor. Används kokoslindade dräneringsrör, så behövs givetvis inte någon grusmara.

Nytäckdikning[redigera | redigera wikitext]

Av praktiska skäl börjar man vid utloppet och arbetar sig uppåt i det blivande täckdikessystemet. Mynnar stamledningen i ett öppet dike, så börjar man med underhållsrensningen till befintligt djup. Sedan anläggs brunnar, stamledningar och grenledningar i nämnd ordning.

Om det gamla täckdikessystemet ska kasseras (trasas sönder), bör grussilar läggas i varje korsning mellan det nya och det gamla täckdikessystemet.

Kompletteringsdikning[redigera | redigera wikitext]

Vid kompletteringsdikning läggs en ny grenledning mellan två befintliga grenledningar. Då får man börja med att ta fram det gamla täckdikessystemet genom att fräsa ett spår vinkelrätt mot den troliga riktningen på de gamla grenledningarna. I det nygrävda spåret syns spåren från de gamla täckdikena som omgrävningar i marken. Gamla tegelrör kan även sondas fram.

När de gamla grenledningarna har tagits fram, får påkopplingspunkterna på den gamla stamledningen också grävas fram. Sedan knackas ett hål på stamledningen och den nya grenledningen ansluts. Sedan läggs själva grendiket på sedvanligt sätt.

I samband med en kompletteringstäckdikning är det ofta lämpligt att spolrensa de gamla stamledningarna.

Efterarbete[redigera | redigera wikitext]

När fältet är täckdikat, är det lämpligt att efterinmäta de nylagda täckdikena, för att få med eventuella avvikelser från täckdikningsplanen. Trots allt är en täckdikningsplan bara ett förslag, medan en efterinmätning däremot är ett facit. Efterinmätning sker lämpligtvis med en noggrann GPS-mottagare och det gäller att vara noggrann med val av koordinatsystemet.

Täckdikesgravarna får sedan plöjas och harvas igen av lantbrukaren, innan fältet åter kan brukas. När fälten väl är plöjt och harvat, är det för sent att göra en efterinmätning.

Täckdikessystem[redigera | redigera wikitext]

Ett täckdikessystem är ett system av täckdiken. Ett täckdikessystem består av en eller flera grenledningar, en stamledning och eventuellt en eller flera brunnar. Varje enskilt täckdikessystem omfattar ett litet avrinningsområdeåkern.

Vanligtvis är det stamledningens dimension som är den flödesbegränsande faktorn i ett täckdikessystem.

Stamledning[redigera | redigera wikitext]

Stamledningen kallas huvudledningen i till exempel ett täckdikessystem. Stamledningen tar emot överskottsvattnet från grenledningar (se nedan) och leder det vidare till i en brunn eller ett öppet dike.

Då det ofta är stamledningen som begränsar täckdikessystemets totala flödeskapacitet, är det viktigt att dimensionera stamledningen så noggrant som möjligt. Stamledningar bör inte läggas med mindre fall (lutning) än 2 ‰ på grund av risk för igenslamning. Om möjligt bör stamledningarnas läggningsdjup hamna runt 1,10 meter, för att medge ett acceptabelt läggningsdjup för grenledningarna.

Grenledning[redigera | redigera wikitext]

Grenledningen är de minsta ledningarna i ett täckdikessystem. Överskottsvattnet sipprar in i grenledningarna och rinner sedan ut i en stamledning.

Normalt finns det ingen anledning att dimensionera grenledningar, utan deras innerdiameter blir slentrianmässigt 50 mm. Grenledningar bör dock inte läggas med mindre fall (lutning) än 3 ‰ (promille) på grund av risk för igenslamning. Om möjligt bör läggningsdjupet vara ca 1 meter.

Avståndet mellan grendikena brukar benämnas dikesavstånd.

Dikesavstånd[redigera | redigera wikitext]

Dikesavståndet är avståndet mellan varje grenledning i ett täckdikessystem (se ovan). Lämpligt dikesavstånd bestäms främst av markens vattengenomsläpplighet och det dimensionerande flödet. Det gäller att hålla nere grundvattenytan mellan grenledningarna, den s.k. grundvattenbågen, för att slippa olägenheter som syrgasbrist, ojämn upptorkning, dålig bärighet och så vidare.

Är dikesavståndet för stort, blir upptorkningen ojämn och täckdikessystemet syns som ett tydligt fiskbensmönster. Vid lämpligt täckdikesavstånd syns inget sådant mönster.

Lämpligt dikesavstånd kan beräknas med Hooghoudts formel.

Juridik i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Täckdikning är tillåten på jordbruksmark med en maximal ledningsdiameter av 300 mm, så länge inte "allmänna eller enskilda intressen skadas".[2] För täckdikning på annan mark än jordbruksmark samt om allmänna eller enskilda intressen skadas på jordbruksmark, måste en tillståndsansökan om markavvattning skickas in till länsstyrelsen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.svenskadranerare.com/Systemdika.htm
  2. ^ Greppa näringen

Läggningsanvisningar