Tempelherreorden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För den nutida nykterhetsorden, se Tempel Riddare Orden.
Jacques de Molay och Geoffrey de Charney bränns på bål 1314. Bokmåleri i medeltida handskrift.

Tempelherreorden (PCCTS) (latin: Pauperes commilitones Christi templique Salomonis) (Kristi och Salomos tempels fattiga riddare) var en medeltida orden som grundades av Hugo av Payens, Gottfrid av Saint-Omer och sju andra riddare så sent som 1119 för att skydda pilgrimer mot överfall då de färdades till Jerusalem under korstågen, och för att värna Korsfararstaterna. Möjligen instiftades orden 1118 (enligt Guillaume de Tyre) eller redan 1111-1112 [1]. År 1128 var de officiellt inbjudna till kyrkomötet i Troyes. År 1128 bekräftades orden av påven. Namnet kommer av att ordens högkvarter låg i Klippdomen, som numera är en muslimsk helgedom i Jerusalem och är belägen på platsen för det forna Salomos tempel.

Genom sin rikedom och sina vittgående privilegier blev orden en viktig maktfaktor och ådrog sig den franske kungen Filip IV, "Filip den skönes", vrede. Större delen av orden i Frankrike fängslades på order av Vatikanen fredagen den 13 oktober 1307 och avrättades. Den siste stormästaren Jacques de Molay brändes tillsammans med Geoffrey de Charneybål den 18 mars 1314. Med stöd av olika anklagelser (bland annat för heresi, avgudadyrkan och homosexualitet) och genom tortyr frampressade falska bekännelser lyckades kungen få påven Clemens V att den 22 mars 1312 upplösa orden i bannbullan Vox in excelso. Den så kallade Chinon-pergamenten, som finns bevarad i Vatikanens arkiv, visar att Clemens V år 1308 gav tempelriddarna absolution för anklagelserna, vilket betraktas som ett stöd för att påven åtminstone till en början strävade efter att bevara Tempelherreorden inom kyrkan.[2]

I modern tid[redigera | redigera wikitext]

Orden sägs ha överlevt underjordiskt och framträdde då Filip, hertig av Orléans, utsågs till stormästare 1705. Dokumenterade belägg för detta saknas dock. Ingen nuvarande form av Tempelherreorden erkänns av Vatikanen. Det finns flera påvliga dekret och andra uttalanden mot alla former av Tempelherreordnar.

Namnet lever också vidare i ordet godtemplare. Den moderna orden Tempel Riddare Orden har också tagit sitt namn härifrån men säger sig uttryckligen inte vara en fortsättning på den medeltida orden.

I skönlitteraturen[redigera | redigera wikitext]

Tempelherrarna förekommer i Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn, Raymond Khourys bok Den siste tempelriddaren (2006), Steve Berrys bok Tempelriddarens arv, Robyn Youngs bok Brödraskapet (2002) samt i otaliga konspirationsteorier, exempelvis i satirisk form i Umberto Ecos bok Foucaults pendel.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Baigent, Leigh&Lincoln, Heligt blod, helig Gral, Bazar 2005
  2. ^ Webbsidan för Archivum Secretum Apostolicum Vaticanum/Vatican Secret Archives [1]