Telefonväxel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ett exemplar av L M Ericssons 50-linjers telefonväxel från 1897, fotograferad ca 1915-20, på fönsterbänken står telefonapparaten "Taxen".
Sandens telefonväxel i Nedre Lagnö i Sankt Anna skärgård

En telefonväxel är en anordning för att sammankoppla och upprätta samtal mellan två eller flera telefonapparater. Man skiljer på manuella och automatiska telefonväxlar, samt mellan växlar för publika telefonstationer och abonnentväxlar/företagsväxlar (PBX).

Manuella växlar[redigera | redigera wikitext]

I manuella telefonväxlar sker all koppling av en telefonist. Kopplingen kan göras med proppar som i ett koordinatsystem sätts i samma kopplingslist (proppväxel), med snören som sätts i jackar (snörväxel), eller, vid mindre anläggningar, med olika typer av tryckknappar eller omkastare. För att öka kapaciteten för manuella växlar patenterades i USA den så kallade multipelväxeln, där varje expeditionsplats kunde nå samtliga linjer i växeln, inte bara dem som ingick i den egna nummerserien.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Helt manuella växlar vid publika telefonstationer försvann i Sverige huvudsakligen under 1950- och 1960-talen. Den sista manuella svenska telefonstationen automatiserades 1972. Helt manuella abonnentväxlar (företagsväxlar) fanns kvar så långt som in på 2000-talet.

Automatiska växlar[redigera | redigera wikitext]

Tankarna på att automatiskt koppla samman telefonabonnenter med varandra utan hjälp av telefonist är nästan lika gamla som telefonen själv. Den första automatstationen patenterades i USA av Connolly Brothers redan 1879, alltså tre år efter det Bell uppfunnit telefonen. Först när telefonnäten växte och de manuella kopplingsvägarna ohanterliga framtvingades större fungerande automatsystem med fingerskiva. 1889 inlämnade amerikanen Almon Brown Strowger en patentansökan på ett automatiskt väljarsystem och 1895 patenterades en ny, ännu mera fullkomnad strowgerväljare som styrdes av abonnentens fingerskiva.

I USA, där automatsystemen först vann terräng, företräddes Strowgersystemet av AT&T och de första automatstationerna i Europa byggdes enligt samma princip av europeiska tillverkare. Efter cirka 1910 började maskindrivna automatsystem konstrueras jämsides med de tidigare steg-för-steg-drivna väljarreläsystemen och automatstationer började byggas överallt i världen i allt större utsträckning och enligt flera olika system.

Ett helt nytt uppslag inom automattelefontekniken utgjorde ett nytt system som för alla funktioner utnyttjade uteslutande reläer, det så kallade koordinatväljarsystemet, vilket konstruerades 1915. Datorstyrda, elektroniska, telefonväxelsystem började utvecklas i mitten av 1960-talet och dessa kom efter hand att helt ersätta de befintliga elektromekaniska systemen. Idag är de flesta nya telefonisystem datoriserade och baserade på Unix-plattformen med växelprogramvaran Asterisk.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Prototyper till automatiska växlar fanns redan i slutet av 1800-talet i Sverige, Den första automatiska provstationen i Sverige var i Järla utanför Stockholm redan 1901. Konstruktionen var svensk och gjord av Gotthilf Betulander. Dessa tidiga automatstationer var dock mest experiment och de utvecklades inte nämnvärt under de första årtiondena.

Efter inköpet av AB Stockholmstelefon 1918 fanns grunderna för att införa ett enhetligt automatiskt system av Stockholms teleofonnät, och efter att L. M. Ericsson våren 1920 lagt in ett anbud på en 500-väljare skrevs året därpå kontrakt om en anläggning i Vasastan för 5.000 abonnenter. Stationen togs i drift 15 januari 1924. Den visade sig vara så driftssäker att den var i drift utan avbrott fram till 1985,[1] då stationens abonnenter kopplades över till AXE-systemet.

Stationen följdes snart av flera andra, den första större telefonstationen i Sverige var den i Sundsvall, där man valde ett koordintväljarsystem utvekclat av Televerket själva för 3.500 abonnenter.[1]

I början av 1930-talet var tiden mogen för automatisering av telefonväxlarna på landsbygden. De första stegen togs våren 1934 då stationerna i Mässbacken och Skattungbyn i Dalarna invgides. 1935 provades ett automatiserat telefonnät i Krylboområdet.[1]

Den långväga telefontrafiken kom dock först senare att automatiseras. Först ut var rikstrafiken på sträckan Norrköping-Linköping 1949. Efter viss tvekan automatiserade televerket telefontrafiken Stockholm-Göteborg i slutet av 1954. De stora problem man befarade uteblev helt, något som ledde till en snabb fortsatt automatisering av all rikstrafik i Sverige.[1]


De tidiga automatiska telefonväxlarna i Sverige var mekaniska och två system användes huvudsakligen: AGF-systemet med Ericssons 500-väljare och Televerkets A204-system med koordinatväljare. Under 80-talet introducerades de programminnesstyrda AXE-växlarna och sedan 90-talet är alla svenska telefonstationer elektroniska.

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Telefon, 1904–1926.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Telekommunikation i Sverige under 140 år, Karl Väinö Tahvanainen i Daedalus 1994

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Utbult, Magnus (2010). ”Växeln, hallå! Tusentals kvinnor kopplade samman Sverige”. Populär historia (nr. 7): sid. s. 42-46. ISSN 1102-0822.