Takin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Takin
Status i världen: Sårbar[1]
Budorcas taxicolor01.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Underordning Idisslare
Ruminantia
Familj Slidhornsdjur
Bovidae
Underfamilj Caprinae
Släkte Budorcas
Hodgson, 1850
Art Takin
B. taxicolor
Vetenskapligt namn
§ Budorcas taxicolor
Auktor Hodgson, 1850
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Takin eller oxgems (Budorcas taxicolor) är ett partåigt hovdjur som tillhör underfamiljen Caprinae. Djuret anses ibland som myskoxens närmaste släkting och är Bhutans nationaldjur.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Djuret har en grov kroppsbyggnad och liknar mera ett nötkreatur än en get. Kroppslängden ligger mellan 1 och 2,4 meter och därtill kommer en 7 till 12 centimeter lång svans. Mankhöjden ligger mellan 70 och 140 centimeter och vikten mellan 150 och 400 kilogram. Pälsens färg varierar beroende på utbredningsområdet mellan ljusbrun, rödaktig, gulaktig och svartbrun. På djurets rygg finns en längsgående smal strimma som är mörkare. Extremiteterna är jämförelsevis korta och hovarna breda. Hos bägge kön finns kraftiga horn. De växer först till sidan och sedan uppåt och bakåt.

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Takin lever i bergsregioner öster om Himalayas huvuddel. Utbredningsområdet sträcker sig över nordöstra Indien, Bhutan och norra Burma samt över sydvästra Kina, alltså östra Tibet och delar av provinserna Gansu, Shaanxi, Sichuan och Yunnan. Arten vistas i höjder mellan 1000 och 4250 meter över havet men vanligen i närheten av trädgränsen. Under vintern vandrar den vanligen till lägre regioner med tätare växtlighet.

Levnadssätt och föda[redigera | redigera wikitext]

Takiner letar vanligen på morgonen och senare på eftermiddagen efter föda, vid kallt väder även mitt på dagen. Under sommaren bildas stora flockar av upp till 200 individer som består av honor, ungdjur och unga hannar. Äldre hannar lever ensamma och ansluter sig bara för parningen som sker under sensommaren till en av flockarna. Under vintern delas flocken i mindre grupper med fyra till tjugo exemplar.

Födan utgörs på sommaren av blad från träd och buskar samt under vintern av kvistar och barr.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Efter dräktigheten som varar i sju till åtta månader föder honan vanligen bara ett ungdjur, tvillingar förekommer sällan. Ungdjuret följer modern redan efter några dagar och efter ett till två månader börjar ungdjuret med fast föda. Efter ungefär nio månader sluter honan att ge di och efter cirka 2,5 år är ungarna könsmogna.

Takin och människor[redigera | redigera wikitext]

Det största hotet utgörs av förstöringen av levnadsområdet samt av jakt. IUCN listar arten som sårbar (vulnerable) och två av artens fyra underarter som starkt hotade (endangered).

I några avhandlingar förekommer påståendet att det gyllene skinnet som blir omnämnt i grekisk mytologi syftar på päls från en takin. Teorin uppkom troligtvis på grund av den gyllene pälsen som finns hos en av underarterna. Å andra sidan är det inte sannolikt att grekerna redan vid denna tid hade kännedom om dessa djur från östra Asien.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Artens ställning i underfamiljen är inte utredd. På grund av överensstämmelser i kroppsbyggnaden och skallens form anses ibland myskoxen som artens närmaste släkting, men teorin är omstridd.

Inom arten skiljs mellan fyra underarter.

  • Budorcas taxicolor bedfordi, kännetecknas av en gyllene päls och lever i Kina. Underarten gäller som starkt hotad.
  • B. t. taxicolor, förekommer i Kina, Indien och Burma och räknas likaså som starkt hotad.
  • B. t. tibetana, finns i Kina.
  • B. t. whitei, lever i Bhutan och angränsande regioner av Kina och Indien.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 5 september 2008.
  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0801857899
  1. ^ Budorcas taxicolorIUCN:s rödlista, auktor: Caprinae Specialist Group (1996), version 11 maj 2006.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]