TV-avgift i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om TV-avgiften ur ett svenskt perspektiv. För begreppet TV-avgift från ett globalt perspektiv, se TV-avgift.

TV-avgift (egentligen Radio- och TV-avgift[1]) är en avgift som enligt lag tas ut för innehav av TV-mottagare. Skyldigheten att betala TV-avgift och beloppens storlek bestäms av Sveriges riksdag och handhas av Radiotjänst i Kiruna AB. TV-avgifterna finansierar delar av kostnaderna för public service, det vill säga Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR). TV-avgiften benämns ofta i folkmun TV-licens, eftersom avgiften var en licensavgift fram till 1967.[2]

Enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst (TV-avgiftslagen) ska alla hushåll och företag i Sverige som har en TV-mottagare betala radio- och TV-avgift, oftast kallad TV-avgift.

Den tekniska utvecklingen har lett till möjligheter att ta emot TV-kanaler på olika plattformar. Sedan februari 2013 anser Radiotjänst att datorer, surfplattor och "smarta mobiltelefoner" med internetuppkoppling i Sverige är avgiftspliktiga TV-mottagare, eftersom SVT börjat med så kallade livekanaler på internet.[3][4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

TV-avgiften infördes 1956 som en licensavgift, som uppgick till 25 kronor per kalenderkvartal. 1967 övergick avgiften till att bli en allmän mottagaravgift, och begreppet "licens" avskaffades. Från april 1970 till 1990 var avgiften högre för att inneha färg-TV-mottagare än för svartvit TV-mottagare.[5] Fakturorna skickades till att börja med från Televerket, men Radiotjänst i Kiruna tog över i slutet av 1980-talet. 2010 bytte avgiften namn till radio- och tv-avgift för att visa på att pengarna går både till Sveriges Radio, SVT och UR.[6]

Avgiftens storlek[redigera | redigera wikitext]

Enligt 7 § i TV-avgiftslagen är avgiften 2 076 kr per år, vilket kan betalas i fyra perioder om 519 kr (mars 2009). Avgiften ska betalas förskottsvis vid början av varje tremånadersperiod. För TV-innehav under en kortare tid av en tremånadersperiod ska avgiften betalas med ett belopp som är proportionerligt till tiden för TV-innehav, avrundat nedåt till jämnt antal kronor.[7]

Fördelning av TV-avgiften 2004[redigera | redigera wikitext]

TV-avgiftsmedel ur Rundradiokontot och Distributionskontot i Riksgälden (Miljoner kr, Mkr):[8]

Sveriges Television AB 3 797 Mkr 57,37 %
Sveriges Radio AB 2 104 Mkr 31,79 %
Sveriges Utbildningsradio AB 301 Mkr 4,56 %
Radiotjänst i Kiruna AB 156 Mkr 2,36 %
Sveriges Radio Förvaltnings AB 253 Mkr 3,83 %
Granskningsnämnden för Radio & TV 6,5 Mkr 0,09 %
Totalt 6 619 Mkr 100  %

Anslagsvillkor för 2013 avseende Sveriges Television AB[redigera | redigera wikitext]

TV-avgiftsmedel ur Rundradiokontot och Distributionskontot i Riksgälden (enligt regeringsbeslut nr 71 från den 2012-12-13):[9].

Medelsanvisning 4 377 400 000 kr 100.00%
varav från rundradiokontot 4 112 700 000 kr 93.95%
från distributionskontot 264 700 000 kr 6.05%

Avgiftsskyldighet[redigera | redigera wikitext]

Den som innehar en TV-mottagare ska enligt 1 § i TV-avgiftslagen betala TV-avgift till Radiotjänst. För hushåll och numer även företag räcker det med att betala en TV-avgift, oavsett antal apparater med TV-mottagare. Även butiker som säljer TV-apparater måste betala avgift för innehavet.

Privatpersoner betalar avgift för själva mottagaren och är därför skyldiga att betala avgiften även om TV-mottagaren inte används, är trasig eller om det är dåliga mottagningsförhållanden.[10] Den som hyr ut sin bostad i andra hand och låter TV-mottagaren stå kvar i huset behöver inte betala avgiften, utan det är då hyresgästen som är avgiftsskyldig.[10]

Tidigare fanns ett undantag i TV-avgiftslagen för den som har en TV-mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan användas för att ta emot markbundna sändningar (ofta kallad kanalväljaren), men detta undantag omfattar inte längre för lokaler avsedda för bostadsändamål. Företag, föreningar och juridiska personer utom privatpersoner kan enligt 5 § i TV-avgiftslagen få TV-mottagare plomberade/blockerade och på så sätt undvika att betala för TV-mottagare.[10]

I svensk lag är underlåtelse att anmäla innehav av TV-mottagare (så kallat licensskolk eller licenssmitning) kriminaliserat; för den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att anmäla TV-innehav är straffet dagsböter enligt 22 § TV-avgiftslagen. Brottet faller under allmänt åtal, och preskriptionstiden för ett sådant brott är två år.

Anmälningsplikt[redigera | redigera wikitext]

Den som blir innehavare av en TV-mottagare ska enligt 8 § i TV-avgiftslagen anmäla detta till Radiotjänst senast 15 dagar efter det att innehavet börjat. Den som yrkesmässigt säljer eller hyr ut TV-mottagare har också skyldighet att rapportera innehavaren till Radiotjänst. En anmälan till Radiotjänst från en yrkesöverlåtare ska också innehålla de uppgifter som behövs för fastställandet av vem som är avgiftsskyldig.

TV-mottagare finns inte bara i TV-apparater utan även i många andra apparater som datorer med TV-kort, video eller inspelningsbar DVD-spelare, videokameror, bildskärmar med kanalväljare m.m. Sedan februari 2013 direktsänder SVT sina kanaler via SVT Play, och Radiotjänst menar därför att datorer och surfplattor med internetuppkoppling är avgiftsbelagda.[3]

Rättsfall[redigera | redigera wikitext]

Radiotjänst kan fatta beslut om avgiftsskyldighet till följd av en anmälan eller på grund av att Radiotjänst på annat sätt fått reda på TV-innehav, enligt 9 § i TV-avgiftslagen. Vad som avses med "på annat sätt" uttalas inte i lagen.

Sundsvall 2001[redigera | redigera wikitext]

I ett rättsfall från 2001 prövades om felkommunikation från en person, som trodde att kontrollanten var utsänd för att dra in TV-kablar för hyresvärden, leder till avgiftsskyldighet. Hyresvärden hade i det aktuella fallet enligt hyresgästen inte installerat något TV-uttag i hans lägenhet. I det fallet hade kontrollanten varken sett eller hört någon TV. Kammarrätten i Sundsvall påpekade att frågan om en person innehar en TV-mottagare eller inte måste avgöras utifrån vad personen själv har uppgivit. Endast i undantagsfall kan man utkräva avgift trots att vederbörande uppger att han inte har TV-mottagare.[11]

Örebro 2010[redigera | redigera wikitext]

Radiotjänst förlorade ett mål 2010, i vilket en 32-årig man från Örebro nekat till innehav sedan år 2005. Länsrätten fann att Radiotjänst aldrig bevisat, eller ens haft en kontrollant på plats som påstått, att mannen haft TV. Samtliga obetalda fakturor från 2005 ströks.[12]

Örebro 2006[redigera | redigera wikitext]

Efter förlust i ett rättsfall mot en Lundabo angav Radiotjänsts verkställande direktör att Radiotjänst "måste vara noggrannare och förse oss med ytterligare detaljer och bevis. Vi kanske till och med måste göra kontrollerna med två personer". Däremot kommer Radiotjänst inte att använda sig av fotodokumentation eller bandupptagning eftersom det är allt för integritetskränkande.[13]

Sundsvall 2007[redigera | redigera wikitext]

Netto hänvisade till 5 § i Tv-avgiftslagen som föreskriver: "Skyldighet att betala TV-avgift finns inte vid innehav av TV-mottagare som finns i anläggningar eller lokaler som är avsedda för annat än bostadsändamål eller i fortskaffningsmedel, om mottagaren på grund av en särskilt vidtagen åtgärd inte kan användas för att ta emot TV-program".[14] Kammarrätten beviljade inte prövningstillstånd.[15]

Avgiftskontroll[redigera | redigera wikitext]

Radiotjänst besöker, skickar brev eller ringer hushåll som inte finns med som betalare i registret, som köpt eller hyrt en TV-mottagare eller som flyttat och inte anmält innehav av TV-mottagare.[10] Det kan även hända att man blir kontaktad av Radiotjänst om en sambo/make/maka redan betalar avgiften, vilket man kan undvika genom att registrera sig på "mina sidor" på Radiotjänsts webbplats.[16]

Fortlöpande genomförs kontroller bland dem som inte uppgett att de innehar en TV-mottagare. Dessa kontroller kallas för särskild avgiftskontroll. Utsända kontrollanter från Radiotjänst skall då kontrollera samtliga bostäder i området som inte anmält TV-innehav (26 § TV-avgiftslagen). Innan en särskild avgiftskontroll utförs skall Radiotjänst i god tid och på lämpligt sätt informera de boende i området (27 § TV-avgiftslagen).

Kontrollen sker med hjälp av listor över betalande, där hushåll som inte är listade får besök av kontrollanten.[16] Enligt Radiotjänst visar kontrollanten alltid ID-kort och får aldrig gå in i bostaden ens vid inbjudan.[16] Kontrollanten tar inte betalt vid besöket, utan noterar uppgifter som skickas till huvudkontoret och några veckor senare sker eventuell fakturering.[16]

Radiotjänst har enligt 25 § TV-avgiftslagen rätt att använda särskilda pejlinstrument för att ta reda på i vilken utsträckning det finns TV-mottagare i bostäder inom ett visst område. Kontrollanterna får dock endast använda pejlinstrument vid särskild avgiftskontroll. Radiotjänst har dock gått ut i media och försäkrat att pejlingutrustning inte längre används.[17][18]

I lagen uttalas det att så kallad särskild avgiftskontroll skall bedrivas på ett sådant sätt att besvär för den enskilde undviks (28 § TV-avgiftslagen).

Av 17 § TV-avgiftslagen framgår att beslut av Radiotjänst skall anses som beslut av förvaltningsmyndighet.

Kritik mot TV-avgiften[redigera | redigera wikitext]

Avgiftens utformning[redigera | redigera wikitext]

Ett argument mot en TV-avgift är att den är att anse som en regressiv skatt, som utfaller oproportionerligt, eftersom hushåll med låginkomsttagare tvingas att ge bort en proportionerligt större del av sin disponibla inkomst för att betala TV-avgiften. Ensamhushåll missgynnas mot hushåll som har flera medlemmar, eftersom hushållen endast behöver betala en TV-avgift. Likaså tvingas äldre tittare, som har dålig syn eller hörsel och använder tv:n endast för att lyssna på eller att titta på, att betala samma avgift som alla andra. Ett annat argument mot en TV-avgift är att den är föråldrad. När den infördes fanns inga andra kanaler än SVT:s, men numera finns en uppsjö av fristående kanaler samt olika mediaspelare som kopplas till TV:n och som visar ett innehåll som inte har något med SVT att göra.[källa behövs]

Indrivning av TV-avgifter[redigera | redigera wikitext]

Kritik har också riktats mot det sätt som Radiotjänsts kontrollanter jagar s.k. licensskolkare. Bland annat att man använder ett provisionssystem där kontrollanten får ekonomisk vinning för varje licensskolkare som börjar betala. Ingen grundlön förekommer och man hade 2005 ett krav att man tecknade minst 500 nya avtal per år. Det kan också noteras att i hälften av alla fall där avgiftskontrollanten påfört avgift, och där fallet gick till rätten, förlorade Radiotjänst. Ingen information ges om hur många fall som avgjordes via omprövning.[19]

Värde för pengarna[redigera | redigera wikitext]

I takt med att TV-utbudet ökar så kan det uppfattas som att värdet för konsumenterna i proportion till avgiftens storlek minskar. I till exempel Storbritannien, Tyskland och Frankrike sänds fria reklamfinansierade TV-kanaler över samma digitala nät som den allmänna televisionen.

I Sverige sändes TV3, ZTV och TV8 gratis över det digitala nätet under en period år 2004. Dessa sändningar krypterades efter några månader och kom att ingå i betal-TV-operatören Boxers utbud. Sedan 2006 sänds reklamfinansierade TV4 och TV6 gratis över det digitala nätet.

Kritik mot vad TV-avgiften finansierar[redigera | redigera wikitext]

Kritik har även riktats mot vad TV-avgiften finansierar, dvs SVT:s programutbud, som många kritiker menar inte uppfyller de krav som kan ställas på ett public service-företag. Här har man som exempel andragit frågesporter, tevesåpor, melodifestivaler med flera program som av vissa kategoriseras som ytligt innehåll. Kärnan i kritiken utgörs av att public service-bolaget inte skall ägna sig åt vad som framgångsrikt och reklamfinansierat kan produceras av de kommersiella företagen.[källa behövs]

Det förekommer också kritik att det innehåll som public service ska tillhandahålla, häribland program som präglas av folkbildningsambitioner, en mångfald av åsikter, att olika intressen ska tillgodoses, samt en fri och oberoende granskning, numera bäst tillgodoses via internet och inte via TV.[källa behövs]

Kritik mot avgift för internetanslutna enheter[redigera | redigera wikitext]

Beslutet att göra enheter med internetuppkoppling avgiftsbelagda har mötts av kritik från allmänheten.[20] Argument för att enheterna inte är avsedda för TV-mottagning har också framförts av tekniskt kunniga personer.[21][22]

Fördelar med TV-avgift[redigera | redigera wikitext]

Det kan argumenteras att systemet med en särskild avgift är det mest rättvisa finansieringsmetoden för public service[ifrågasatt uppgift]. En jämförelse kan i det hänseendet göras till det statliga presstödet som ges till svenska dagstidningar för att upprätthålla konkurrensen. Presstödet finansieras med statliga skattemedel - således är även de som inte läser dagstidningar med och finansierar systemet (dagstidningar är beskattade med moms, men det finns ingen direkt koppling mellan skatteintäkter och utgifterna för presstöd annat än att politiker naturligtvis kan besluta om minskat presstöd på grund av minskade skatteintäkter). TV-avgiften kan från det perspektivet ses som mer rättvis eftersom den minoritet som inte äger en TV med kanalväljare, video med kanalväljare, dator med TV-kort, videokamera med kanalväljare, inspelningsbar DVD med kanalväljare/-mottagare eller en digital-TV-mottagare också slipper finansiera systemet.[källa behövs]

Alternativ till TV-avgift[redigera | redigera wikitext]

Ett alternativ till TV-avgift vore att låta de nuvarande TV-avgiftsfinansierade kanalerna finansieras via betalkort och ingå i Boxer, Viasat och Canal Digital på samma sätt som TV3, Kanal 5, mm. gör nu. Dvs. public-service blev betalkanaler och deras inkomster styrdes av efterfrågan. Kostnadstäckning för public-serviceradio skulle dock bli ett särskilt problem. Ett annat alternativ till en TV-avgift är att finansiera public-service genom andra medel, till exempel genom allmänna medel (skatt) eller reklam/sponsring. Under 2006 kommer sponsringen att ge 50,5 miljoner kronor i intäkter för SVT, vilket kan jämföras med en total budget på 3 700 Mkr (Christina Jutterström i Dagens Industri 1/3-2006)[specificera källa]. Sponsring förekommer idag kring evenemang som produceras tillsammans med andra europeiska public service-företag inom ramen för EBU.

Programstöd istället för monopol[redigera | redigera wikitext]

Man kan göra en jämförelse till det stöd som ges med statliga medel, exempelvis filmstöd från Svenska Filminstitutet. Inom det systemet subventioneras produktionen och inte sändaren. I takt med att allt mer av sändningarna på de reklamfinansierade TV-kanalerna innehåller engelskspråkiga program kan det finnas ett behov att värna om det svenska språkets ställning. Men detta mål kan också uppnås genom att ge programstöd till individuella produktioner. Programstöd skulle dessutom göra det möjligt för privatägda etermedier att konkurrera om möjligheten att sända program i allmänhetens intresse och samtidigt bryta den monopolställning som SVT, SR och UR har för närvarande på medel från TV-avgiften.

Motargumentet är att SVT, SR och UR har i och med det marksända näten överlägsen geografisk täckning jämfört med sina konkurrenter. Endast TV4 kan egentligen tävla med SVT när det gäller geografisk täckning. Ett av målen med public-service är geografisk universalitet (tillänglighet), vilket TV3, Kanal 5 och Canal Plus inte uppfyller.[källa behövs]

Statistik[redigera | redigera wikitext]

En opinionsundersökning utförd 2003 av TEMO på uppdrag av Radiotjänst visade att sex av tio hushåll ansåg att de fick mycket för TV-avgiften, och att en majoritet var positiva till att SVT, SR och UR finansierades via TV-avgiften.[23] Å andra sidan svarade cirka hälften av tittarna vid en annan undersökning att de ansåg att i takt med det utökade TV-utbudet är mottagaravgiften inte värd priset.[24][död länk]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.radiotjanst.se/sv/Avgiften/Historik-om-avgiften/
  2. ^ Prop. 1988/89:18, s 21
  3. ^ [a b] http://www.idg.se/2.1085/1.487743/dator-och-surfplatta-belaggs-med-tv-avgift
  4. ^ Radiotjänst: Avgiftsplikt för t ex datorer och surfplattor
  5. ^ Prop. 1988/89:18, s 21 f, 41
  6. ^ Radiotjänst: Historik om avgiften
  7. ^ 7 § lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst.
  8. ^ ”TV-avgiften samt SVT:s ekonomi”. http://replay.waybackmachine.org/20070313171401/http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=6213&a=72042.  svt.se, arkiverad 13 mars 2007 från originalet
  9. ^ ”Anslagsvillkor för 2013 avseende Sveriges Television AB”. http://www.svt.se/omsvt/fakta/public-service/article1000344.svt/binary/Anslagsvillkor%202013. 
  10. ^ [a b c d] ”Vanliga frågor och svar”. Radiotjänst. http://www.radiotjanst.se/sv/Kundservice/Vanliga-fragor-och-svar/. Läst 29 oktober 2013. 
  11. ^ Kammarrättens i Sundsvall dom i mål nr. 2177-2001 meddelad den 2001-11-16.
  12. ^ Lutteman, Markus (15 januari 2010). ”Örebroare vann i rätten - slapp tv-avgiften”. Nerikes Allehanda. http://na.se/nyheter/2.2503/1.707319-orebroare-vann-i-ratten-slapp-tv-avgiften. Läst 11 april 2010. 
  13. ^ Laquist, Erik (6 april 2006). ”Lundabo fick rätt om tv-licens”. Sydsvenskan. http://sydsvenskan.se/lund/article152180.ece. Läst 11 april 2010. 
  14. ^ 5 § lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst
  15. ^ Kammarrättens i Sundsvall beslut 2007-11-07 i mål nr. 3085-07
  16. ^ [a b c d] ”Avgiftskontroll”. Radiotjänst. http://www.radiotjanst.se/sv/Avgiften/Avgiftskontroll/. Läst 29 oktober 2013. 
  17. ^ Bluffen: Radiotjänst använder inte pejlare”. Expressen. 23 januari 2013. http://www.expressen.se/nyheter/bluffen-radiotjanst-anvander-inte-pejlare/. Läst 29 oktober 2013. 
  18. ^ Nu tv-pejlas det för fullt i Kalmar”. Barometern. 7 december 2011. http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/nu-tv-pejlas-det-for-fullt-i-kalmar(3064177).gm. Läst 29 oktober 2013. 
  19. ^ SR (2005-08-29). ”Tv-avgiftskontrollanter leker poliser”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=681495. 
  20. ^ http://www.svd.se/naringsliv/branscher/teknik-och-telekom/lasarna-rasar-mot-tv-avgift-for-datorn_7849104.svd
  21. ^ http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/radiotjanst-foljer-inte-lagen-i-synen-pa-dator_7968578.svd
  22. ^ http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/radiotjansts-tolkning-leder-till-godtycke_7979288.svd
  23. ^ Tidningarnas Telegrambyrå (30 december 2003). ”Rekordmånga betalar tv-licens”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/2.738/rekordmanga-betalar-tv-licens-1.232348. Läst 11 april 2010. 
  24. ^ ”Christina Jutterströms inledande tal i debatten om public service den 17 mars”. Sveriges Television. 2004. http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=10653&a=189113. Läst 11 april 2010. ”I takt med att valmöjligheterna när det gäller tv-utbudet ökar svarar i dag drygt hälften av tittarna att de inte tycker mottagaravgiften är värd priset. Till detta kommer att det blivit problematiskt att definiera vad som är en tv-mottagare och vad man därmed ska betala tv-avgift för.” 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • Lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. (Tv-avgiftslagen)