Têt-offensiven

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Têt-offensiven
Del av Vietnamkriget
Tet Offensive 1968.jpg
Ägde rum Fas 1: 30 januari 1968 – 28 mars, Fas 2: 5 maj – 15 juni, Fas 3: 17 augusti – 30 augusti
Plats Sydvietnam
Resultat Amerikansk och sydvietnamesiska taktisk seger.[1]
Nordvietnamesisk/NLF propaganda- och politisk seger
Utarmning av Vietcong som ledde till utbytet av nordvietnameserna
Stridande
 Sydvietnam
 USA
 Sydkorea
 Australien
 Nya Zeeland
FNL Flag.svg FNL
Vietnam Nordvietnam
Befälhavare/ledare
USA William C. Westmoreland Vietnam Võ Nguyên Giáp
Styrka
~1 000 000[2] ~323 000 - 595 000[3]
Förluster
I fas 1:

Sydvietnam Sydvietnam:
4 954 döda
15 917 skadade
926 saknade
USA Sydkorea Nya Zeeland Australien
Allierade styrkor:
4 124 döda
19 295 skadade
604 saknade
Totalt allierade:
Uppskattningsvis 45 820 förluster
(9 078 döda, 35 212 skadade, 1 530 saknade)[4] [5]

I fas 1::
Uppskatt. 17 000 döda och 20 000 skadade

Till augusti:
75 000+[6]
Totalt tre faser: 111 179 förluster (44 842 döda, 61 267 skadade, 5 070 saknade)[7]

Civila: 14 000 döda, 24 000 skadade

Têt-offensiven var ett skede i Vietnamkriget som inleddes under det vietnamesiska nyåret (Tết Nguyên Đán) den 31 januari 1968 och pågick till den 23 september.

Offensiven[redigera | redigera wikitext]

Nordvietnams armé (NVA) och FNL gjorde en massiv invasion av Sydvietnam och slog i början tillbaka sydvietnamesiska och amerikanska styrkor. Blodiga strider mellan parterna rasade i hela landet och städer som Hue, Da Nang, Quang Tri, Dac To, Nha Trang och Saigon blev hårt drabbade av striderna. Striderna i staden Hue blev de blodigaste under hela kriget, över 1 500 nordvietnamesiska soldater, 500 sydvietnamesiska, 250 amerikanska trupper och tusentals civila dödades under striderna i Hue. Ett FNL-kommando lyckades till och med storma den amerikanska ambassadens trädgård i Saigon. Têt-offensiven slogs så småningom tillbaka och FNL befann sig nu för första gången, på mycket länge, på defensiven på grund av de stora förluster det åsamkats, och det skulle dröja innan NVA skulle kunna förnya sin attack.

Även om USA och Sydvietnam hade vunnit stora taktiska segrar som hade lamslagit FNL och skadat NVA innebar offensiven en stor motgång för USA. Under tre års tid hade den amerikanska regeringen uppgett att Nordvietnam och FNL var svaga och oorganiserade och att de stod nära en kollaps. Men det amerikanska folket fick nu en annan bild förmedlad via TV. Nordvietnam hade lyckats genomföra en massiv och välorganiserad attack och tillfogat amerikanerna svåra förluster. Detta ledde till en förtroendekris mellan folket och regeringen. Det visade att det regeringen och militären sade inte stämde. Den amerikanska befolkningen började tappa tro på att kriget kunde vinnas, många började tvivla på det moraliska i att föra kriget och hade börjat att tröttna på det ständigt stigande antalet omkomna amerikanska soldater. Många inom militären började också tvivla på seger efter rapporterna om NVA:s trupprörelse och förstärkningar vilket visade att Nordvietnam hade massiva reserver till hands och kunde ersätta deras dödade trupper betydligt lättare än vad amerikanarna kunde, efter endast ett par månader var NVA uppe i den styrkan de var i innan offensiven.

Ställd inför militärens krav på ökade truppinsatser och de allt högre politiska kostnaderna, förklarade dock den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson att han var beredd att inleda fredssamtal och att han inte hade några planer på att ställa upp för omval - antikrigsoppositionen hade blivit honom för stark. Johnson kunde inte längre framträda offentligt utan att mötas av en antikrigsdemonstration. "LBJ, how many kids did you kill today", "LBJ, hur många barn har du dödat idag", hördes i demonstrationer över hela USA. De amerikanska förlusterna började bli kännbara, över 40 000 man hade stupat fram till 1968.

Lyndon B. Johnson efterträddes av Richard Nixon, Eisenhowers vicepresident, som under valkampanjen påstått sig ha en hemlig plan för att göra slut på kriget.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Smedberg, s. 188
  2. ^ Hoang, s. 8.
  3. ^ Sydvietnameserna uppskattar kommuniststyrkorna till 323 000, däribland 130 000 reguljärna soldater och 160 000 gerillasoldater. Hoang, s. 10. MACV uppskattar styrkan till 330,000. CIA och USA:s utrikesdepartements slutsats var att kommunistiska styrkenivån låg mellan 435 000 och 595 000. Dougan & Weiss, s. 184.
  4. ^ Tổng công kích, Tổng nổi dậy Tết mậu thân 1968 (Tet Offensive 1968) - ARVN:s Đại Nam utgivning 1969, s. 35
  5. ^ Inkluderar inte ARVN eller USA:s förluster som inträffade under "Gränsslagen (Border Battles)"; ARVN döda, skadade eller saknade för Fas 3; Amerikanska skadade från Fas 3; eller amerikanska saknade under Fas 2 och 3.
  6. ^ Inkluderar förluster som inträffade under "Gränsslagen (Border Battles)", Tet Mau Than, och den andra och tredje fasen av offensiven. General Tran Van Tra hävdar att från januari till augusti 1968 hade offensiven kostat kommunisterna mer än 75 000 döda och skadade. Detta är troligtvis en låg uppskattning. Tran Van Tra, Tet, i Jayne S. Warner och Luu Doan Huynh, red., The Vietnam War: Vietnamese and American Perspectives. Armonk NY: M.E. Sharpe, 1993, ss. 49 & 50.
  7. ^ PAVN:s Krigsdepartement, 124:e/TGi, dokument 1.103 (11-2-1969)

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Dougan, Clark; Weiss, Stephen, et al. (1983). Nineteen Sixty-Eight. Boston: Boston Publishing Company. ISBN 0939526069 
  • Hoang Ngoc Lung (1978). The General Offensives of 1968–69. McLean VA: General Research Corporation 
  • Smedberg, Marco (2008). Vietnamkrigen: 1880–1980. Historiska Media. ISBN 9185507881 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]