Tamget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikeln handlar om tamgeten som husdjur. För släktet, se getter.
Tamget
Domestic goat feeding on capeweed.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Underordning Idisslare
Ruminantia
Familj Slidhornsdjur
Bovidae
Underfamilj Getdjur
Caprinae
Släkte Getter
Capra
Art Vildget
C. aegagrus
Underart Tamget
C. a. hircus
Vetenskapligt namn
§ Capra aegagrus hircus
Hitta fler artiklar om djur med

Tamget (Capra aegagrus hircus)[1] är ett däggdjur som ingår i släktet Capra, och familjen slidhornsdjur.[2][3][4] Den beskrevs av Linné 1758 som arten Capra hircus. Idag brukar den definieras som en underart till vildget[5][1] men flera auktoriteter definierar den fortfarande som art.[6][4] Handjuret kallas bock (eller något ålderdomligt getabock), hondjuret get och avkomman killing.

Utseende och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Det fullvuxna djuret blir ca 100–170 cm långa och kan väga upp till ca 115 kg. Honorna är mindre och 40-50% lättare. Båda könen bär horn, som ofta är något bakåtböjda. Geten har raggig päls som för det mesta skiftar i grå, vita, svarta och bruna nyanser. Hanen, bocken, har hakskägg och luktar starkt från sina analkörtlar. Även honan (geten) har i regel skägg fast mindre.

Getens skelett är mycket likt fårets. Faktiskt så likt att det är svårt att enbart med ledning av ett ben bestämma om benet kommer från ett får eller en get. I arkeologisk facktext används därför ibland benämningen får/get.

Härstamning och spridning[redigera | redigera wikitext]

Geten är jämte fåret ett av människans tidigaste husdjur. Tamgeten verkar först ha blivit domesticerad i Zagros-bergen i Iran för 10 000 år sedan. De hölls på hedar och betade på berg eller andra grönskande platser.

Som invasiv art[redigera | redigera wikitext]

Getens spridning till isolerade områden där den inte funnits tidigare har ofta resulterat i ödesdigra konsekvenser för den biologiska mångfalden i området. Detta gäller i synnerhet havsöar med djurliv som utvecklats utan närvaro av getter. Ett känt exempel är introduktionen av getter till ön Sankta Helena i Atlanten. Sankta Helena var en strategiskt viktig handelsplats under den tidigare delen av de stora upptäcktsresornas tid, och under denna period koloniserades ön. Geten infördes till Sankta Helena 1513, och var snart halvt förvildade och frivandrande över hela ön. Detta medförde att geten blev en tillförlitlig köttresurs för invånarna på ön, samt för återkommande sjöfarare. Först 300 år senare gjordes de första botaniska undersökningarna på Sankta Helena. Vid denna tidpunkt hade floran på ön ändrats radikalt av närvaron av en för öns arter okänd herbivor. 46 arter som var endemiska för Sankta Helena noterades vid denna tidpunkt. Idag är 7 av dessa utdöda. Vi kommer aldrig att få reda på hur många växtarter som fanns på ön innan getens ankomst. Geten har haft liknande effekter på andra oceaniska där den introducerats i en miljö där den inte funnits tidigare. Getens effekt på växter som inte är anpassade till dess närvaro är så stark att den nämnts som en mycket god kandidat till andraplatsen efter människan som orsak till förlust av biologisk mångfald[7].

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Getter har 30 par kromosomer, dvs 60 stycken. Vid fortplantningen förenas hanens spermie med 30 kromosomer, med honans äggcell med 30 kromosomer[8]. Geten är dräktig 150 dagar (ca 5 månader), och föder därefter oftast 2-3 killingar, men kan föda allt mellan 1-6 killingar.[9]

Getens livslängd är normalt 9-18 år[10] , typiskt för en tamget är 15 år men ända upp till 22 år har förekommit [11].

Getter smälter sin föda relativt snabbt.

Sjukdomar[redigera | redigera wikitext]

Scrapie[redigera | redigera wikitext]

Transmissibla spongiforma encefalopatier (TSE) är en typ av sjukdomar som orsakas av prioner. De leder till blåformig degeneration av hjärnvävnaden, och har dödlig utgång. Bästa sättet att förstöra prioner är autoklavering i 3 bars tryck och 134–137 grader celsius i minst 20 minuter. Sjukdomen har varit känd i över 250 år. Inkubationstiden är minst 2 år, och djuren som insjuknar är oftast mellan 2-5 år.[källa behövs]

Lunginflammation[redigera | redigera wikitext]

Bakterien Mannheimia (Pasteurella) haemolytica orsakar lunginflammation, allmäninfektion samt juverinflammation hos getlamm. Sjukdomen är akut, eller perakut och upptäcks oftast inte förrän djuret har dött, eller har svåra andningsproblem som snabbt leder till döden.[källa behövs]

Lentivirus[redigera | redigera wikitext]

Lentovirus hos getter orsakas av Caprin Arthritis-Encephalitis (CAE). Sjukdomen är smygande, och trots att infektionen leder till en immunreaktion orsakas en permanent skada hos djuret som leder till döden. Inkubationstiden är flera år. Sjukdomen kan diagnoseras genom serumprov, heparinblodprov eller prov av förorenade vävnader.

Förökningsrelaterade infektioner[redigera | redigera wikitext]

Ett flertal infektioner är kända att orsaka missfall hos getter. Bland dessa kan nämnas Toxoplasma gondii, Chlamydophila psittaci (Chlamydophila abortus), Campylobacter fetus och C. jejuni, Listeria monocytogenes, Salmonella spp.(S. abortus ovis), Coxiella burnetii, Erhlichia sp., Border disease virus, Leptospira pomona och L. hardjo, Brucella ovis och B. melitensis. Missfall kan i vissa fall orsakas av Aspergillus fumigatus-svampinfektion eller av bakterierna Arcanobacterium pyogenes, Bacillus licheniformis, E coli, yersinia och streptokocker. Missfall orsakade av Neospora och Sarcocystis sp. har också rapporterats.[9]

Tamgeten som nyttodjur[redigera | redigera wikitext]

En killing
Killing, tamgetens avkomma
Tamget

Geten är till nytta för människan främst för mjölkning och pälsfiber, och från det döda djuret kan kött och skinn användas. Välgörenhetsorganisationer förser ofta fattiga befolkningar i behov av hjälp med getter i stället för annan tamboskap, då de anses enklare och billigare att hålla och har många användningsområden.

Mjölk-, smör- och ostproduktion[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Mjölkproduktion

Uppfödning av getter för mjölkproduktion är vanlig. Mjölken från get är naturligt homogeniserad, vilket innebär att grädden inte separerar naturligt, som i komjölk. Mjölken kan därför drickas färsk direkt från mjölkning, om den hålls ren, men pastörisering är att rekommendera för att minska halterna av naturligt förekommande bakterier som Staphylococcus aureus och Escherichia coli.

Getmjölk används vanligen för framställning av ost, små entreprenörer finns även som framställer smör och glass gjort på getmjölk.

Getmjölk kan med fördel användas som substitut för komjölk i dieten för komjölksallergiker. Dock innehåller getmjölk liksom komjölk laktos, och kan orsaka matsmältningsproblem för individer med laktosintolerans.

Mjölkgetter lakterar omkring 10 månader per år, och en mjölkget kan under sin bästa period ge omkring 3-4 liter mjölk per dag.

Smör av getmjölk är vitt, till skillnad från det gula smöret gjort på komjölk, eftersom det gula beta-karotenet i getmjölk förvandlas till en färglös form av A-vitamin.

Ost av getmjölk kallas ofta i Sverige efter den franska benämningen "chèvre", som just betyder get. Några franska varianter av getost är Rocamadour och Montrachet. Feta är en välkänd och populär grekisk variant, som ibland framställs av en blandning av mjölk från get och får.

I Sverige är getmjölksproduktionen begränsad, men desto vanligare i andra delar av världen. Ingen större produktion uppges emellertid förekomma i USA, Australien och Nya Zeeland. Tabellen [12] visar produktionen i tusentals ton.

Det var vanligt bland renskötande fjällsamer att bedriva getskötsel fram till mitten av 1960-talet.[13] Lappgeten är en utrotningshotad art som kommer från Lappland och är anpassad till renbetesmarker.[14] Mjölkgeten gav mer mjölk än en ren.[13]

Område Fårmjölk Getmjölk
Världen 2 922 3 748
Europa 1 028 765
Sydamerika 12 54
Asien 1 308 2 028
Afrika 573 901

Köttproduktion[redigera | redigera wikitext]

Getkött har en smak som liknar lamm; i vissa delar av Asien, framförallt i Indien, finns en särskild benämning som avser både get- och lammkött. Köttet kan tillagas på mångahanda sätt.

I näringshänseende har getkött lägre fett[15]- och kolesterolhalter än exempelvis lammkött, jämförbart med kyckling, som dock är fattigare på mineraler än getkött,[16]. Ett skäl till den lägre fetthalten är att getter inte bygger upp fettdepåer i musklerna, så den "marmorering" av fett som är vanlig i såväl nöt- som fläskkött uppträder inte hos kött från get.

Biprodukter från tamget[redigera | redigera wikitext]

Av inälvorna från get kan exempelvis tillverkas material som används i suturer vid invärtes kirurgi. Getens horn, som symboliserar välstånd, används även för att tillverka enklare verktyg och husgeråd som exempelvis skedar.

Geten i religion och folktro[redigera | redigera wikitext]

Julbocken är en kvarleva av den folktro som omgett geten.

Nordisk mytologi[redigera | redigera wikitext]

I nordisk mytologi nämns det att asaguden Tor har två getter som heter Tanngnjost och Tanngrisner. När åskan gick tolkades det som att Tors vagn drogs fram av bockarna. I den prosaiska eddan omnämns Tors resa till Utgårdaloke. Under övernattning hos gäster slaktas båda bockarna på kvällen för att återuppväckas till livet på morgonen av Tors hammare Mjölner. Med på färden är Tjalve och Röskva. Tjalve gör en av bockarna halt genom att bryta ett av dess ben för att komma åt märgen när han äter. Detta uppdagas då Tor upptäcker att bocken haltar morgonen efter måltiden. Som straff tvingas Tjalve och hans syster Röskva följa med Tor därifrån och bli hans tjänare.

Geten har ofta använts som offerdjur. Den har förknippats med potens men även med bristande impulskontroll, därmed ofta blivit associerad med det demoniska.

Guden Pan har en gets bakkropp, och Dionysos kan förvandla sig till en get. I den nordiska mytologin finns geten som fruktbarhetssymbol, krigsguden Tors vagn dras av två bockar, och geten Heidrun står på Valhalls tak och mjölkas mjöd åt kämparna.

Judisk och kristen mytologi[redigera | redigera wikitext]

Satanistiskt pentagram med Baphomet, där gethuvudet fyller stjärnans fem spetsar.

I bibeln spelar geten en särskild roll vid försoningsoffret, då en bock fick bära folkets synder ut i öknen, som beskrivs i Tredje Moseboken, kapitel 16. Därur härrör sig begreppet syndabock. Jesus säger också att han vid domen ska skilja de rättfärdiga och de orättfärdiga som en herde skiljer fåren från getterna. Flera av de här beskrivna tankarna kan ha samverkat till att djävulen i kristna länder ofta avbildas med horn och bockfötter.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Biodiversity Studies, International Commission on Zoological Nomenclature, läst 5 november 2012. (slår fast att Capra aegagrus är det rätta namnet för vildgeten och så blir underartens namn C. a. hircus)
  2. ^ Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012. 
  3. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  4. ^ [a b] Dyntaxa Capra hircus
  5. ^ Europeiska kulturlandskap - Hur människan format Europas natur, Urban Emauelsson., 2009. s. 69
  6. ^ Banks, R. C., R. W. McDiarmid, A. L. Gardner, and W. C. Starnes (2003) , Checklist of Vertebrates of the United States, the U.S. Territories, and Canada
  7. ^ Andrew. S. Pullin, Conservation Biology, Cambridge University Press, 2002
  8. ^ Goat Biology
  9. ^ [a b] Finska livsmedelsverket
  10. ^ Honolulu Zoo
  11. ^ Animal Diversity Web
  12. ^ FAOSTAT 2005
  13. ^ [a b] http://www.samer.se/1068 Samisk getskötsel
  14. ^ http://www.allmogegeten.se/getter_lappget.html Föreningen Allmogegeten
  15. ^ Luginbuhl, Jean-Marie; "Meat Goat Production in North Carolina"North Carolina State University Cooperative Extension.
  16. ^ Addrizzo, John R.; "Use of Goat Milk and Goat Meat as Therapeutic Aids in Cardiovascular Diseases", Meat Goat Production Handbook.

Se även[redigera | redigera wikitext]