Tempus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tempus handlar om att beskriva händelser i förhållande till tid.

Tempus, tempo eller tidsform (latin för "tid") är ett lingvistiskt begrepp för att beskriva tidsförhållandet mellan en händelse och den språkliga informationen om den.[1] Bland världens språk representeras sådana tidsförhållande på olika sätt. Det kan uttryckas med hjälp av grammatiska böjningar av verbet, grammatisk tempus, eller av att fria morfem i språket markerar tidsförhållandet till händelsen. Att tempus markeras av fria morfem är det vanligaste sättet.[2]

Tempus i svenska språket[redigera | redigera wikitext]

I modern svenska finns fem grundläggande tempus[3]:

  • Presens (enkelt tempus, t.ex. gör) för att uttrycka nutid.
  • Preteritum (enkelt tempus, på svenska även kallat imperfekt,[4][5] t.ex. gjorde) för att uttrycka dåtid.
  • Perfekt (sammansatt tempus, t.ex. har gjort), främst för att uttrycka fullbordade händelser.
  • Pluskvamperfekt (sammansatt tempus, t.ex. hade gjort), främst för att uttrycka fullbordade händelser med utgångspunkt från ett tillfälle i det förflutna.
  • Futurum (sammansatt tempus, t.ex. ska göra/kommer att göra), för att beskriva sådant som ännu inte inträffat.

För att beskriva framtida händelser används ofta presens, särskilt i vardagligt tal. Exempel: "på tisdag åker jag till Malmö" (även "på tisdag ska jag åka till Malmö").

För att uttrycka händelser i framtiden används i svenskan inget särskilt futurum-tempus, utan de ovan nämnda samt infinitivformer används i olika sammansatta konstruktioner, ofta tillsammans med hjälpverb som ska eller kommer att (ex. på måndag ska jag göra det, på måndag gör jag det, på måndag har jag gjort det).

Svenskans konstruktioner för att tala om framtiden i det förflutna kallas futurum preteriti (t.ex. när du ringde skulle jag just göra det), konstruktioner för det förflutna i framtiden kallas futurum exaktum (t.ex. när vi ses på måndag har jag gjort det) och konstruktioner för det förflutna i förhållande till framtiden i det förflutna kallas futurum exaktum preteriti (t.ex. i fredags lovade du att du skulle ha gjort det när vi sågs på måndagen). De olika tempusformerna samverkar alltså så att man har möjligheten att berätta om händelser ordnade på en tidsaxel.

Uppdelning på tidsaxlar[redigera | redigera wikitext]

Ett sätt att göra tempus mer begripligt är att dela upp det i olika tidsaxlar i nu eller beroende på vilken referenspunkt en händelse har sett från talaren. Nutidsystemet är en oavslutad tidpunkt, medan dåtidsystemet är avslutad, enligt följande mönster:

Nutidssystemet
perfekt presens futurum
före nu nu efter nu
har hoppat hoppar ska hoppa
Dåtidsystemet
pluskvamperfekt preteritum futurum preteriti
före efter
hade hoppat hoppade skulle hoppa

I övriga språk[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Andra kategorier för verbböjning är verbkongruens, aspekt, modus och diates.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ter Meulen, Alice G. B. (1997). Representing Time in Natural Language: The Dynamic Interpretation of Tense and Aspect. MIT Press. sid. 3. ISBN 0262200996. http://www.google.se/books?id=Wo5DbVldOrEC&dq=tense&lr=&hl=sv&source=gbs_navlinks_s 
  2. ^ Dahl, Östen (2007). Språkets enhet och mångfald. Studentlitteratur. sid. 251-252. ISBN 978-91-44-00661-1 
  3. ^ Jönsson/Kraft (1973): Svensk grammatik, Studentlitteratur (ISBN 978-91-564-0681-2), s. 22
  4. ^ "preteritum". NE.se. Läst 25 mars 2014.
  5. ^ "imperfekt". NE.se. Läst 25 mars 2014.