Telefonkiosk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svensk telefonkiosk av äldre typ.

En telefonkiosk eller telefonautomat är en telefon i en liten kur på allmän plats, till exempel en gata. Den som vill ringa ett samtal placerar sitt telefonkort eller kontokort i telefonautomaten. Vissa telefonkiosker har mynttelefon som accepterar mynt som betalmedel.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Telefonkiosker började i slutet av 1800-talet placeras ut som en följd av telefoniseringen för att ett större antal skulle kunna använda sig av telefonen. I Berlin började man använda "offentliga fjärrsamtalsplatser" 1881. Det rörde sig då inte om kiosker utan telefonerna som fanns på postkontor och offentliga inrättningar, till exempel restauranger. Från 1899 började den tyska posten utvecklingen mot ett system med mynt istället för polletter. Den första riktiga telefonkiosken började användas i London 1903. I Storbritannien lanserades den klassiska Red telephone box av General Post Office 1924. I bland annat Storbritannien, Tyskland och Sverige utvecklades telefonkioskerna av de statliga telefonbolagen som senare delats upp och helt eller delvis privatiserats.

Kioskernas utförande har varierat genom åren och moderniserats. Den klassiska brittiska modellen ersattes till exempel under 1960-talet av en modern kantig variant med stora glasytor. I Sverige kom liknande modeller i Televerkets orangea färg under samma period. Materialet har också skiftat, de tidiga kioskerna tillverkades i trä och senare i material som stål samt betong. Under 1960- och 1970-talet började de tillverkas i hårdplast. Under 1980-talet inleddes en omställning av telefonkioskernas betalsystem från mynt till telefonkort. I Västtyskland och Sverige kom även nya handikappanpassade modeller.[1]

Kioskernas färger har också varierat. I Sverige kom från 1959 kioskerna att gå i så kallad televerksorange vilket senare övergivits. I Tyskland var tidigare Postens gula färg (Postgelb) den som användes, idag är det Deutsche Telekoms magenta tillsammans med grått och vitt. Gemensamt för de tidigare färgerna, inklusive den brittiska röda, är att de ska vara väl synliga.

Fram till 1980-talet ökade antalet telefonkiosker, men som en följd av det ökade antalet telefoner i privata hushåll i kombination med mobiltelefonin under 1980-talet och framåt har antalet minskat drastiskt.

Telefonkiosker i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sveriges första telefonkiosk sattes upp i Stockholm på 1890-talet.[2] På 1980-talet fanns över 44 000 telefonkiosker i landet,[2] men antalet har därefter minskat i takt med att mobiltelefoner blivit allt vanligare. År 2010 fanns bara 2 700 telefonkiosker kvar.[2]

De svenska korttelefonkioskerna ägs idag av Telia Sonera Sverige AB. Innan telefonkort infördes betalade man med mynt och denna möjlighet har på senare år återinförts i Telias nyare telefonautomater. Nödnumret 112 (90 000 fram till 1996) samt #2 (mottagaren betalar) behöver man dock inte betala för när man ringer. På många telefonkiosker finns numer sändare för trådlöst Internet och sträcker sig 150 meter runt kiosken.[2]

Vandalisering av telefonkiosker har varit ett problem i Sverige, i sådan omfattning att dåvarande Televerket på 1980-talet startade en kampanj vid namn Stoppa sabbet, i syfte att försöka motverka problemet med vandalisering.

Galleri − telefonautomater[redigera | redigera wikitext]

Telefonkiosker i världen[redigera | redigera wikitext]

Galleri − telefonkiosker[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Telefonkiosker”. Tekniska museet. http://www.tekniskamuseet.se/1/1759.html. 
  2. ^ [a b c d] Sällsynt telefonkiosk överlever”. Dagens Nyheter. 13 juni 2010. http://www.dn.se/nyheter/sverige/sallsynt-telefonkiosk-overlever-1.1121212. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]