Teaterkriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Teaterkriget 1788-1790
Ägde rum 1788 - 1789
Plats Jämtland och Bohuslän
Resultat Taktisk svensk seger
Stridande
Flag of Sweden.svg
Sverige
Flag of Denmark.svg
Danmark
Befälhavare/ledare
Sverige Gustav III m.fl. Danmark Karl av Hessen och General Kornbakk
Styrka
12 000 8 000
Förluster
1 500 - 3 000

Teaterkriget kallas ett kort krig mellan Danmark och Sverige 1788-1789.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

När kung Gustav III på eget initiativ, och mot författningen, år 1788 anföll Ryssland och därmed startade det så kallade Gustav III:s ryska krig uppstod en besvärlig situation för Danmark. I en traktat sluten med Ryssland 1773 hade Danmark förbundit sig att bistå med 12 000 man, sex linjeskepp och tre fregatter om Ryssland skulle bli anfallet. Snart efter det svenska anfallet krävde ryssarna att danskarna skulle hålla sitt löfte och Danmark måste gå med i kriget. När kung Gustav III den 21 augusti fick detta meddelande utbrast han "Jag är räddad!". Mot bakgrund av att anfallet mot Ryssland var Gustavs eget initiativ, att många svenska officerare och kungens motståndare var starkt emot kriget och att framgångarna dittills varit få kan hans uttalande synas märkligt. Ingen önskar sig väl ytterligare en fiende? Den skicklige politikern Gustav III tänkte dock att detta var ett gyllene tillfälle att vända den svenska opinionen till sin fördel och reste genast tillbaka till Stockholm efter att ha lämnat det militära befälet till sin bror, hertig Karl. Väl hemma reste han till Dalarna och fick flera frikårer att ställa upp till landets försvar mot danskarna. Trots starkt stöd hade Sverige inte mer än cirka 10 000 man och måste dela dessa med försvar i Skåne, Jämtland och västkusten.

Norrmännen anfaller Jämtland[redigera | redigera wikitext]

Jämtland tycktes kunna vara lätt att inta, då större delen av dess soldater hade skickats till Stockholm. Den norska armén under general Kornbakk bestod av 2700 man dragoner, soldater och skidlöpare vilka fördelades i tre divisioner. En av dessa lämnades i Stjørdal, en andra i Verdal men bortåt 1000 man under överste Ryn gick upp till Sul. Därifrån gick major Hornemann med 200 soldater ur den Nordenfjeldske skidlöparebataljonen över gränsen den 23 september, och var kl 11 om natten framme i Skalstugan. Efter en vilodag ryckte norrmännen fram till Medstugan där de fattade posto. Den 27 september fortsatte emellertid Hornemann med sina officerare till Bodsjövadet (Bodsjöedet) som ligger 4 1/2 mil hitom riksgränsen.

Försvaret av Jämtland[redigera | redigera wikitext]

Norrmännens hastiga marsch från Trondheim till Verdalen uppmärksammades av borgaren i Östersund, Zakarias Wiklund under vistelse i Stjördal. Han underrättade genast Johan Herman Tideman på Rödön, vilken var ryttmästare för Kavalleriet i Jämtland. Försvararna låg inte overksamma. Ryttmästare Tideman, kommendant Milde samt befallningsman Peder Lidsten samlades till krigsråd och beslöt kalla tillgänglig militär och vapenför allmoge till Jerpe skans, dit åtta falkonetter också dirigerades från den centrala depån Kronstad skans. Vid Jerpe ödelagda skansar formerades defensionspunkter och snart var falkonetterna uppställda och försedda med 10 centner krut, kulor och 2400 karduser. Allmogen beordrades infinna sig försedd med tjära och borstar samt med kök, dvs matsäck för tre veckor. Den 26 september brändes nya bron över strömmen, och av virket flottades en del till skansens norra sida där det kom att användas till bröstvärn. Skansens försvarare slog upp 13 bröstvärn på norra stranden och även mot stora vägen, allt gick snabbt men så hade också 1960 man samlats vid Jerpe Skans under dessa nervösa dagar. Ledande officerare var major Eric Örbom, major Gyllenhaal, kapten Planting och kornett Nandelstedt, vilka vid sin sida hade några avdankade underofficerare. Förutom dessa hade även prosten Söderberg infunnit sig jämte adjunkt, och i övrigt fanns såväl fältskären Pilo som en fältsmed. Bostäder för den stora mängden människor synes ha ordnats genom anläggande av 200 granriskojor mm.

Norsk reträtt[redigera | redigera wikitext]

På de norskes anstalter kunde väl märkas at de hade alfar med at infalla i landet, men sedan de norska kunskaparna hämtat underrättelse om att Jämtarna kunde försvara sig, fick norrmännen under Horneman order av von Krogh att retirera. Major Horneman återgick då till Skalstugan varifrån hela den norska styrkan den 29 september drog sig tillbaka över gränsen.

Samtida karta över slagfältet vid Kvistrum 1788. Källa krigsarkivet

Norrmännen anfaller Bohuslän[redigera | redigera wikitext]

Den första danska styrkan om 8 000-10 000 man, varav huvuddelen var norrmän enligt vissa källor, under befäl av prins Karl av Hessen anföll från Norge in i Bohuslän den 24 september och avancerade snabbt mot Vänersborg vid Vänerns sydspets mot ett svagt svenskt motstånd. Översten Johan Werner Tranefelt måste förskansa sig i Kvistrum norr om Uddevalla med sina 700 man men besegrades den 29 september av en mycket större dansk trupp under generalmajoren Mansbach i slaget vid Kvistrum. På en vecka intog danska trupperna Uddevalla, Vänersborg och Åmål och begärde den 6 oktober att staden Göteborg skulle ge upp.

Försvaret av Göteborg - förhalning och hot[redigera | redigera wikitext]

Nu hade emellertid kung Gustav III själv kommit till staden från Dalarna och ingrep resolut; han avskedade den passive kommendanten generallöjtnanten Anders Rudolf Du Rietz och utnämner generallöjtnanten Johan Sparre af Söfdeborg i hans ställe. Göteborgs försvar rustade nu upp i snabb takt. Den 6 oktober hade dessutom Sverigevännen och engelska sändebudet sir Huges Elliot kommit till staden och han medlade den 9 oktober fram ett kort vapenstillestånd med danske befälhavaren. Stilleståndet förlängdes sedan under medverkan bland andra av det preussiska sändebudet greve Adrian Heinrich von Borcke i omgångar till i maj följande år.

Slutet[redigera | redigera wikitext]

Ställd inför denna övertalning, hot från både England och Preussen att anfalla danska Holstein och ett allt starkare försvarsverk i Göteborg avtågade den danska hären den 12 november mot Norge; Sverige hade segrat. Det var också bekvämt för Sverige att striderna slutade så tidigt eftersom det betydligt mer aktiva kriget mot Ryssland pågick samtidigt.

Framgången kunde dock ha gått helt om intet när det avslöjades att en löjtnant Lars Benzelstierna, med kungens godkännande, planerat att bränna de sju ryska fartygen i Köpenhamn men han avslöjades och planen genomfördes aldrig.

Den anfallande dansk-norska hären förlorade bara åtta man genom stridshandlingar. Varken den norska eller svenska populärbenämningen (se nedan) speglar dock det verkliga lidandet, till exempel att dansk-norska hären förlorade 1 500 - 3 000 man genom sjukdomar.

Först den 9 juli 1789 gav danskarna formellt upp inför den samlade övermakten (England, Preussen och Sverige) och avgav en neutralitetsdeklaration eftersom ett egentligt fredsfördrag inte krävdes.

Krigets benämning[redigera | redigera wikitext]

Senare tiders benämning på detta krig - Teaterkriget - relaterar till att det i praktiken blev mer ett skådespel än stora bataljer. I Norge kallas detta kriget Tyttebærkrigen ("Lingonkriget").

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bertil Holmström: Tio dagar som skakade Göteborg, Partille 2000 ISBN 91-86424-92-0 Kriget skildrat som dramadokumentär