Ten Years After

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Question book-4.svg
 Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2011-06)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Fakta utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan.
Ten Years After
Ten Years After live 2009
Ten Years After live 2009
Bakgrund Storbritannien Nottingham, England, Storbritannien
Genre(r) Bluesrock, psykedelisk rock, rock and roll, jazzrock
År som aktiva 1966–1974, 1983, 1988–
Skivbolag PolyGram, Columbia Records, EMI, Chrysalis Records
Webbplats Officiell webbplats
Medlemmar
Leo Lyons
Chick Churchill
Ric Lee
Joe Gooch
Tidigare medlemmar
Alvin Lee
Alvin Lee 1975
Leo Lyons 2009
Joe Gooch 2009

Ten Years After är ett brittiskt rockband bildat i Nottingham, England 1967 och var mest populära under 60- och det tidiga 70-talet.

Innehåll

Historik [redigera]

Efter flera år av lokal succé i Nottingham/Mansfield-området var bandet känt sedan 1962 som The Jaybirds vilka senare blev Ivan Jay and the Jaymen. Ivan Jay sjöng från 1960 till 1962. I augusti 1965 kom Ric Lee med i bandet och ersatte bandets trummis Dave Quickmire, som hade börjat i bandet 1962. År 1966 flyttade The Jaybirds till London där pianisten Chick Churchill hoppade in i bandet. I november fixade gruppen en manager, Chris Wright, och bestämde sig för att byta namn till Blues Trip, Blues Yard (under det namnet spelade de på den legendariska klubben Marquee Club) och blev sedermera Ten Years After i november 1966. De var det första bandet av (det nyligen startade) Chrysalis Agency. De lyckades få en spelning på Marquee och senare fick bandet en inbjudan att på spela på den berömda Windsor Jazz-festivalen, 1967. Det framförandet ledde till ett kontrakt med skivbolaget Deram, ett underbolag till Decca. Bandet blev den första grupp som fick ett skivkontrakt utan att ha haft en hitsingel. I oktober släpptes deras självbetitlade album Ten Years After.

1968, efter turnerande i Skandinavien och USA, släpptes deras andra skiva; liveskivan Undead, där deras första klassiker, "I'm Going Home", ingick. I februari 1969 kom skivans uppföljare, Stonedhenge som innehöll en annan klassiker, "Hear Me Calling" (den blev släppt som singel och 1972 gjorde det brittiska glamrockbandet Slade en cover på låten). I juli 1969 gjorde de ett framförande på Newport Jazz Festival där för första gången ett rockband var inbjudet. I augusti gjorde bandet sitt amerikanska genombrott vid deras framförande på Woodstock, vilket gav dem stjärnstatus.

Under 1970, släppte bandet singeln "Love Like A Man", deras enda singeletta i Storbritannien. Låten fanns med på deras sjätte album, Cricklewood Green. Skivans namn kommer från en vän som bodde i Cricklewood, London. Han odlade en sorts växt som han sa hade "hallucinerade effekter". Bandet visste inte namnet på växten så de kallade skivan för Cricklewood Green. Ten Years After spelade på Isle of Wight Festival 1970 inför en publik på 600 000 åskådare.

Bandet splittrades 1974. 1988 återförenades man och började turnera och ge ut nya album.

Bandmedlemmar [redigera]

Diskografi [redigera]

Studio och livealbum [redigera]

Samlingsalbum [redigera]

  • 1970 - Double Deluxe
  • 1971 - Ten Years After
  • 1975 - Goin' Home
  • 1976 - Classic Performances
  • 1977 - Greatest Hits
  • 1979 - Profile
  • 1980 - Ten Years After
  • 1983 - Timewarps
  • 1985 - The Collection
  • 1987 - At Their Peak
  • 1987 - Universal
  • 1988 - Portfolio
  • 1991 - The Collection
  • 1991 - Essential
  • 1995 - Pure Blues
  • 1996 - I'm Going Home
  • 1998 - Premium Gold Collection
  • 2000 - The Best of
  • 2001 - Very Best Ten Years After Album Ever
  • 2002 - Ten Years After Anthology

Externa länkar [redigera]

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ten_Years_After&oldid=21385832"