Talltita

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Talltita
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Parus atricapillus 2 (Marek Szczepanek).jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Mesfåglar
Paridae
Släkte Parus/Poecile
Art Talltita
P. montanus
Vetenskapligt namn
§ Parus/Poecile montanus
Auktor Conrad von Baldenstein, 1827
Synonymer
Poecile montana /
Poecile montanus (omdiskuterad grammatisk konstruktion)
Parus atricapillus 1 (Marek Szczepanek).jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Talltita (Parus montanus eller Poecile montana) är en liten fågel som tillhör familjen mesfåglar.

Taxonomi och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Talltitan beskrevs som en egen art först 1827 av Conrad von Baldenstein och har oftast placerats i det stora messläktet Parus. Dock är detta släktes taxonomi omdiskuterat och bland annat skiljer American Ornithologists' Union (AOU) ut släktet Poecile från släktet Parus och placerar talltitan till Poecile.

Talltitan är känd för att hybridisera med en rad närbesläktade arter som lappmes, svartmes och entita.[2] En förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita observerades och ringmärktes i Gällivare år 2000 vilket ytterligare belyser släktskapsproblematiken bland dessa mesar.[3]

Tidigare kategoriserades amerikansk talltita som underart till talltita men den behandlas idag som den egna arten Parus/Poecila atricapillus.[4][5]

Utbredning och underarter[redigera | redigera wikitext]

Talltitan är vitt spridd och vanlig i tempererade och subarktiska delar av Europa och norra Asien. Den är mer specialiserad på barrträd än entitan, vilket förklarar att den häckar mycket längre norrut. Den är vanligen stannfågel.[4][5] Talltitan delas ofta upp i ett 10-tal underarter. Men det förekommer diskussioner kring ett antal beskrivna populationer som kanske borde få underartsstatus.[4][5]

  • P. m. kleinschmidti (Hellmayr, 1900) - förekommer i Storbritannien
  • P. m. rhenanus (Kleinschmidt, 1900) - förekommer i Västeuropa så långt österut som till västra Tyskland och norra Schweiz
  • P. m. salicarius (C. L. Brehm, 1831) - förekommer i Centraleuropa till västra Polen, sydvästra Tyskland och nordvästra Österrike
  • P. m. montanus inkl transsylvanicus (Kleinschmidt, 1921) - nominatformen förekommer i Centraleuropa
  • P. m. borealis (Selys & Longchamps, 1843), inkl. colletti & loennbergi (Zedlitz, 1925) - förekommer i Skandinavien till Baltikum, Karpaterna och sydöstra Ryssland
  • P. m. uralensis (Grote, 1927) - förekommer i sydöstra Ryssland till södra Uralbergen, sydvästra Sibirien och norra Kazakstan
  • P. m. baicalensis (Swinhoe, 1871) - förekommer i östra Sibirien till Okhotska havet, Mongoliet, Primorje kraj och nordöstra Kina
  • P. m. anadyrensis (Belopolski, 1932) - förekommer i nordöstra Sibirien till den norra kusten av Ochotska have.
  • P. m. kamtschatkensis (Bonaparte, 1850) - förekommer på Kamchatkahalvön
  • P. m. sachalinensis (Lönnberg, 1908) - förekommer i Sakhalin
  • P. m. restrictus (Hellmayr, 1900) - förekommer i Japan

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är den allmän i nästan hela landet, förutom på Gotland och i delar av Skåne.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Talltitan är mäter 11-14 centimeter på längden och den väger 8-14 gram.[6] Den har gråbrun rygg, vitaktig buk och mattsvart hjässa och haklapp. Den har en kort knubbig och vass näbb som är svart, svart iris och grå ben.[6] Könen är lika och juvenilen liknar de adulta individerna.[7]

Talltitan är mycket lik sin nära släkting entitan, men skiljs från den i fält då talltitans hjässa är matt svartbrun i stället för glänsande blåsvart och att den svarta hakfläcken ofta är större och vidgar sig nedåt.[7] Huvudformen skiljer sig också genom att talltitan ofta har en kraftigare nacke, som brukar beskrivas som en "tjurnacke".[7] Vidare sträcker sig det vita på kinden hos talltitan ända upp till nacken där entitan istället är brunsolkig och talltitans armpennor har en ljus kant vilket skapar en ljus vingspegel på ovansidan av den hopfällda vingen.[7] Talltitans fjädrar på hjässan är också längre än hos entitan, men detta går inte att avgöra i fält.

I den östra delen av utbredningsområdet är talltitan mycket ljusare än entitan, men längre västerut blir de två arterna mer och mer lika, så till den grad att den inte betraktades som häckfågel i Storbritannien förrän vid slutet av 1800-talet, trots att den är allmänt spridd och helt ersätter entitan i Skottland.

I bergsområden i Kazakstan och Kina kan den förväxlas med Songarmes (Poecile songara), som tidigare behandlades som underart till talltitan, men den är genomgående mycket mörkare gråbrun än de östliga underarterna av talltita. Vidare saknar den ljus vingspegel, har en mycket bred svart hakklapp och gråbrun nacke.[6]

Talltitan är även lik lappmesen, som förekommer i samma biotop över stora delar av utbredningsområdet, men den har en yvigare fjäderdräkt, rödbrunare kroppssida, varmt brun rygg som kontrasterar tydligare mot de grå vingöversidorna, större helsvart hakklapp och matt gråbrun hjässa.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Varninglätet är ett utdraget "tsitsidäää". Sången består av "klagande" pipanden "dju-dju-dju-dju-dju". Att i fält särskilja talltita från entita görs enklast på lätena.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Talltitan förekommer i blandskog och barrskog. Den lever i stabila parförhållanden, och varje par hävdar vanligen ett revir på cirka 25 hektar. Ofta lever också ett yngre par talltitor i samma revir, men dessa är i allmänhet förpassade till de delar av reviret som har sämre tillgång på föda och skydd. Fåglarna håller sig till reviret året runt och drar inte runt lika mycket som blåmesar och talgoxar gör under vintern. Skötselmetoder som förröjning (att sly och småträd avlägsnas) och låggallring (gallring där man i första hand tar bort små träd) är en viktig bidragande orsak till att talltitan och en rad andra skogsfåglar som gynnas av en rik granunderväxt i en skiktad produktionsskog minskar i antal.[8]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Talltitan gräver ofta ut sitt eget bohål och kan till och med tränga igenom hård bark, oftast i en rutten stubbe eller ett mer eller mindre murknat träd. De flesta bon som har undersökts är fodrade av päls, hår och träflisor, men ibland används fjädrar. Äggen, sex till nio till antalet, har rödaktiga prickar eller fläckar. Honan ruvar äggen i cirka två veckor, och efter kläckningen matas ungarna av båda föräldrarna i 16 till 19 dagar.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Fåglarna livnär sig av skalbaggar, insekter, spindeldjur och frön, ungefär som andra mesar. Under vintern är talltitan stationär i sitt revir och lever då till stor del av frön som den hamstrat under hösten. Fröna placeras ett och ett i barkspringor, under lavar och på liknande ställen, och antalet hamstrade frön i ett revir kan överstiga tiotusentals. Många källor anger att en skillnad mellan entita och talltita är att den senare under vintertid inte besöker fågelbord[9] men det är felaktigt då talltitan visst besöker fågelbord.[10][11][12]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Talltitan har tidigare kallats för nordisk mes och gråmes.[13]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Parus montanus i IUCN:s databas
  2. ^ Cramp, S., Perrins, C. et al. (1993) Handbook of the Birds of Europa, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palearctic Vol.7, Oxford University Press
  3. ^ Susanne Backe (2001) "Tofstita" - förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita, Vår Fågelvärld, vol.60, nr.4, sid:20-21
  4. ^ [a b c] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  5. ^ [a b c] Clements Checklist version nov. 2008 (exceldokument), www.birds.cornell.edu, läst 2009-07-09
  6. ^ [a b c] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid:316-319, ISBN 978-0-7136-7040-0
  7. ^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 344-345. ISBN 978-91-7424-039-9 
  8. ^ Eggers, Sönke; Low, Matthew (May 2014). ”Differential demographic responses of sympatric Parids to vegetation management in boreal forest”. Forest Ecology and Management "319": sid. 169–175. doi:10.1016/j.foreco.2014.02.019. 
  9. ^ Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 408-409. ISBN 91-1-913142-9 
  10. ^ www.artportalen.se
  11. ^ www.arvidsjaurnaturochkultur.se
  12. ^ Lundborg (2004) Food hoarding: Memory and social conditions - an evolutionary approach
  13. ^ SAOB

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]