Kungliga Tekniska högskolan

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Tekniska högskolan)
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Tekniska högskolan” leder hit. För andra betydelser, se Tekniska högskolan (olika betydelser).
Kungliga Tekniska högskolan (Universitet)
Engelska: KTH Royal Institute of Technology
Latin: officiell form saknas
Motto Vetenskap och konst
Grundat 1827
Ägandeform Statligt
Rektor Prof. Peter Gudmundson
Lärarkår 839 (2011)
Admin. personal 915 (2011)
Studerande drygt 15 000 [1]
Doktorander drygt 1 600
Säte Stockholm, Sverige
Koordinater: 59°20′49″N 18°04′19″Ö / 59.34694°N 18.07194°Ö / 59.34694; 18.07194
Medlemskap EUA
Webbplats www.kth.se

Kungliga Tekniska högskolan (KTH) (engelska: KTH Royal Institute of Technology), är ett statligt svenskt universitet i Stockholm med huvudsaklig inriktning på teknik och naturvetenskap. KTH är den största och äldsta tekniska högskolan i Sverige, bedriver omfattande utbildning av framför allt civilingenjörer, högskoleingenjörer samt arkitekter och har en omfattande teknisk och naturvetenskaplig forskning.

Rektor är sedan 12 november 2007 Peter Gudmundson, professor i materialmekanik.[2][3] Kung Carl XVI Gustaf är universitetets beskyddare.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Christopher Polhem (1661–1751) grundade 1697 Laboratorium mechanicum som kan ses som KTH:s tidigaste föregångare. Porträtterad 1741 av Johan Henrik Scheffel.

Teknologiska institutet och dess föregångare[redigera | redigera wikitext]

Dagens KTH grundades som Teknologiska Institutet (TI, ibland förkortat KTI i analogi med KTH) år 1827. Teknologiska institutet hade dock en bakgrund i Mekaniska skolan från 1798, som i sin tur innehöll den mekaniska modellsamlingen Laboratorium mechanicum som skapats av "den svenska mekanikens fader" Christopher Polhem 1697, och som periodvis användes för undervisning i praktisk mekanik. Det är dock från Mekaniska skolans grundande 1798 som man kan påvisa kontinuerlig teknisk undervisning i Sverige.

Gustaf Magnus Schwartz (1783–1858) var initiativtagare till bildandet av Teknologiska institutet, och var 1825–1845 dess förste föreståndare.

I Frankrike hade École polytechnique grundats redan 1794, och i början av 1800-talet grundades tekniska högskolor i de flesta andra europeiska länder. Tekniska högskolor bildades bland annat i Prag 1806, i Wien 1815 och i Berlin 1820.[4] Detta ledde till initiativ om att inrätta något motsvarande i Sverige. Riksdagen antog 1823 en skrivelse om att ett teknologiskt institut borde bildas, beslut i frågan fattades 1825 och Teknologiska institutet kunde starta sin verksamhet 1827. Vid sitt grundande hade TI två professurer, en i fysik och en i kemi och undervisningen var framför allt inriktad på de mekaniska och kemiska områdena, och huvudsakligen praktiskt inriktad. I Teknologiska institutets stadgar från 1826 angavs institutets syfte "att samla och meddela kunskaper och upplysningar, som äro nödvändiga för att med framgång kunna idka slöjder eller hvad man vanligen kallar handtverk och fabriker" och att undervisningen skulle vara "mera populär och praktisk än strängt vetenskaplig". Verksamheten bedrevs på Mäster Samuelsgränd 43 (med senare numrering 67) i Stockholm och den första föreståndaren var överdirektören Gustaf Magnus Schwartz. När Teknologiska institutet startade sin verksamhet 1827 var ett av undervisningsämnena konsten att göra blommor vilket var avsett "åt sådana fruntimmer, hvilka såsom näringsyrke idka denna konst", dock lades ämnet ner efter vårterminen 1828.[5]

De första årens verksamhet vid TI föll dock inte så väl ut. Det fanns inga bestämmelser om varken minimiålder eller förkunskaper för eleverna. Undervisningen bedrevs på mycket elementär nivå och huvudsakligen med ren hantverksinriktning. Avvägningen mellan denna praktiska inriktning och en mer teoretisk och vetenskaplig inriktning debatterades flitigt. Institutets ordförande Gabriel Poppius och delar av direktionen drev en linje mot en mer akademisk och vetenskaplig inriktning.[6] Under 1832-1833 hävdade dessa att det fanns behov av närmare föreskrifter om institutets målsättning. De föreslog att direktionen skulle utvidgas med en vetenskapsföreträdare samt få ett uppdrag att granska institutets verksamhet. Regeringen tillsatte en granskningskommitté, med bl a Jacob Berzelius bland ledamöterna och den ville ge vetenskapen en starkare ställning vid institutet. Schwartz ingav en svarsskrift och eftersom han ingick i institutets direktion, medverkade han i institutets svar på kommitténs kritik. Kommitténs arbete ledde inte till några förändringar. Kritiken upphörde dock inte och en ny kommitté tillsattes 1844. Denna gick direkt in på frågan om vad en teknologisk undervisningsanstalt borde vara och lyfte fram att vetenskapen måste ligga till grund för teknologin. Föreståndaren Schwartz tvingades bort, och föreståndaren för Bergsskolan i Falun Joachim Åkerman kallades i slutet av 1845 in som tillförordnad föreståndare för att leda omvandlingen av institutet 1846–1848. Åkerman hade 1827–1839 varit lärare i kemi vid TI.

De nya stadgarna definierade Teknologiska institutet som "en undervisningsanstalt för sådana unge män, som egna sig åt något industriellt lefnadsyrke, för hvars rätta utöfning naturkännedom och i synnerhet kemisk- och mekanisk-tekniska kunskaper äro behöfliga", samtidigt som ett inträdesprov och en minimiålder om 16 år infördes. Sannolikt är det därför först från 1846 som man kan betrakta TI som en teknisk högskola och anordnare av ingenjörsutbildning i mer egentlig mening. 1851 förlängdes också utbildningen från två till tre år, men eftersom TI inte hade möjlighet att utöka antalet elever togs under en period nya elever bara in två år av tre. Professurerna var nu tre: matematik och mekanik, mekanisk teknologi samt allmän kemi och kemisk teknologi. (Fysikprofessuren drogs således in och omvandlades till två professurer med mekanisk anknytning. En professur i allmän och tillämpad fysik återinrättades dock 1858.)

Teknologiska institutets tidigare byggnader vid Drottninggatan.
Teknologiska institutets tidigare byggnader på Drottninggatan rymmer idag Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien.

Under 1850-talet upplevde Sverige ekonomiska framsteg, och byggandet av järnvägar och telegraflinjer ledde till ett ökat behov av ingenjörer. Teknologiska institutet fick därför kraftigt ökade anslag 1858, och utökade undervisningen med mineralogi och byggnadstekniska ämnen: väg- och vattenbyggnadskonst och allmän byggnadskonst. 1863 kunde TI också flytta in i nya lokaler i Vasastaden på adress Drottninggatan 91–95. Stockholms Högskola kom flera decennier senare att flytta in i lokaler i närheten, på Kungstensgatan 45.

I stadgarna från 1867 angavs för första gången i Teknologiska institutets stadgar att institutet skulle meddela "erforderlig vetenskaplig bildning" till dem som ville ägna sig åt ett praktiskt levnadsyrke, och grundläggande kunskaper i fysik och kemi blev nu en del av inträdeskraven.

År 1869 införlivades den tidigare Bergsskolan i Falun i Teknologiska institutet. Bergsskolan hade startat sin verksamhet redan 1822 med en tvåårig lärokurs på bergsvetenskapens område.[7] Redan 1848 hade Joachim Åkerman, som då både var föreståndare för Bergsskolan och tillförordnad föreståndare för Teknologiska institutet föreslagit att de skulle slås samman, men Brukssocieteten hade förhindrat detta.[8] TI hade nu fyra fackskolor med treårig lärokurs:

  • Maskinbyggnadskonst och mekanisk teknologi (M)
  • Kemisk teknologi (K)
  • Bergsvetenskap (B), med tre olika bildningslinjer för
    • Bergsmekaniker (som ägnade sig åt det maskineri som krävdes för gruvdriften)
    • Hyttingenjörer (med dagens språkbruk metallurger)
    • Gruvingenjörer (med dagens språkbruk geotekniker med inriktning bergmekanik, eller kort bergmekaniker)
  • Väg- och vattenbyggnadskonst (V)

År 1871 tog Teknologiska institutet över den civila ingenjörsundervisning som 1851–1869 bedrivits vid Högre artilleriläroverket i Marieberg (en föregångare till Försvarshögskolan), vilket ledde till utökad undervisning i väg- och vattenbyggnadskonst samt geodesi och topografi (således lantmäteri-relaterade ämnen).[5]

Borggården, den inre delen av byggnaderna från 1917, juni 2005.

De civila eleverna vid det militära artilleriläroverket kallades logiskt nog för civilingenjörer, och det är således här som denna beteckningen på högre utbildade ingenjörer myntades. Detta har ibland lett till missförståndet att hela KTH skulle ha ett ursprung i arméns ingenjörsutbildning, trots att TI startade sin verksamhet 24 år innan Civilingenjörskursen på Marieberg inrättades. Under en övergångsperiod användes civilingenjör som beteckning enbart på väg- och vattenbyggare vid TI/KTH.[9] Det är inte helt klart hur denna beteckning senare kom att utnyttjas för ingenjörer av alla andra inriktningar, med undantag för bergsingenjörer.

Befordring till teknisk högskola[redigera | redigera wikitext]

1877 ändrades institutets namn till Tekniska högskolan, senare oftast skrivet Kungliga Tekniska högskolan (KTH), vilket idag är det officiella namnet. Verksamheten utökades också med en fackskola för arkitektur (A). A fick en fyraårig lärokurs, samtidigt som tre av de tidigare fackskolorna förlängde sin utbildning. V förlängdes till en fyraårig lärokurs, medan det för M och B infördes valfrihet mellan tre- och fyraårig lärokurs. Inträdeskraven skärptes ytterligare, och nu krävdes det mogenhetsexamen (studentexamen) från reallinjen ("naturvetenskapligt gymnasium") eller från latinlinjen ("humanistiskt gymnasium") med kompletteringsprövning i matematik, fysik och kemi. Förslag fanns också om att vid detta tillfälle infoga Krigshögskolan, Skogsinstitutet, Farmaceutiska institutet och lantmäteriutbildningen i KTH, men så skedde inte.

Under 1890-talet expanderade åter KTH. 1892 nådde undervisningen vid KTH en storlek på 100 studenter i första årskursen, och från 1899 kunde man ta in 125 studenter per år. Åren 1895–1898 byggdes flera nya laboratorier och 1896 inrättades Tekniska högskolans materialprovningsanstalt med en självständig ställning inom KTH, vilken kom att bli föregångare till den senare Statens Provningsanstalt.

1897 började KTH:s första kvinnliga student (om man undantar eleverna på den kurs i "konsten att göra blommor" som hade anordnats 1827–1828), Agnes Magnell. Eftersom de av Kunglig Majestät fastställda statuterna för KTH endast tillät att unga män antogs, kunde Agnes Magnell börja som specialstudent på fackavdelningen för arkitektur först sedan hon beviljas dispens. Hon var syssling till Carl Jacob Magnell, som senare blev KTH:s rektor.[10]

1901 inrättades en fackskola för elektroteknik (E)[11] och 1912 inrättades en egen fackskola för skeppsbyggnad (S), som tidigare varit en underavdelning inom M. Vid detta tillfälle fanns således de sju fackskolor (sektioner) – M, K, B, V, A, E, S – som än idag bildar de sju ringarna i emblemet för Tekniska högskolans studentkår. Lärokursen blev också obligatoriskt fyra år för alla fackskolor, med undantag för K, som var treårig med en frivillig fjärde årskurs. 1916 utökades antalet förstaårselever till 150.

Den 17 december 1915 utfärdade Kunglig Majestät bestämmelser om tentamina och examina vid KTH. Vid KTH kunde civilingenjörs-, bergsingenjörs- och arkitektexamen avläggas. I och med detta fick dessa examensbenämningar och titlar ett skydd som de tidigare inte haft.[5]

Nya byggnader vid Valhallavägen[redigera | redigera wikitext]

Huvudbyggnaden från 1917, sett från korsningen mellan Drottning Kristinas väg och Valhallavägen.
Borggården.

Det utökade studentantalet ledde till att KTH började bli trångbott. Med början år 1900 utreddes flera tillbyggnadsalternativ på Drottninggatan, men slutsatsen blev till sist att det behövdes en nybyggnad på en ny tomt. Efter ett antal turer i ärendet fattades riksdagsbeslut i frågan 1911 och en arkitekttävling utlystes. Första pris gick till arkitekt Erik Lallerstedt och byggandet de äldsta av de nuvarande lokalerna på Norra Djurgården i Stockholm kunde inledas, det som idag kallas Campus Valhallavägen. Grundstenen lades den 20 maj 1914 och de första lokalerna invigdes 19 oktober 1917.[5] Byggnadskomplexet gestaltades av Lallerstedt i en tung, monumental tegelarkitektur. Lokalerna vid Valhallavägen byggdes sedan ut successivt, men länge fanns verksamhet kvar på Drottninggatan; på 1920-talet bedrevs det mesta av de två första årens undervisning där. Kemiska avdelningens lokaler vid Valhallavägen invigdes 1922.[12]

1921, samma år som kvinnlig rösträtt infördes i Sverige, blev det genom en regeländring möjligt för kvinnor att bli antagna som ordinarie studerande vid KTH, och inte som tidigare enbart som specialelever efter särskild prövning. Första specialeleven som också tog examen blev arkitekten Anna Mohr 1919. Den första som antogs som ordinarie efter regeländringen 1921 var Brita Snellman vid fackavdelningen för arkitektur, efter att året före (1920) ha antagits som specialelev.[13] Första kvinnliga civilingenjören blev Greta Westberg som började studera elektroteknik 1924, tog examen 1928, och vars make Ragnar Woxén senare blev KTH:s rektor.[14]

Läsåret 1925/1926 hade KTH nått en storlek av 713 studerande, 34 professorer och 135 övriga lärare, assistenter och docenter. Det fanns nu sju fackavdelningar (istället för fackskolor) och en avdelning för allmänna vetenskaper.

Även om stadgarna redan 1867 innehöll skrivningar om vetenskaplig bildning, och antalet professorer successivt utökades, ansågs det att uppgiften för en teknisk högskola var ingenjörsutbildning snarare än forskning. Därför hade KTH länge ingen promotionsrätt (rätt att utdela doktorsgrad). Efter att frågan väckts, inrättades slutligen möjligheten att avlägga Teknisk doktorsgrad vid KTH 1927, och de första fem promoverades 1929. Den betydligt yngre och icke-statliga Stockholms högskola fick möjlighet att examinera filosofie doktorer i naturvetenskapliga ämnen redan 1904.[15] Möjligheten att avlägga licentiatexamen tillkom 1942.[11]

Kerberos vaktar ingången till KTH.

1932 tillkom sektioner för teknisk fysik (F), som tidigare hade ingått i M, och lantmäteri (L)[11], där utbildningsansvaret tidigare låg under Lantmäteristyrelsen[16] även om KTH undervisade i liknande ämnen inom utbildningen i väg- och vattenbyggnad. Därefter förblev antalet sektioner och utbildningar oförändrat i 51 år, även om antalet studerande expanderande kraftigt. Två förändringar inträffade dock i sektionernas innehåll. Sektionen för skeppsbyggnad ändrades på 1970-talet till en sektion för flygteknik, samtidigt som de skeppstekniska ämnen fördes över till M. Sektionsbokstaven ändrades samtidigt från S till T. Senare, på 1980-talet, återfördes de skeppstekniska ämnen till sektionen, som då bytte namn till farkostteknik (T). 1972, i samband med att Högskolan i Luleå grundades, flyttades de bergmekaniska ämnena dit från sektionen för bergsvetenskap, medan de metallurgiska ämnena blev kvar på KTH. Efter 150 år av samlad bergsingenjörsutbildning för bergmekaniker och metallurger, först i Falun och sedan i Stockholm, splittrades denna således på två orter. Senare bytte sektionen namn till materialteknik (B) för att markera ett ökat utbildningsinnehåll av icke-metalliska material. Under en övergångsperiod kunde dessa materialtekniker, beroende på inriktning, välja civilingenjör eller bergsingenjör som examensbenämning. Sedan 1996 är dock bergsingenjör avskaffad som examensbenämning, och även alla metallurgiskt inriktade ingenjörer examineras som civilingenjörer.

Nya utbildningar och nya campus[redigera | redigera wikitext]

1983 tillkom en sektion för datateknik (D).[11] KTH hade vid detta tillfälle länge haft datavetenskaplig verksamhet, framför allt för beräkningsändamål. En professur i numerisk analys hade funnits sedan 1963, och en i "informationsbehandling särskilt ADB" sedan 1965, båda delade med Stockholms universitet[17], och Stockholms datamaskincentral QZ låg på KTH. Däremot hade KTH, till skillnad mot exempelvis tekniska fakulteten vid Linköpings universitet, ingen separat civilingenjörsutbildning med datainriktning, utan hårdvara kunde studeras vid E och mjukvara huvudsakligen vid F. Eftersom D skapades från F, och hårdvaruämnena stannade inom E-sektionen, kom D-sektionen vid KTH att få ett starkt fokus på datalogi.

1984 förlängdes civilingenjörsutbildningen från fyra till fyra och ett halvt år, eller från 160 till 180 poäng i enlighet med poängräkningssystemet där en poäng motsvarande en veckas heltidsstudier och ett läsår var 40 poäng.

1990 tillkom en separat civilingenjörsutbildning i industriell ekonomi (I)[11], som tidigare varit en inriktning inom M, på samma sätt som det fanns möjlighet att specialisera sig på byggnadsekonomi inom V och på fastighetsekonomi inom L. "Nationalekonomi och näringslagstiftning" var ett av de undervisningsämnen som infördes 1877, då KTH blev teknisk högskola, och undervisades av en så kallad extra lärare. Industriell ekonomi fanns som ämnesbeteckning vid KTH redan i början 1900-talet.[5]

Idag är sektionsbegreppet helt förbehållet studerandeorganisationerna eftersom KTH numera är indelat i skolor och institutioner.

I samband med IT-branschens expansion i Stockholmsförorten Kista etablerade även KTH vissa institutioner där.

Från slutet av 1980-talet gjordes de kortare ingenjörsutbildningarna i Sverige om, genom att den tidigare utbildningen till gymnasieingenjör med ett fjärde år på tekniskt gymnasium avskaffades, och från 1989 ersattes med en tvåårig högskoleutbildning, som från 1995 successivt blev treårig.[18] KTH fick ansvaret för dessa utbildningar i Stockholmsområdet, och övertog därför lärare från flera tekniska gymnasier. Detta har lett till att KTH numera har campus i flera olika delar av Stockholmsområdet; i Kista, Haninge, Flemingsberg och Södertälje.

1990-talet och de första åren på 2000-talet var en period med många omorganisationer och namnbyten på utbildningar och ämnen på KTH. Under många år och fram till 1990-talets början fanns det i huvudsak en institution för varje ämne som det fanns en KTH-professur i. I de fall när det fanns mer än en professor i samma ämne, eller i mycket näraliggande ämnen, hade institutionerna flera professorer. Organisationsnivån ovanför institutionerna, i äldre tider fackavdelningar eller fackskolor, därefter länge betecknade sektioner, var uppdelade efter civilingenjörs-, bergsingenjörs- och arkitektutbildningarna. Det fanns en sektion per sådan utbildning, och de institutioner som låg "närmast" respektive sektions utbildning ingick i denna sektion. Under 1990-talet övergavs denna långvariga organisationsmodell, först genom att ett mindre antal "storinstitutioner" skapades, och 1993 genom att sektionerna ersattes av fem delfakulteter, senare kallade fakulteter: Arkitektur, lantmäteri och väg- och vattenbyggnad (ALV), Elektro- och informationsteknik (EIT), Kemi och kemiteknik (KKT), Maskin- och materialteknik (MMT) samt Teknisk fysik (TFY). Begreppet (del)fakulteter har sedermera avskaffats, och KTH består idag av ett antal skolor.

Under det sena 1990-talet och tidiga 2000-talet har också flera namnbyten på civilingenjörsutbildningar skett, och tidigare inriktningar har omväxlande brutits ut som egna utbildningar, respektive slagits ihop med andra utbildningar. Det mest anmärkningsvärda namnbytet skedde 2003, då civilingenjörsutbildningen i väg- och vattenbyggnad efter sammanslagning med lantmäteri bytte namn till samhällsbyggnad. Efter att "väg- och vattenbyggare" i över 150 år har betecknat byggnadstekniskt utbildade civilingenjörer (medan de med kortare utbildning oftast kallats byggnadsingenjörer eller liknande) kommer KTH inte längre att använda det klassiska namnet på den utbildning som gav upphov till beteckningen civilingenjör.

Förändringar till följd av Bolognaprocessen[redigera | redigera wikitext]

Från höstterminen 2007 omfattar civilingenjörsutbildningen för nyantagna teknologer 5 års studier, eller 300 högskolepoäng enligt ECTS-systemet med 60 högskolepoäng per läsår. Civilingenjörs- och arkitektutbildningen anpassas i samband med detta till kraven som ställs på Master-utbildningar i det EU-gemensamma Bologna-systemet, inklusive ny betygsskala och klassificering av kurser i grundnivå respektive avancerad nivå. Civilingenjörsstuderande som tidigare har antagits till KTH kommer att fram till 30 juni 2015 att kunna ta ut en civilingenjörsexamen omfattande 270 ECTS-högskolepoäng (motsvarande 180 "gamla" poäng), men har också möjligheten att ta ut en examen om 300 högskolepoäng om de uppfyller fordringarna.[19] [20]

Kunglig benämning[redigera | redigera wikitext]

Under många år var KTH:s officiella namn "Tekniska högskolan i Stockholm"[21]. Först under regeringen Bildt ändrades detta, och i den nu gällande högskoleförordningen från 1993 (SFS 1993:100) listas KTH under namnet "Kungl. Tekniska högskolan".[22]

Att KTH trots namnet är ett universitet snarare än en högskola framgår också av Högskoleförordningen. Den främsta praktiska innebörden av att ha status av universitet är generell rätt till utbildning på forskarnivå (doktorsexamen), vilket KTH har haft sedan 1927.

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1 januari 2005 är all forskning och undervisning vid KTH organiserad inom ramen för skolor, som består av institutioner och centra, och som ansvarar för ett antal grundutbildningsprogram. I dagens läge finns 10 skolor. Den gemensamma administrationen är organiserad inom Universitetsförvaltningen (UF). Skolornas officiella förkortningar är i de flesta fall tagna från deras engelska namn:[23]

Utbildningar[redigera | redigera wikitext]

Arkitektutbildning (300 hp/5 år)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Arkitekturskolan KTH

För dem som började före 1 juli 2007 omfattar utbildningen med något undantag 270 hp/180 p.

Civilingenjörsutbildningar (300 hp/5 år)[redigera | redigera wikitext]

För dem som började före 1 juli 2007 omfattar utbildningen med något undantag 270 hp/180 p.

Högskoleingenjörsprogram (180 hp/120 p/3 år)[redigera | redigera wikitext]

Teknologie kandidatprogram (180 hp/3 år)[redigera | redigera wikitext]

Teknologie magister[redigera | redigera wikitext]

För minst högskoleingenjör 180 hp/120p. Dessa utbildningar kommer sannolikt att göras om till masterutbildningar om 120 hp/2 år.

(med flera, totalt 42 st)

Forskarutbildning[redigera | redigera wikitext]

Övriga utbildningar[redigera | redigera wikitext]

Rektorer[redigera | redigera wikitext]

Knut Styffe är den som tjänstgjort längst på rektorsposten, 1856–1890, vilket bland annat innefattar KTH:s omstöpning från institut till högskola 1877. Under hans tid kallades posten fortfarande föreståndare.

Föreståndare för Teknologiska institutet, med tjänstetiteln överdirektör[redigera | redigera wikitext]

1825–1845: Gustaf Magnus Schwartz, professor i fysik och teknologi vid Kungliga Vetenskapsakademien, initiativtagare till institutets grundande
1845–1848: Joachim Åkerman (tillförordnad), föreståndare för Bergsskolan i Falun, Teknologiska institutets förste professor i kemi 1827–1839
1848–1855: Lars Johan Wallmark, fysiker, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och Kungliga Lantbruksakademien
1856–1877(1890): Knut Styffe, bergsingenjör och laborator i kemi, benämns Öfverdirektör

Rektorer för Kungliga Tekniska högskolan[redigera | redigera wikitext]

(1856)1877–1890: Knut Styffe, bergsingenjör och laborator i kemi, tjänsten kallades fortfarande föreståndare
1890–1902: Gustaf Robert Dahlander (tillförordnad), professor i teoretisk och tillämpad fysik, tjänsten kallades fortfarande föreståndare
1902–1909: Anders Lindstedt, professor i matematik och teoretisk mekanik, tjänsten döptes under denna tid om från föreståndare till rektor
1909–1922: Carl Jacob Magnell, professor i väg- och brobyggnadskonst, den förste rektorn som själv varit elev vid KTH
1922–1927: Henning Pleijel, professor i teoretisk elektroteknik
1927–1931: Tore Lindmark, professor i ångmaskinlära
1931–1943: Henrik Kreüger, professor i byggnadsteknik
1942: (tillförordnad) Håkan Sterky, professor i telegrafi och telefoni
1943–1964: Ragnar Woxén, professor i mekanisk teknologi
1964–1968: Lennart Stockman, professor i cellulosateknik
1968–1974: Göran Borg, professor i matematik
1974–1980: Anders Rasmuson, professor i kemisk apparatteknik
1980–1988: Gunnar Brodin, professor i elektrisk mätteknik
1988–1998: Janne Carlsson, professor i hållfasthetslära
1998–30 juli 2007: Anders Flodström, professor i materialfysik
1 augusti 2007–11 november 2007: Anders Eriksson (tillförordnad), professor i strukturmekanik
12 november 2007-: Peter Gudmundson, professor i materialmekanik, förordnad till 11 november 2013[3]

Byggd miljö[redigera | redigera wikitext]

KTH:s huvudbyggnader från ovan.

KTH har sedan 1917 ett campusområdeNorra Djurgården i Stockholm. Campusområden finns också i Kista, Haninge, Flemingsberg och Södertälje.

Campus Valhallavägen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Campus Valhallavägen
AlbaNova universitetscentrum.

Några nämnvärda byggnader på Norra Djurgården är KTH:s huvudbyggnad med borggården, kårhuset Nymble, KTH Biblioteket, och Albanova Universitetscentrum. Den borgliknande huvudbyggnaden är ritad av Erik Lallerstedt i nationalromantisk stil.

Framstående personer som utexaminerats från KTH[redigera | redigera wikitext]

Studentliv[redigera | redigera wikitext]

Studenterna vid KTH kallas teknologer och har vid KTH beteckningen Osquar för manlig teknolog resp Osqulda för kvinnlig teknolog och Osquarulda för en teknolog av obestämt kön, eller kollektivt för Osquar och Osqulda. Enligt kårbeslut skall beteckningarna uppfattas som ämnesnamn, och saknar därför pluralis.

  • Studentkårens tidning heter Osqledaren.
  • Studentkårens sportstuga vid SkevikVärmdön har döpts till Osqvik.
  • Vart tredje år anordnar studentkåren Quarnevalen med ett tåg genom centrala Stockholm, där de mest säregna tekniska konstruktioner exponeras, ofta med en ironisk udd till något nyligen i samhället inträffat.
  • De år Quarnevalen inte anordnas anordnar studentkåren SquVALp, en endags-Quarneval på vatten.
  • Studentkårens lokaler vid gamla KTH vid Drottninggatan kallades Gamble. Kårhuset vid nya KTH vid Drottning Kristinas väg döptes analogt till Nymble.
  • [Excitera http://www.excitera.se] är entreprenörskapsföreningen på KTH.
  • Student Incubator är den studentdrivna affärsinkubatorn som hjälper KTH-studenter att starta företag
  • http://www.MalvinaKTH.se Malvina är THS nätverk för kvinnliga KTH-studenter.
  • Studentkåren är ansluten till SSCO.

Biblioteket[redigera | redigera wikitext]

Läsesal i KTH:s bibliotek

KTH:s bibliotek grundades 1827. Biblioteket är ett ansvarsbibliotek, och arkiverar därför all teknisk litteratur som ges ut i Sverige.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ KTH:s webbplats
  2. ^ ”www.kth.se, Rektor”. http://www.kth.se/om/rektor. 
  3. ^ [a b] Pressmeddelande från utbildningsdepartementet 8 november 2007: Peter Gudmundson ny rektor på KTH
  4. ^ Ingeniör i Nordisk familjebok (första upplagan, 1884)
  5. ^ [a b c d e] Tekniska högskolan i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1919)
  6. ^ Gustaf Magnus Schwartz, Svenskt biografiskt lexikon, Band 31, sida 678.
  7. ^ Bergsskola i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)
  8. ^ Åkerman, Joakim i Nordisk familjebok (första upplagan, 1894)
  9. ^ Civilingenjör i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1906)
  10. ^ ”THS: Agnes Magnell – KTH:s första kvinnliga student”. http://www.ths.kth.se/ths/100ar/historia/agnes.html. 
  11. ^ [a b c d e] Nationalencyklopedien, band 18, uppslagsordet Tekniska högskolan
  12. ^ Tekniska högskolan i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1926)
  13. ^ ”KTH, Arkivutställningen: Brita Snellman – den första ordinarie kvinnliga studenten vid KTH”. http://www.kth.se/internt/dokumentation/arkivering/arkiv/arkivutstallningen/utstallningar.html. 
  14. ^ ”Kongl. Elektrosektionen 1910 – 1985: Greta Woxén”. http://www.e.kth.se/lnk/historia/75jubel/. 
  15. ^ Stockholms högskola i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1918)
  16. ^ Landtmäteri i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1925)
  17. ^ ”NADA - en tillbakablick från 1965”. http://www.nada.kth.se/om/historik/text.html. 
  18. ^ Nationalencyklopedin, band 18, uppslagsordet Teknisk högskola
  19. ^ ”KTH 2007 FAQ: Vanliga frågor om förändringen H07”. http://www.kth.se/student/program-kurser/kth2007/1.6045.  hämtad 4 augusti 2007
  20. ^ ”KTH 2007: Övergångsregler”. http://www.kth.se/student/program-kurser/kth2007/1.6373.  hämtad 4 augusti 2007
  21. ^ ”Högskoleförordning (1977:263), bilaga 1”. http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19770263.HTM. 
  22. ^ ”Högskoleförordning (1993:100)”. http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19930100.HTM. 
  23. ^ ”KTHs skolor: Skolorganisationen”. http://www.kth.se/om/organisation/skolor/1.3848.  hämtad 4 augusti 2007

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]