Tamiller
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar och kan därför inte verifieras. (2011-01) Förbättra artikeln genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Information som inte verifieras, blir ifrågasatt och kan tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
| Tamiller | |
 |
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Rovdjur Carnivora |
| Familj | Mårddjur Mustelidae |
| Släkte | Mustela |
| Art | Iller M. putorius |
| Underart | Tamiller M. p. furo |
| Vetenskapligt namn | |
| § Mustela putorius furo | |
| Auktor | Linné, 1758 |
 |
|
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Tamiller (Mustela putorius furo), ibland frett (särskilt i äldre litteratur), är en tamform av iller, vilken används för bland annat kaninjakt. Namnet frett anses härstamma från det engelska namnet för iller, ferret (jämför franskans furet), medan furo i det vetenskapliga namnet är latin och betyder tjuv.
Svenska tamillerföreningen använder dock "frett" (jämte "tamiller") och Mustela furo som namn på alla tamillrar.
Innehåll |
[redigera] Beskrivning
En tamillerhona väger ca 0,75-1,5 kg, en hane mellan 1,5-2,5 kg.
Tamillrar kommer i många olika utföranden. Vanligt är vildillerfärgad, albino, tomte, pastell och silver. Det finns även vita illrar med svarta ögon. Illrar har sommar- och vinterpäls och kan växla lite i färg mellan årstiderna.
Alla illrar har doftkörtlar som avsöndrar ett oerhört illaluktande sekret. Illrar "släpper" doftkörtlarna när de revirmarkerar, slåss, blir rädda, upprörda eller arga.
Illrar vokaliserar sig vanligtvis med poppande ljud och väsningar. En busig iller hoppar runt i hopkrupen ställning och poppar. En irriterad eller störd iller varnar ofta genom att väsa. Mycket irriterade illrar kan även börja vifta på den nedre delen av svansen, ungefär som en katt.
[redigera] Domesticiering
Tamillern är ett allt vanligare sällskapsdjur. Till lynnet påminner den om ett mellanting mellan hund och katt. Tamillrar är nyfikna, livliga, tuffa och envisa.
Redan år 350 f.Kr. höll folk tama illrar, och användes till jakt på kaniner och råttor. Aristoteles gav illern namnet kitin, som betyder tjuv. Plinius kallade den för viverra.
De flesta historiker tror att korsfararna någon gång 900-1100-talet introducerade arbetsillern i Europa. Dessa tama illrar kan ha parat sig med den vanliga europeiska illern. Den europeiska illern, stäppillern och tamillern är så nära besläktade att de kan korsbefruktas på samma sätt som hundar och vargar.
Man vet helt säkert att köpmännen på 1400-talet tog med sig illrar till Sverige.
[redigera] Användning
Det finns uppgifter från 1500-talet om att illern användes som ormdödare och anlitades för att få bort råttor och möss i spannmålsmagasin och lador.
Tamiller var vanlig på Gotland där den användes vid jakt på så kallad rabbis (dialektal benämning på gotländsk vildkanin). Jakten går till så att fretten släpps ner i kaninhålet, och sedan fångas den flyende kaninen i nät eller skjuts när den kommer upp ur hålen.
Tamillern hålls idag främst som sällskapsdjur.
[redigera] Skötsel
Livslängden för en tamiller är cirka 6-10 år, mycket beroende på illerns foder. Felaktigt foder orsakar sjukdomar och ofta stort lidande för illern. Sjukdomar kan vara mycket svårupptäckta. Illrar som i det vilda visar svaghetstecken blir lätta byten för andra rovdjur. Sjukdomsförloppet kan gå fort, en iller har mycket snabb ämnesomsättning och tål inte störningar av energiintaget under någon längre tid.
Tamillrar som inte ska användas för avel brukar kastreras för deras egen och ägarens skull. Honillrar för att de är brunstiga tills de blir dräktiga och därmed riskerar att få anemi och dö. Honillrar kan få p-piller, men det rekommenderas inte som en varaktig lösning. P-pillren anses orsaka andra sjukdomar vid varaktigt användande. Hanillrar börjar doftmarkera så fort de blir könsmogna och slutar inte om de inte kastreras.
En tamiller ska hållas i hemmet ungefär som en hund, men går på låda som en katt. Illrar ska inte hållas i bur annat än under transport. Det finns sträng lagstiftning om hur en tamillerbur ska se ut och hur stor den ska vara. Illrar som blir inlåsta i burar under längre perioder kan lida psykisk och fysisk skada.
Illrar har ett naturligt bitbeteende som den utövar på andra illrar, andra djur och på människor.
Illrar har tunn benstomme och ett slag mot en iller kan orsaka stora skador, särskilt i ansiktet och svansen. Illrar har ordentligt käktryck och vassa tänder utformade som sylar så ett bett kan göra ordentligt ont. Illerbett blir sällan infekterade, uformningen av tänderna gör att bakterier inte samlas.
Illrar sover en stor del av dygnet men när de är vakna brukar de vara mycket livliga och busa. Det första illern gör efter en sovstund är att gå på lådan och sedan äta. Illrar har en snabb ämnesomsättning och behöver särskilt högenergifoder. De flesta svenska tamillrar äter torrfoder, antingen särskilt illerfoder eller kvalitativt kattfoder med hög proteinhalt. Illrarna kan inte tillgodogöra sig näringen i foder med fel sammansättning av protein, fett och mineraler. En tamiller måste ha konstant tillgång till mat och vatten. Många tamillrar skaffar fodergömmor runt om i bostaden. De flesta tamillrar uppskattar godis i form av vetegroddsolja eller russin, men russin bör man endast ge vid enstaka tillfällen då det innehåller mycket socker. Av sockret kan illern lätt få diabetes. Även choklad och salt mat är skadligt för illern och kan orsaka allvarlig förgiftning. Även för stora mängder grönsaker och frukt kan skada, då det gör att illern inte kan tillgodogöra sig tillräckligt mycket näring.
