Ten Years After

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ten Years After
Ten Years After (1970).png
Ten Years After, 1970.
Bakgrund Storbritannien Nottingham, England, Storbritannien
Genre(r) Bluesrock, psykedelisk rock, rock and roll, jazzrock
År som aktiva 1966–1974, 1983, 1988–
Skivbolag PolyGram, Columbia Records, EMI, Chrysalis Records
Webbplats Officiell webbplats
Medlemmar
Leo Lyons
Chick Churchill
Ric Lee
Joe Gooch
Tidigare medlemmar
Alvin Lee
Alvin Lee 1975
Leo Lyons 2009
Joe Gooch 2009
Ric Lee 2009

Ten Years After är en brittisk musikgrupp som bildades i Nottingham, England 1967. De är mest kända för att spela bluesrock. De var som mest populära under 1960-talet och under tidigt 1970-tal.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Efter flera år av lokal succé i Nottingham/Mansfield-området var bandet känt sedan 1962 som The Jaybirds vilka senare blev Ivan Jay and the Jaymen. Ivan Jay sjöng från 1960 till 1962. I augusti 1965 kom Ric Lee med i bandet och ersatte bandets trummis Dave Quickmire, som hade börjat i bandet 1962. År 1966 flyttade The Jaybirds till London där pianisten Chick Churchill hoppade in i bandet. I november fixade gruppen en manager, Chris Wright, och bestämde sig för att byta namn till Blues Trip, Blues Yard (under det namnet spelade de på den legendariska klubben Marquee Club) och blev sedermera Ten Years After i november 1966. De var det första bandet av (det nyligen startade) Chrysalis Agency. De lyckades få en spelning på Marquee och senare fick bandet en inbjudan att på spela på den berömda Windsor Jazz-festivalen, 1967. Det framförandet ledde till ett kontrakt med skivbolaget Deram, ett underbolag till Decca. Bandet blev den första grupp som fick ett skivkontrakt utan att ha haft en hitsingel. I oktober släpptes deras självbetitlade album Ten Years After.

1968, efter turnerande i Skandinavien och USA, släpptes deras andra skiva; liveskivan Undead, där deras första klassiker, "I'm Going Home", ingick. I februari 1969 kom skivans uppföljare, Stonedhenge som innehöll en annan klassiker, "Hear Me Calling" (den blev släppt som singel och 1972 gjorde det brittiska glamrockbandet Slade en cover på låten). I juli 1969 gjorde de ett framförande på Newport Jazz Festival där för första gången ett rockband var inbjudet. I augusti gjorde bandet sitt amerikanska genombrott vid deras framförande på Woodstock, vilket gav dem stjärnstatus.

Under 1970, släppte bandet singeln "Love Like A Man", deras enda singelhit i Storbritannien med en tiondeplats på UK Singles Chart.[1] Låten fanns med på deras femte album, Cricklewood Green. Skivans namn kommer från en vän som bodde i Cricklewood, London. Han odlade en sorts växt som han sa hade "hallucinerade effekter". Bandet visste inte namnet på växten så de kallade skivan för Cricklewood Green. Ten Years After spelade på Isle of Wight Festival 1970 inför en publik på 600 000 åskådare.

1971 bytte gruppen skivbolag till Chrysalis Records. Det första albumet på deras nya bolag, A Space in Time innehöll mycket mer akustiskt gitarrspel än deras tidigare skivor. Det innehöll också deras största USA-hit, "I'd Love to Change the World" som nådde plats 40 på Billboard Hot 100. Gruppen tappade i popularitet i hemlandet vid samma tidpunkt, men deras skivor sålde fortfarande bra i USA och Skandinavien.

Bandet splittrades 1974 kort efter att ha släppt albumet Positive Vibrations. Alvin Lee släppte under slutet av 1970-talet två album under namnet Ten Years Later. 1988 återförenades man och började turnera och ge ut nya album. 2003 valde Alvin Lee att lämna gruppen för att istället uppträda och spela in solo, och de tre övriga medlemmarna fortsatte med nya medlemmen Joe Gooch.

Bandmedlemmar[redigera | redigera wikitext]

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Studio och livealbum[redigera | redigera wikitext]

Samlingsalbum[redigera | redigera wikitext]

  • 1970 - Double Deluxe
  • 1971 - Ten Years After
  • 1975 - Goin' Home
  • 1976 - Classic Performances
  • 1977 - Greatest Hits
  • 1979 - Profile
  • 1980 - Ten Years After
  • 1983 - Timewarps
  • 1985 - The Collection
  • 1987 - At Their Peak
  • 1987 - Universal
  • 1988 - Portfolio
  • 1991 - The Collection
  • 1991 - Essential
  • 1995 - Pure Blues
  • 1996 - I'm Going Home
  • 1998 - Premium Gold Collection
  • 2000 - The Best of
  • 2001 - Very Best Ten Years After Album Ever
  • 2002 - Ten Years After Anthology

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Official Charts Company: Ten Years After
  2. ^ Ultimate Classic Rock: Alvin Lee of Ten Years After dies at 68.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]