Iron Maiden

Från Wikipedia
(Omdirigerad från The Final Frontier World Tour)
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Iron maiden (olika betydelser).
Iron Maiden
IronMaidencollage2.jpg
Steve Harris, Dave Murray, Adrian Smith, Bruce Dickinson, Nicko McBrain, Janick Gers
Bakgrund Storbritannien London, England, Storbritannien
Genre(r) Heavy metal
År som aktiva 1975-
Skivbolag EMI, Universal Music Group, Sanctuary Records, Epic Records, Columbia Records, Portrait Records, Capitol Records
Artistsamarbeten The Entire Population of Hackney, Gogmagog, Psycho Motel, Samson, Trust, Urchin
Webbplats Officiell webbplats
Medlemmar
Steve Harris
Dave Murray
Bruce Dickinson
Adrian Smith
Nicko McBrain
Janick Gers
Tidigare medlemmar
Clive Burr
Paul Di'Anno
Blaze Bayley
Dennis Stratton
Doug Sampson
Paul Cairns
Paul Todd
Dave Mac
Tony Parsons
Dennis Wilcock
Terry Wapram
Thunderstick
Tony Moore
Ron Matthews
Bob Sawyer
Terry Rance
Paul Day
Dave Sullivan

Iron Maiden (engelska: Järnjungfrun) är ett brittiskt heavy metal-band som bildades den 25 december 1975 av Steve Harris, basist och huvudsaklig låtskrivare.

Bandet är ett av de mest inflytelserika och framgångsrika någonsin inom musikgenren heavy metal och har sålt ungefär 85 miljoner album.[1] Gruppen har givit ut femton studioalbum, elva livealbum, sju samlingsalbum, fyra samlingsboxar, ett antal DVD med filmade live-inspelningar samt ett stort antal singlar. Iron Maiden turnerade under 2011 med sitt femtonde album The Final Frontier.

En del av Iron Maidens låtar handlar om historiska händelser i deras hemland England, Storbritannien. Andra är baserade på filmer, böcker och folksägner, exempelvis "Children Of The Damned", "Lord of the Flies", "Aces High", "The Wicker Man", "Man on the Edge", "Rime of the Ancient Mariner", "Where Eagles Dare", "To Tame a Land" och "Alexander the Great".

Gruppen har varit huvudattraktion på flera olika stora festivaler runtom i världen, bland andra Ozzfest, Rock in Rio, Download Festival och Monsters of Rock i Donington Park.

Iron Maiden har bytt medlemmar femton gånger. Sina femton album har de spelat in med tre olika sångare, fyra olika gitarrister och två olika trummisar. Endast två av medlemmarna har varit med från början: grundaren och basisten Steve Harris och gitarristen Dave Murray. Samtliga medlemmar som har spelat in musik med bandet har skrivit låtar, förutom gitarristen Dennis Stratton.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bandet bildas och de första åren (1975-1978)[redigera | redigera wikitext]

Iron Maidens historia började 1975 med att Steve Harris, som tidigare spelat i grupperna Gypsy Kiss och Smiler, bestämde sig för att starta ett eget band. Han hade blivit alltmer irriterad över att de övriga medlemmarna antingen inte kunde eller inte ville spela hans kompositioner. Han ägnade därför hela år 1975 åt att sätta ihop den grupp som skulle bli den första uppsättningen av Iron Maiden. Bandet bildades på juldagen och bestod av Steve Harris (bas), Dave Sullivan (gitarr), Ron Matthews (trummor), Paul Day (sång) och Terry Rance (gitarr).[2] Harris fann sina medlemmar genom att annonsera i tidningar och genom personliga kontakter.

Bandet repeterade tillsammans i ett år och spelade inledningsvis mest covers för att senare gå över till Harris egna låtar, och de fick några spelningar. Under denna period kom nya låtar till, till exempel "Iron Maiden", "Wrathchild", "Prowler", "Transylvania" och "Purgatory". Den sistnämnda hette då "Floating" och lät ganska annorlunda mot den version som så småningom kom att heta "Purgatory". Bandet spelade ofta live, mest på barer och pubar. Den första officiella spelningen gjordes den 21 maj 1976.

Den första tiden var inte helt lätt för medlemmarna. Gitarristerna spelade inte riktigt som Harris önskade. Harris ville ha mycket tempobyten, stämspel och snabba solon. Detta klarade inte de två gitarristerna Dave och Terry så bra. Trots detta blev det istället sångaren Paul Day som Harris offrade först. Day saknade den energi och den karisma som krävdes när bandet stod på scen. Han hade helt enkelt för lite självförtroende.[3] Harris ersatte Day med den före detta sångaren i Smiler, Dennis Wilcock.[4]

Dennis Wilcock föreslog Dave Murray som gitarrist i Iron Maiden

Wilcock var betydligt mer scenisk vid spelningarna än vad Paul Day hade varit. Wilcock var även en stor beundrare av Kiss och kom med förslaget att föra in någon form av showelement i deras framträdanden. Han var sminkad med en stor stjärna runt ansiktet vilket annars är Paul Stanleys i Kiss kännemärke. Under "Prowler" (som handlar om en blottare) klädde han ut sig till blottare i trenchcoat. Vid ett annat framträdande klädde han ut sig till vampyr, och mitt under ett gitarrsolo låtsades han bita gitarristen i halsen. Höjdpunkten inträffade under låten "Iron Maiden", då han brukade föra ett trubbigt svärd över munnen och därefter spy låtsasblod. Detta gillade Harris och resten av bandet, eftersom det skapade uppmärksamhet, och uppmärksamhet var precis vad Harris ville ha.[5] Vid ett framträdande svimmade två flickor i publiken. Wilcock kom dessutom med förslaget att bandet skulle ta med ytterligare en gitarrist. Han kände en som han tyckte var mycket bra. Hans namn var Dave Murray.

Steve Harris gav Murray chansen, och detta skulle komma att helt förändra bandet. Först hade Harris tänkt att lägga till en tredje gitarrist i den dåvarande uppsättningen, men så insåg han vilken fantastiskt skicklig gitarrist Murray var. Det var rätt ovanligt att ett band hade tre gitarrister. Men andra band, som Lynyrd Skynyrd, hade lyckats med det, så Harris ville också göra ett försök. Detta var dock inte Terry Rance med på – han tyckte det räckte mer än väl med två gitarrister. Steve Harris gav då Rance och Sullivan ett ultimatum; antingen accepterar ni nya medlemmar i bandet eller så får ni sluta. Detta var strax före jul 1976. De båda gitarristerna Dave Sullivan och Terry Rance beslöt sig då för att lämna bandet. Steve var ganska nöjd med detta, eftersom han ansåg att bandet alltid måste gå i första hand, även före jobben, och så hade inte Rance och Sullivan resonerat.

År 1977 bestod bandet därför av Dennis Wilcock på sång, Steve Harris på bas, Dave Murray på gitarr och Ron Rebell på trummor. Murray skötte sin del så bra i början, att han kunde ta hand om gitarrspelandet helt själv. Han kunde exempelvis spela gitarr med bara tänderna. Till slut var Harris ändå tvungen att hitta en ny gitarrist, eftersom han ville att bandet skulle kunna spela tvåstämmigt. Harris fann Bob Sawyer som hängde på samma ställen som de själva. De övriga accepterade att ta in honom, även om han egentligen inte var det som bandet verkligen behövde. Han började så smått tävla mot Murray på scenen om vem som kunde spela bäst och snabbast. Det blev ödesdigert eftersom han var mycket sämre än Murray.

Debutalbumet (1978-1980)[redigera | redigera wikitext]

Under de två kommande åren skulle Iron Maidens uppsättning bytas ut med jämna mellanrum. Den som sparkades härnäst var faktiskt Dave Murray. Efter att Bob Sawyer skvallrat för Dennis Wilcock om en dispyt (som han gjorde större än den var), tvingade Wilcock Harris att låta Murray gå. Murray anslöt sig till ett annat band, Urchin, där hans gamle vän Adrian Smith spelade (vilken för övrigt också skulle bli en Iron Maiden-medlem med tiden).

Sawyer fick emellertid själv lämna bandet strax efteråt, och Harris valde då att göra en chansning. Han satte ut en annons i en tidning där han sökte en keyboardist. Tony Moore rekryterades men gjorde bara en enda spelning med bandet. Efter den fick han sluta, eftersom keyboards inte alls passade Iron Maidens stil. Den aktuella spelningen slutade för övrigt mer eller mindre med katastrof. Matthews dök inte upp den kvällen, så Barry Graham hoppade in i hans ställe. Han skulle senare bli känd under 1980-talet som "Thunderstick" i hårdrocksbandet Samson. Graham spelade uruselt och skrek åt folk i publiken. Men spelningen gav ändå Iron Maiden en ny medlem. I publiken stod nämligen Doug Sampson, och honom hade Harris spelat med tidigare i Smiler. Efter spelningen erbjöd Harris honom att hoppa in i Iron Maiden.

Strax efter den misslyckade spelningen med Graham på trummor hade sångaren Dennis Wilcock beslutat sig för att sluta i bandet. Han tycke att Steve Harris stil var för dominant, och han var trött på den. Wilcock ville att bandet skulle hålla sig mer åt Kiss- och Alice Cooper-hållet. Det var alltså bara för Harris att börja om från början, nu när bandet endast bestod av en trummis och en basist. I det här läget tog Harris kontakt med Murray igen – han spelade fortfarande i Urchin – och Murray tackade genast ja.

Murray, Harris och Sampson började öva in de nya låtar som Harris hade skrivit. Bandet försökte under tiden hitta en sångare, men det var inte det enklaste. Bandmedlemmarna var sparsmakade och ville inte ha vem som helst. De var ute efter någon som dels kunde ta sig an rollen som ledare för bandet på scenen, dels hade en röst som passade musiken. Bandet fortsatte att repetera under sommaren och hösten.

Senhösten 1978 åkte bandet till en pub i Leytonstone för att lyssna på musik. Harris träffade en gammal vän, som kom med ett förslag på en passande sångare, Paul Di'Anno. Två veckor senare klev Di'Anno in i Iron Maidens repetitionslokal. Han sjöng näst intill perfekt, så han blev genast högt uppskattad.

Tidigare hade Di'Anno bara sjungit i punkband, men han hade en stark röst som passade bandet och hade en personlighet som de andra ansåg vara bättre än Wilcocks. Bandet började boka nya spelningar och kände att de åter var på gång. Publiksiffrorna växte inför varje spelning och fler och fler covers försvann från bandets spelningslista. Folk ville höra Iron Maidens egna låtar, och titt som tätt slogs publikrekord på de olika pubarna.

På omslaget till singeln "Running Free" finns en av de allra viktigaste figurerna i hela Iron Maidens historia, Eddie the Head. Den tecknade Eddie skapades utifrån den mask bandet brukade ha bakom sig under sina spelningar och tecknades av Derek Riggs. Det var managern Rod Smallwood som funnit Riggs, när han sökte något som skulle kunna tjäna som identifikation för bandet, eftersom ingen av medlemmarna stack ut tillräckligt för att kunna väljas som galjonsfigur. Smallwood fick en dag syn på en jazzaffisch på EMI:s kontor och frågade vem som hade målat den. "Derek Riggs" blev svaret. Smallwood bad omedelbart att få träffa Riggs, så att han kunde få ta sig en titt på fler saker som Riggs hade åstadkommit. Bland en hög teckningar, avsedda som omslag till science fictionböcker fanns Eddie! "Han var ett slags galet punkmonster, men så fort jag såg det så visste jag. Där är det!" har Smallwood sagt. Han bad Riggs att göra håret lite längre, så det inte såg så alltför uppenbart punkigt ut. När bandet såg bilden, insåg alla direkt att det var den Eddie de ville ha. Förslaget att Eddie skulle ingå i Iron Maidens scenshow kom från den dåvarande VD:n för EMI, Rupert Perry. Han var med på en konsert en kväll och föreslog Rod Smallwood "att de skulle ta upp den där varelsen på scenen", och Smallwood hade tyckt att det var en mycket god idé.

I början var Eddie helt enkelt Smallwood själv iförd en mask. Han hoppade runt på scenen under introt för att få igång publiken. Folk uppskattade detta och Smallwood fortsatte att köra sin gimmick inför varje spelning. Efter detta kom en lång rad olika människor att spela Eddie, exempelvis den för tillfället aktuelle turnémanagern. Ju större bandet blev, desto större blev Eddie, och detta även till storleken. Med albumet Powerslave från 1984 var Eddie en fyra och en halv meter hög bandagerad mumie som slungade blixtar. Den första "långa" Eddiefiguren hade bara varit två och en halv meter och hade uppstått inför turnén The Beast on the Road.[6]

I februari 1980 började Iron Maiden turnera med discjockeyn Neil Kays Metal for Muthas. Det här var ett samlingsalbum med gräddan av NWOBHM (New Wave of British Heavy Metal – begreppet myntat av Neil Kay). Skivan innehåller musik av nio band, bland andra Iron Maiden, som hade med låtarna "Wrathchild" och "Sanctuary". Flera band från den skivan deltog i den turné som följde. Denna blev Dennis Strattons första upplevelse av att spela live med bandet. Mottagandet var entusiastiskt och bandet fick ännu fler fans. De sista veckorna av turnén fick dock ställas in för Iron Maidens del, eftersom Steve Harris var tvungen att göra klart slutmixen av debutalbumet.

Bandet gjorde vad de kunde för att få spelningar på pubar och klubbar även i västra London, eftersom det var där talangscouterna från skivbolagen höll till. Det var svårt att få gig där, för punken var fortfarande stor i Londons city. Det var då bandet bestämde sig för att spela in en demo. Iron Maiden bokades in på Spaceward för en 24-timmarsession som började på morgonen den 31 december 1978. Bandet hade alltså ett dygn på sig att få en demo klar. De fick hyra studion billigt eftersom det var nyårsafton. De hann med att spela in fyra låtar, "Iron Maiden", "Invasion", "Prowler" och "Strange World". Eftersom de inte hade några pengar kvar, fick de inte redigera sin inspelning och göra tillägg. De återvände två veckor senare, men då hade teknikern raderat hela mastertapen. De fick därför ge ut sin demo helt oredigerad och hoppas på det bästa.

Bandet gav sin demo till en discjockey i London vid namn Neal Kay. Han var en heavy-metal-guru som hade sina musikkvällar på ett ställe som kallades "The Bandwagon Heavy Metal Soundhouse". Han gillade det han hörde. Han började spela demon på sin klubb. "Prowler" växte snabbt i popularitet, och blev en av de mest spelade låtarna på "Soundhouse", som stället kallades i folkmun. Bandet fick en spelning på klubben och den blev helt utsåld. Deras demo hjälpte dem även att få spelningar på andra ställen, men det var på Soundhouse de slog igenom på riktigt.

Rod Smallwood fick tag på en kopia av demon. Han hade tidigare varit manager åt flera olika band, men hade beslutat sig för att sluta efter en del olustiga avsked med tidigare klienter. När han fick tag i Iron Maidens demo, bestämde han sig emellertid för att börja om på nytt, och han tog kontakt med Steve Harris. Detta skulle bli en vändpunkt både för bandet och för Rod Smallwood.

Det kunde ha börjat bättre. Harris ställde faktiskt in just den spelning som Smallwood kommit till Soundhouse för att lyssna på. Arrangören hade velat att de skulle hålla den fastställda tiden, medan Harris hade sagt att han tänkte vänta till dess att deras trogna lyssnare kommit dit. När Harris inte fått som han velat hade han bett arrangören att dra åt helvete. Harris bad dock Smallwood om ursäkt, och de bestämde att träffas efter en spelning på "The Swan" några dagar senare. Men även där blev det problem. Sångaren Paul Di'Anno hade bara en halvtimme innan spelningen blivit arresterad för vapeninnehav – han hade haft en stilett på sig. Rod Smallwood bad Harris att de skulle spela ändå och sade att Harris kunde sjunga i Di'Annos ställe. Så blev det. Smallwood blev imponerad av Harris och av gitarristen Dave Murrays karisma och känsla i spelet på scenen.[5]

Dave Murray och Adrian Smith.

En reporter på tidningen Sounds skrev samtidigt en recension av Iron Maidens liveframträdande. Han mindes att Iron Maiden var det bästa bandet han hade sett den kvällen. Journalisten Geoff Barton fick sedan skriva mer om den brittiska rockscenen som hade börjar göra sig alltmer bemärkt. Hans tanke var att Iron Maiden antagligen bara utgjorde toppen av ett isberg. Band som Def Leppard, Samson och Praying Mantis dök upp. Den växande företeelsen sammanfattades på tolv sidor i slutet av 1979 under rubriken "KERRANG!" (Kerrang! är för övrigt en fristående musiktidning idag.) Detta var starten på en succéfylld musikvåg världen över. Många nya heavy metallband skulle se dagens ljus. Detta gav influenser och inspiration till mängder av musikälskande ungdomar. Lars Ulrich som är trummis i metallbandet Metallica lyssnade en dag på Diamond Head och gick på en Iron Maiden-konsert under tidigt 1980-tal. Han blev helt såld. "Det förändrade mitt liv" har han sagt.[7]

Iron Maiden gjorde sin första fotosession för artikeln i tidningen Sounds. Strax efteråt blev den ena gitarristen, Paul Todd, utsparkad från bandet. Hans ersättare Tony Parsons blev bara kvar några veckor. Under den här tiden hade bandet även skaffat sin första riktiga turnébuss. Steve hade köpt den tre ton tunga bussen som bandet kallade "Gröna gudinnan" (Green Goddess) för 3000 pund, vilka han hade lånat av sin faster Janet. Tidigare hade de haft en liten och utsliten buss som försäkringen knappt ens gällde för längre. Bandet övernattade oftast i Gröna gudinnan eftersom de inte hade råd med hotell. Tack vare artikeln i Sounds hade Iron Maiden gjort sig kända även utanför London, och de kunde nu få spela även på andra orter i landet.

Efter bara ett par veckor blev den Gröna gudinnan stulen, inklusive all utrustning. Allt som allt var det stulna värt mer än 12 000 pund. De satte in en annons i tidningen Melody Maker där de vädjade att i alla fall få tillbaka sin utrustning under garantin "inga ytterligare frågor". Några dagar senare ringde polisen och sade att de hittat tjuvarna, några tonåringar, och bussen med all utrustning intakt.

På bussen rådde "kvinnoförbud", en regel som skulle brytas redan första dagen. Vic Vella fick med sig två tjejer som var så tjänstvilliga, att de erbjöd sig att ta hand om turnécateringen, det vill säga när bandet hade råd med detta. Alkoholen flödade även för det här unga bandet. Paul Di'Anno kom till exempel en gång kraftigt berusad till bussen med en tvättlina full med damunderkläder runt huvudet. Di'Anno var även en värsting på att spela de andra i bandet ett spratt. I turnébussen var hans ärtbössa i flitigt bruk.

Iron Maiden reste allt längre ut i landet och gjorde sig mer och mer kända i England. Vid ett tillfälle agerade de domare i en luftgitarrtävling tillsammans med hårdrocksbandet Motörhead. Motörhead frågade Iron Maiden om de ville vara förband åt dem på en välgörenhetsgala och det ville bandet naturligtvis. Den gången tog de den ökänt tröga Motörheadpubliken med storm.

Allt pekade nu på att bandet behövde ge ut en skiva, om de skulle kunna hålla uppe sitt nya, utökande kändisskap och kunna fånga in fler människor med sin musik. En representant från Chrysalis Records hade sett bandet spela några kvällar men denne gav inget entydigt besked om det kunde bli en skiva. Rod Smallwood väntade med att kontakta de stora skivbolagen innan han kände att den rätta tiden var inne. En stor intervju med Maiden skulle publiceras i musiktidningen Sounds, och inför den kontaktade Smallwood flera skivbolag och bad dem komma och lyssna på bandet och se dem spela. Rod bokade in Maiden på Londons berömda Marquee Club där många brittiska rocklegender hade startat sin karriär. Han övertalade flera stora skivbolag som EMI, CBS, A&M och Warner Bros att komma dit. Marquee Club rymmer ungefär 800 personer och biljetterna sålde snabbt slut. Vare sig CBS eller Warner Bros erbjöd bandet något skivkontrakt, och A&M dök inte ens upp. Men EMI hade en annan inställning. Rapporten som talangscouten för EMI, John Darnley, skrev till sin chef Brian Shepherd övertalade denne att själv komma och se Iron Maiden spela. Det gjorde han tio dagar senare, när Maiden hade ännu en lyckad spelning, och den här gången ledde det till skivkontrakt!

Även om bandet höll på att utvecklas och få en bredare publik, saknades fortfarande en andra gitarrist. Harris provade en som hette Paul Cairns. Han fungerade dock inte alls och kom dessutom för sent till sitt första gig med bandet. Han var bara kvar i tre månader. Den andra som rekryterades, Paul Todd, blev förbjuden av sin flickvän att ens komma till den första spelningen. Han fick ändå provspela, men han passade heller inte in. Dave Mac var namnet på den tredje gitarristen som provspelade i Iron Maiden vid den här tiden, men han passade lika illa som sina båda företrädare. Efter Mac testades Tony Parsons. Han kom med bandet i september 1979 men var bara kvar i drygt två månader.[8]

Publiken svek emellertid inte och bandet hade en stor skara fans som nästan alltid kom och lyssnade på deras spelningar. En av dessa många beundrare var Keith Wolford som senare skulle komma att sköta bandets fanclub under många år. Han var dessutom den förste person som bar en Iron Maiden-tröja. Den hade han gjort själv. Tröjan var en hyllning till Dave Murrays låt Charlotte the Harlot med texten "Charlotte Rules Ok". Han fick därför bli den som formgav den första officiella tröjan, en röd t-shirt med Iron Maidens logga i svart text.

Blaze Bayley och Paul Di'Anno.

Det kontrakt som Brian Shepherd hade lovat Iron Maiden med EMI skulle ta längre tid än väntat. Det gällde också att ligga i för att inte kontraktet skulle försvinna, så bandet kunde inte tillåta sig att ligga på latsidan. Iron Maiden och deras manager Rod beslutade att släppa en EP i 5000 exemplar, inte fler. De valde att ta med tre låtar, Prowler, Invasion och Iron Maiden, från den tidiga demo de spelat in under nyåret 1978-79. Idén med någon sorts singel eller EP hade kommit tidigt. Mängder av folk hade frågat efter skivor på Iron Maidens spelningar, men det fanns inga. Harris hade även kommit på ett lämpligt namn åt EP:n, The Soundhouse Tapes. Detta var ett självklart namn, eftersom de hade gjort sina låtar kända på Soundhouse. På omslaget använde de ett färgfoto, föreställande en barbröstad Paul Di'Anno, som med näven i vädret vände sig till publiken. Bilden hade tagits av en av stamgästerna på Soundhouse. Harris textade själv hela omslaget för hand. Den här EP:n var aldrig tänkt att säljas i butik, utan kunde bara beställas genom postorder för 1,20 pund och började säljas den 9 november 1979. Alla 5000 exemplar sålde slut på två veckor. Skivbolag började inom kort ringa Rod, eftersom många ungdomar gick runt i affärerna och frågade efter The Soundhouse Tapes och blev irriterade över att skivan inte fanns att köpa. Men bandet ville inte pressa fler skivor. Dels hade de inte tid till det, dels saknade de material för att kunna släppa ett helt album.

Till slut kom i alla fall Iron Maidens kontrakt med EMI. Avtalet innebar fem album plus ett förskott på 50 000 pund. Men sådana avtal var lätta att bryta om det av någon anledning inte skulle gå bra för bandet. Rod förhandlade därför till sig, att de fick tre säkra album. EMI:s avtal med Iron Maiden var inget "stort kontrakt". Skivbolaget trodde inte att metalmusiken hade någon framtid. Vid den här tiden var det svårt, eftersom rockmusiken alltid hade varit utanför och inte fått något stöd från konventionell radio och tv. Och MTV fanns inte vid den här tiden.

Iron Maiden kom till EMI:s byggnad i december 1979 för att skriva på sitt kontrakt. Bilder på bandet drickande gratis öl och med det viktiga papperet i handen publicerades följande vecka i branschtidningen Music Week tillsammans med en artikel som berättade om kontraktet. Den tillfällige gitarristen Tony Pearsons hade fått sparken ett par veckor tidigare och för tillfället bestod Iron Maiden av Steve Harris, Dave Murray, Paul Di'Anno och Doug Sampson.

Dennis Stratton var med i Iron Maiden under åtta månader.

I och med att The Soundhouse Tapes gavs ut, gav sig Iron Maiden också ut på sin första längre klubbturné i Storbritannien. (Listan på besökta klubbar kan man hitta på maidenfans.com.) Under denna tid hann Iron Maiden skaffa sig en duktig bokningsagent vid namn Jack Jackson, som än idag arbetar för bandet. Det var till exempel tack vare honom som Iron Maiden senare fick vara förband åt Judas Priest och åt Kiss. Nu när bandet hade fått sitt efterlängtade skivkontrakt, var de tvungna att lägga all sin tid på bandet och säga upp sig från sina vanliga arbeten. Harris arbetade då som gatsopare och Murray som lagerarbetare.

Rod Smallwood skapade samtidigt ett eget managementbolag, för att kunna stödja Iron Maiden helt och hållet. Han bestämde sig för att uppkalla bolaget efter en singel som Iron Maiden just filade på, "Sanctuary". Det passade bra och var ett namn som även tillhörde bandet. Sanctuary Records var nu grundat.[9]

I december spelades Iron Maidens första radiokonsert in och den sändes i programmet Friday Rock Show på radiokanalen Radio 1. Fyra låtar spelades. Programmet fick mycket god respons och de nya låtarna "Running Free" och "Sanctuary" var två av dem som spelades. Det här radioprogrammet spelades in medan Iron Maiden var en kvartett och behovet av en andra gitarrist var stort. Adrian Smith tillfrågades men han hade nyss fått skivkontrakt med sitt band Urchin och ville satsa på det. Bandet satte då in en annons i Melody Maker och fann Dennis Stratton. Stratton kom till provspelningarna där han pratade lite med Harris och blev sedan erbjuden platsen i bandet. Stratton sattes direkt på lönelistan och repetitionerna för det första albumet började genast. I början tyckte dock Stratton att tempobytena och den nya rocken Iron Maiden spelade var både konstig och förvirrande. Det tog ett bra tag innan han lyckades sätta sig in i bandets spelteknik.

Samtidigt bestämdes det att trummisen Doug Sampson skulle ersättas. Enligt Harris klarade inte Sampsons hälsa det oavbrutna schemat av spelningar. Den unge Sampson skötte sig inte och fick influensa och förkylningar på löpande band. Att hitta en ersättare för Sampson var betydligt mer angeläget än att hitta en andra gitarrist. De kunde spela live med bara en gitarrist men naturligtvis inte utan trummis! Dennis Stratton nämnde en kompis som kunde spela trummor och som var på jakt efter ett nytt band. Clive Burr kontaktades och gjorde en provspelning för bandet. Burr såg bra ut och kunde verkligen spela och bandet gav honom platsen. Detta var annandag jul, 1979.

Iron Maidens grundare, Steve Harris.

I januari 1980 klev bandet in i Kingsway Studios i London för att spela in sitt debutalbum för EMI. Grundtanken var att inspelningen skulle vara en provkarta på deras liveshower. Men bandet hade problem med att hitta en bra producent. De provade med teknikern Guy Edwards, men killarna blev missnöjda med det "grumliga" ljudet och la snabbt ner det. Det enda som överlevde från den inspelningen var låten "Burning Ambition" som sedan hamnade på b-sidan av deras första singel "Running Free". Efter Edwards provade de producenten Andy Scott som själv var gitarrist i glamrockbandet The Sweet, men det fungerade heller inte. Scott insisterade på att Harris skulle använda plektrum istället för den fingerteknik på basen som Harris föredrog. Bandet var nära att ryka ihop med producenten när hans manager krävde att han skulle få producera hela albumet innan första singeln var klar. Brian Shepherd ingrep och föreslog att de skulle prova veteranen Will Malone, som hade producerat Black Sabbath och Meat Loaf. Med livespelningar som snabbt närmade sig hade bandet inget annat val än att prova med den gamle Malone. Men Malone var inte intresserad av att leda bandet. Nästan hela skivan blev till slut producerad av Kingsways Studios egen tekniker Martin Levan.

Skillnaderna mellan bandmedlemmarna blev tydliga under inspelningen. Den nye gitarristen Dennis Stratton visade sig särskilt avig. Han hittade på annorlunda versioner av låten "Phantom of the Opera" och Steve ansåg att han mer eller mindre förstörde hela låten. Stratton var en stor beundrare av Wishbone Ash och Queen och gillade inte att spela Iron Maidens betydligt råare låtar som till exempel "Iron Maiden" eller "Prowler".

Bandet fortsatte dock och hade i februari åtta låtar färdiga att mixas. Samtidigt hade "Running Free" gjorts klar och hade skickats till EMI några veckor tidigare. År 1980, närmare bestämt den 15 februari, släppte bandet sin "Running Free" i Storbritannien såsom sin första singel, och den blev även deras första hit. Den sålde i mer än 10 000 exemplar första veckan och gick direkt in på den brittiska singellistans 44:e plats, vilket var en glad överraskning både för bandet och för skivbolaget. Allt detta ledde till att bandet fick medverka i tv-programmet Top of the Pops, ett 30-minuters program som återspeglade den gångna veckans topplista. I slutet av varje program fick en artist framför en låt, och Iron Maiden insisterade på att få göra det live. Detta var mycket ovanligt. Ingen hade gjort så sedan sextiotalet. Top of the Pops var först emot arrangemanget men gick till slut med på det. Detta var givetvis ett suveränt sätt att få reklam för bandet.

I mars 1980 fick Iron Maiden sin dittills största chans, i och med att de hade lyckats bli utvalda att vara förband åt Judas Priest på Englandsdelen av deras turné. Det skulle sammanlagt bli femton konserter i England och detta på stora konsertarenor som bandet bara hade kunnat drömma om innan. Under sin turné började Judas Priest se Iron Maiden som konkurrenter som fick alldeles för mycket uppmärksamhet för att bara vara ett förband. Det blev därför en viss irritation mellan medlemmarna i de båda banden.

Den sista konserten för Maiden var på Birmingham Odeon den 27 mars 1980. Därefter gav sig bandet tillsammans med flera andra band ut på Metal for Muthas-turnén, vilket slutade den 10 april. Bara fyra dagar efteråt släppte EMI Iron Maidens debutalbum. En vecka senare låg den på topplistan – som nummer fyra. Killarna i bandet blev otroligt överraskade. Albumet sålde i över 60 000 exemplar på en månad.

Skivan innehöll åtta Iron Maiden-låtar. En del av dem spelas fortfarande live. Fem av låtarna, "Prowler", "Phantom of the Opera", "Transylvania", "Strange World" och "Iron Maiden" hade Steve Harris skrivit själv och två tillsammans med Paul Di'Anno (Remember Tomorrow och Running Free). En av låtarna hade Dave Murray skrivit - "Charlotte the Harlot". De flesta av dessa hade bandet spelat live i flera år, och därför ställde de inte till något större problem i studion.[5]

Iron Maiden har idag tre gitarrister.

Iron Maidens första stora brittiska turné på egna ben startade strax efter skivsläppet. Den 15 maj gjorde de sin första spelning i Drill Hall i Lincoln. Turnén avslutades den 23 augusti på Readingfestivalen – på den tiden den största utomhusfestivalen i Storbritannien. Det var ett stort ögonblick för Iron Maiden då de skulle få vara förband åt gruppen UFO, vilken var barndomshjältar för flera i bandet. Konserten drog även den största publiken hittills under deras turné, cirka 40 000.

För att matcha turnén hade även en andra singel givits ut, "Sanctuary", vilken blev en livefavorit och en låt som oftast spelades i slutet av konserterna. På omslaget fanns Eddie, även denna gång målad av Derek Riggs. Omslaget var en aning kontroversiellt med en knivbeväpnad Eddie som just hade dräpt en kvinna i minikjol – kvinnan var porträttlik den dåvarande premiärministern Margaret Thatcher. Eddie verkar ha stött kniven i kvinnan (Thatcher) för att hon hade rivit ner Maiden-affischer. Dock satt en svart rektangel framför ögonen på kvinnan för att inte fullständigt skylta med Thatchers identitet.

Bandmedlemmarna såg bilden som ironisk och hade nog tänkt sig att den skulle skapa en del uppståndelse, vilket den naturligtvis också gjorde. Den 20 maj 1980 publicerade tidningen The Daily Mirror den ocensurerade bilden under rubriken "Det är mord! Maggie offer för rockattack!" Åter igen fick Iron Maiden stor publicitet och på spelningarna under sommaren 1980 kom det betydligt mer folk än de var vana vid. Därför var det extra förargligt att sångaren Paul Di'Anno tappade rösten gång på gång.

Enligt de andra bandmedlemmarna, främst Harris, hade Di'Anno klagat en hel del över sina röstproblem, ibland så mycket att man trodde det var riktigt allvarligt. Men när han väl stod på scen brukade det inte vara något fel på hans röst, har Harris sagt i en intervju.[5] Ibland låg Di'Anno i omklädningsrummet och skrek att han inte kunde fullfölja spelningen de hade, men de andra lyckades alltid efter mycket tjat få upp honom på scen. Vid en spelning i Grimsby tappade de andra tålamodet. Steve kom fram till att det inte gick att övertala Di'Anno, så de körde utan honom. Di'Anno blev mållös och stod och tittade på när de andra spelade. Han har senare förklarat att han tog en del droger vid den tiden och att han inte visste han hur han som 22-åring skulle klara att hantera en egen stor turné och enorm publik överallt.

Under den här turnén märkte bandet att de egentligen inte tjänade så mycket vare sig på en topp 30-singel eller ett topp 5-album – inte mycket pengar rullade in. De tjänade bara 60 pund i veckan när "Sanctuary" blev en hit, och i princip allt gick åt till att hålla bandet flytande, så att de kunde fortsätta turnera så mycket som möjligt. Detta var riskfyllt, men det fungerade.

Det dåliga ekonomiska utbytet var något som mest sved i gitarristen Dennis Stratton. Han var fem år äldre än de andra och hade en familj att försörja. Han påstod att han tjänade mindre nu som medlem i Iron Maiden än han hade gjort innan. Han fick dock en liten handsträckning av managern Rod Smallwood då och då, så att hans familj inte skulle behöva bli lidande. För att kunna hålla bandet vid liv efter den stora turnén under sommaren i Storbritannien, ville bandet ut i Europa och spela. Rod övertalade Iron Maidens skivbolag EMI att stå för kostnaderna, så att Iron Maiden skulle kunna följa med det amerikanska hårdrocksbandet Kiss, som skulle på Europaturné.

Iron Maiden var förband till Kiss.

Detta blev ett gyllene tillfälle för det unga, engelska bandet att få visa vad man gick för, och detta inför en publik man aldrig hade nått förut. Deras spelning på Readingfestivalen låg dagen innan de skulle börja sin turné med Kiss, och bakfulla flög de efteråt till Portugal. Bandmedlemmarna hade varit mycket nervösa inför tanken att spela för den stora publiken och hade firat sin egen framgångsrika turné rejält.

Turnén i Europa gick bra och Iron Maidens debutskiva klättrade uppåt på försäljningslistorna där. Det hände då och då att Kiss-fansen slogs med Iron Maiden-fansen. De två banden kom dock bra överens och basisten Gene Simmons i Kiss berättade för bandet att han verkligen gillade deras skiva.

I september inleddes den delen av Kiss turné, som var förlagd till Storbritannien. Där var Maiden redan så stora att de inte behövde vara förband. De tog därför en välförtjänt paus från turnerandet. De hade inte haft någon riktig ledighet på två år. Dock blev det problem med Dennis Stratton när bandet anslöt sig till turnén igen den 11 september. Han var ganska olik alla de andra i bandet. Han hade annan sorts personlighet och ville egentligen spela en annan typ av musik. Han delade allt mindre tid med sina bandmedlemmar. Ibland hängde han med Kiss' "roddare" (från engelskans ”roadie”; turnépersonal som hjälper till med utrustningen) eller med EMI-folk istället för sitt band. Han hade helt enkelt inte sitt hjärta i Iron Maiden. Rod Smallwood pratade med Dennis Stratton som förklarade att han gärna ville ta det lugnt när bandet inte spelade, och att han då fick tillfälle att lyssna på den musik han själv gillade. Smallwood tyckte inte om Strattons inställning utan ville att han skulle åka i bandets buss. Stratton höll inte med och det oundvikliga slutet kom.

Iron Maiden följde med Kiss och beträdde svensk mark för första gången i oktober 1980. De gjorde två spelningar, en i Eriksdalshallen i Stockholm den 9 oktober och i en Scandinavium i Göteborg dagen efter. Eftersom Johanneshov höll på att renoveras, flyttades konserten till Eriksdalshallen. Denna är Stockholms näst största arena och likafullt tog biljetterna slut. Cirka 3 300 personer kom för att se Kiss spela, men knappast någon i Sverige kände till deras förband Iron Maiden på den tiden. Aftonbladets journalist Jan-Olov Andersson såg konserten med Kiss och Iron Maiden. Innan denna hade han emellertid hunnit med att göra en intervju med bland annat Steve Harris och Paul Di'Anno. Harris sade till Andersson: "Vi vill vara värre än alla andra band". Di'Anno i sin tur förklarade vad Iron Maiden står för: "Man skulle kunna säga att vi är ett hårdrocksband med ett punkbands attityder."[10]

Iron Maiden spelade åtta låtar innan Kiss äntrade scenen, "Sanctuary", "Prowler", "Remember Tomorrow", "Running Free", "Transylvania", "Phantom Of The Opera", "Iron Maiden" och "Drifter". Den svenska publiken blev hänförd av all den energi bandet uppvisade och av deras starke sångare. Bootlegs (piratinspelningar) som gjordes av konserten vittnar om att Iron Maiden fick ett entusiastiskt mottagande. Göteborgs-Posten tog dagen efter konserten upp Iron Maiden: "Iron Maiden som inledde kvällen hör till den nya vågen inom hårdrocken. Det är en rätt bra grupp som kan ösa på ordentligt men som ändå saknar en egen profil. Fast publiken var med på noterna – inte minst när det gäller en del svåra saker som sångaren fick den att sjunga."

Den sista spelningen som Dennis Stratton genomförde tillsammans med bandet var på Drammenshallen i Oslo i Norge den 13 oktober 1980 – den sista kvällen på Kiss-turnén. Därefter var Dennis Strattons tid i Iron Maiden i princip förbi. Han fick vara med på en sista sak med bandet, nämligen inspelningen av videon inför bandets nästa singel, covern "Women in Uniform". Det officiella avskedet kom den 1 november. Dennis Stratton gick sedan vidare och bildade gruppen Lionheart som fick skivkontrakt i USA.

Genombrottet och Paul Di'Anno lämnar bandet (1980-1981)[redigera | redigera wikitext]

Redan innan Dennis Stratton blev officiellt sparkad, hade bandet tagit kontakt med en gitarrist som de tidigare hade velat ha, Adrian Smith. Smith hade tidigare tackat nej för att han ville satsa på sitt eget band Urchin. Mot slutet av 1980 hade Urchin splittrats efter ett kort skivkontrakt med DJM. Därefter hade Smith spelat i diverse småband medan han funderat på vad han egentligen ville göra. Han var verkligen i behov av ett nytt band. Smith åkte och gjorde en provspelning för Iron Maiden. Efter provspelningen diskuterade bandet om de skulle ta med Smith. Svaret var nästan givet, eftersom hans engagemang hade visat sig vara stort, och det var något som bandet gillade. Detta var första gången Smith fick betalt för att spela. Hans första jobb med Iron Maiden var för tysk tv.

Adrian Smith ersatte Dennis Stratton.

Nästa uppgift var att skriva ihop material till en ny skiva. Det händelserika året 1980 avslutades med en liten turné för att värma upp Adrian och låta honom smälta samman med bandet. Han anpassade sig snabbt till bandets teknik och dess sound. Han kompade även den andra gitarristen Murray mycket bra. Murrays stil var att med ett leende komma med sina oförberedda solon, medan Adrian ansträngt gjorde sina solon väl förberedda. Detta födde en speciell och spännande laddning mellan de två gitarristerna. Turnén som innefattade tolv spelningar avslutades på The Rainbow i London. Konserten filmades och gavs ut som en halvtimmes konsertvideo på EMI, kallad Live at the Rainbow. Till turnén hade de även spelat in en ny singel, en cover, "Women in Uniform" av det australiska bandet Skyhooks. Den låten hade varit en hit i deras hemland samma år. Bandet var inte positivt inställda till att göra en cover på en singel men beslöt sig för att prova. De blev inte särskilt nöjda med den, men det amerikanska skivbolaget Zomba ville ha en "hitsingel". En video spelades in till den, Iron Maiden:s första. Den blev ingen hitsingel utan gick in på 35:e plats på singellistan och försvann snabbt från den. Efter detta lärde sig Steve Harris en läxa och lät aldrig någon utanför bandet bestämma över deras musik.

Bandet hade redan låtar klara för sitt nästkommande album men stod åter inför ett problem. Vem skulle producera det? De ville inte ge Will Malone eller Tony Platt en andra chans. Bandet ville hitta någon som var engagerad i bandet och av den musik de ville skapa. Svaret blev Martin Birch. Iron Maiden tog kontakt med Birchs agent. Birch hade hört talas om Iron Maiden och lyssnat på deras debutskiva och hade redan haft funderingar på att producera deras nästa album. Efter att det direkt klickat till mellan bandet och producenten, tågade bandet in i studion igen i december 1980. Platsen var Battery Studios, där de spelat in sin senaste singel. Albumet de arbetade med skulle heta Killers. Birch var disciplinerad när det gällde inspelningar och var noga med att få bandet att känna sig så hemmastadda som möjligt. Han ville fånga den energi och den musik de framförde live.

Det fungerade så bra mellan Birch och bandet, att han kom att producera deras skivor i över tio år. Senare, när Iron Maiden blev stora, fick Birch massor av erbjudanden om producentjobb som han emellertid tackade nej till, till exempel från Metallica. Han ville helt koncentrera sig på Iron Maiden.

Killers blev ett album som kom att innehålla tio låtar, som nästan alla var skrivna av Steve Harris. Flera av dem såsom "Wratchild" hade spelats live och var redan favoriter. Till omslaget målades Eddie med en blodig yxa i handen efter en idé av Dave Lights. Som scen för Eddie använde Derek Riggs Manor Park, ett av de ruffigare kvarteren i Londons East End. Både Ruskin Arms, där Iron Maiden brukade spela, och Kinky Sex Shop, där Charlotte (se låten "Charlotte the Harlot") strippar i röd belysning på övervåningen kan urskiljas på målningen.

Den 9 februari 1981 släpptes Iron Maidens andra album. Albumet fick kylig kritik. I tidningen Sounds fick skivan lägsta betyget och skribenten Robbi Miller beskrev skivan som "mer ett misslyckande än en framgång".[11] Orsaken till den förödande kritiken i Sounds visades sig vara att Paul Di'Anno hade haft ihop det med skribenten Robbi, som han sedan hade gjort slut med bara en kort tid innan Killers släpptes. Den enda bra recension Iron Maidens senaste album fick var i tidiningen Record Mirror men även den var sval.

Killers debuterade på albumlistan som nummer tolv, åtta platser lägre än vad Iron Maiden hade gjort. Harris var dock inte särskilt oroad av skivans placering på brittiska topplistan, eftersom den sålde bra utomlands, och totalt sett sålde den mycket bättre än vad Iron Maiden hade gjort.[12] Under denna tid fick hela NWOBHM ta emot en hel del kritik. Många band släppte sina debutalbum och många musikintresserade tröttnade på uppståndelsen kring hårdrocken.

Under tiden hade Iron Maiden gett sig ut på turné i England och förebådat starten för sin egen första världsturné, där de skulle vara ute på vägarna i åtta månader och ge 126 konserter i femton länder. Den här gången skulle de stå överst på affischerna (utom i Amerika). Turnén startades i Ipswich Gaumont Theatre den 17 februari där den brittiska delen av turnén bestod av 24 konserter som kulminerade med Iron Maidens första spelning på Hammersmith Odeon i London. Till turnén släpptes en dubbel A-sida som singel vilken innehöll "Twilight Zone" och "Wrathchild". Singeln gavs ut i mars 1981 i samband att Iron Maiden spelad på Odeon och hamnade på plats 31 på singellistan – den näst högsta placeringen de haft hittills. Den engelska delen av turnén blev en succé och bandet kunde spela en mer professionell tvåtimmarsshow. Sex dagar senare påbörjades deras turné i Europa i staden Lille i Frankrike. Bandet sov i sin turnébuss och spelade nästan varje kväll. Det dröjde inte länge förrän det pressade schemat gjorde att bandet knappt visste i vilket land de befann sig. Adrian Smith minns en kväll när Paul Di'Anno presenterade bandet på dålig franska. "Det enda problemet var att vi befann oss i Italien", har han berättat efteråt.[13] Detta var dock inte det värsta. Paul Di'Annos röstproblem blev allt värre. Di'Anno var uppe på scen flera dagar i sträck, och undrade efteråt varför hans tonsiller inte fungerade. De blev tvungna att ställa in fem konserter i Tyskland, för att Paul skulle få vila rösten.[13] Bandet lovade dock att komma tillbaka senare under turnén, vilket de också gjorde (i oktober), och kompenserade sina fans med att göra några improviserade skivsigneringar i några skivaffärer.

Detta fick Steve att inse att situationen var ohållbar med Di'Anno i bandet. Något måste göras, dock inte under pågående turné. "Vi ville inte ställa in hela turnén; det hade varit en katastrof".[14] Situationen blev allt värre. Di'Anno svimmade ibland bakom scenen och klagade ständigt över att han inte kunde sjunga eller framträda. Detta var sannolikt en bieffekt av de droger Di'Anno konsumerade. Di'Anno medger själv i senare intervjuer att han hade haft problem och att han nyttjat en hel del narkotika. "Jag tog droger 24 timmar om dygnet. Maiden hade blivit så stora vid det laget, att bandet hade bokningar som sträckte sig flera månader och år framöver. Jag kunde inte se hur jag skulle kunna ta mig genom det."[15] Bandet som inte ville ställa in sin turné fortsatte genom att besöka Japan och Australien och gjorde sitt första besök i Amerika. Då och då var de emellertid tvungna att ställa in helt på grund av Di'Annos sviktande röst och knackiga hälsa. Bandet höll till slut ett möte och beslutade att Di'Anno måste gå. Di'Anno själv tog beskedet med lugn och visste med sig att han inte motsvarade de krav som ställts på honom.

Bruce Dickinson kom till Maiden 1981.

Utåt sett kunde det se ut att ha varit ett vågspel att sparka Paul Di'Anno i det läge bandet befann sig i. I själva verket visade sig detta vara det bästa de kunde ha gjort. Bandet hade erövrat Europa och Japan med Di'Anno och nu var det dags för en ny frontman att ta sig an USA. Mannen som skulle få detta uppdrag var sångaren i Samson, Bruce Dickinson. Han hade större ambitioner än Di'Anno. Alltsedan den dagen han hade köpt sitt första rockalbum, Deep Purples In Rock när han var tretton år, hade hans dröm varit att bli en av världens största artister. Musikaliskt kan det tyckas att Iron Maiden och Bruce Dickinson hörde ihop som hand i handske. Steve Harris uttryckte saken: "Ska jag vara uppriktig så måste jag säga att det egentligen var Bruces sångstil som jag tänkte mig att ha på Maidens låtar under de tidiga åren. Det är bara det att Paul kom först."[16] Dickinson som inte riktigt trivdes i bandet Samson hade fått ett erbjudande av Rod Smallwood att få göra en provspelning för Iron Maiden redan under Readingfestivalen 1981. Följande dag provsjöng Dickinson för bandet i en replokal i Hackney. Dickinson blev överraskad av hur påkostad Iron Maiden hade gjort provspelningen, med roddare, riktigt medhörningsystem och bilar. Dickinson: "Jag tänkte, 'Okej, då blir det nog inget mer marijuanarökande i turnébussen längre.'"[17] Under provsjungningen sjöng Dickinson "Prowler", "Sanctuary", "Running Free", "Remember Tomorrow" och "Murders in the Rue Morgue". Efter detta ville bandet höra hur Bruce Dickinson lät i studion. Dickinson sjöng därefter fyra låtar. Bandet hade sedan några överläggningar med Rod i kontrollrummet och efter detta var det klart. Bruce Dickinson var med i Iron Maiden.

Nyheten om att Paul Di'Anno hade lämnat bandet avslöjades i tidningen Sounds. En talesman från EMI:s pressavdelning förklarade att beslutet hade fattats "på helt vänskaplig basis" och att det hade sin grund i "väldigt olika inställningar till musik och turnerande". "Vi säger alltid att det beror på 'musikaliska oenigheter' när någon lämnar bandet. Men det är mer för att skydda dem än oss. Det räcker med att de inte är med i bandet längre. Det är onödigt att strö salt i såren" förklarade Steve Harris i boken Run to the Hills: Den officiella biografin.[18] Lika snabbt som nyheten om Di'Annos avsked meddelats, lika snabbt kom nyheten att Iron Maiden hade fått en ny sångare.

Bruce Dickinson och The Number of the Beast (1981-1983)[redigera | redigera wikitext]

Bruce Dickinson gjorde sin debut med bandet på Rainbow i London den 15 november 1981. Innan dess hade han börjat smälta in i bandet under fem spelningar i Italien den sista veckan i oktober. Publiken där var hänförd varje kväll. Konserterna hade varit slutsålda långt i färväg. Bruce hade direkt tyckt att han kände sig hemma i bandet. "Det kändes som jag plötsligt hade blivit del av en stor familj."[18] De övriga medlemmarna var också nöjda med sin nya sångare. Man kunde lita på att Bruce gav sitt bästa varje kväll, något som inte hade varit fallet med Di'Anno.

Dock kom det avgörande testet två veckor senare under en spelning på Rainbow i London. Det var den första spelningen på hemmaplan sedan Di'Anno lämnat bandet. "Det var en fråga om fansen skulle acceptera mig. Det var inte mitt fel att Paul inte var med i bandet längre, men det var ofrånkomligt att publiken skulle rikta ett eventuellt missnöje mot mig", har Bruce Dickinson berättat.[19] Men det blev inga större missnöjesyttringar bland publiken. Efter några visslingar och rop som "Ta tillbaka Paul!" tynade buropen ut. Bruce Dickinson hade en enorm energi på scenen och sprang runt nästan mer än vad Steve Harris brukade göra. Spelningen på Rainbow blev en succé, och alla som hade tvivlat på bandet nu när Di'Anno var borta hade tystnat. Åtskilliga tyckte som Malcolm Dome, att Dickinsons inträde i bandet var precis vad de behövde för att slå igenom internationellt. Dickinson försökte alltid tala med publiken var än de spelade och lät aldrig lika stöddig med sin cockneydialekt som Di'Anno kunde göra.[20]

Efter att fått Bruce Dickinson accepterad av publiken var det hög tid för ett nytt album. Bandet var otåligt över att få visa vad det gick för. Men innan albumet kunde spelas måste nya låtar skrivas. Förrådet av låtar från tidiga år var helt tömt. Allt nytt måste skrivas från noll. Under tre månader skrev bandet låtar och repeterade dem i samma lokal som Bruce Dickinson hade provsjungit. Titeln på albumet blev The Number of the Beast, efter en låt som Harris skrivit. The Number of the Beast skiljde sig avsevärt från bandets två tidigare album, främst beträffande sången. Dickinson gav bandet ett betydligt större sångregister. Med detta i åtanke skrev Steve Harris låtar som "Hallowed Be Thy Name", "The Number of the Beast", "Run to the Hills" och "Children of the Damned". Även Adrian Smith och Clive Burr gav sig in i skrivarprocessen och tillsammans skrev de "Gangland". Adrian Smith hade skrivit en låt när han spelade i ett band vi namn Evil Ways, "22 Acacia Avenue". Även den kom med på det nya albumet och hade omarbetats till en fortsättning av "Charlotte the Harlot".

Även om albumet blev en storsäljare, var och är det inte Steve Harris favoritalbum. Harris var inte nöjd med sin egen skivöppnare "Invaders" och inte heller med Burrs "Gangland". Låten som han helst hade velat ha med på skivan var "Total Eclipse" som istället blev en b-sida på albumets första singel "Run to the Hills".[21] (När albumet släpptes på cd 1998, fanns även "Total Eclipse" med.) Eftersom det hade tagit sådan tid att skriva alla låtar till det nya albumet, hade de bara fem veckor på sig att spela in och mixa skivan. Dessutom måste de göra ett avbrott för att spela in och mixa "Run to the Hills" och "Total Eclipse" för att snabbt få ut en singel som kunde täcka den väntande brittiska turnén. Det var vanskligt att välja en låt som första singel för en ny skiva innan den ens hade spelats in. Producenten Martin Birch lade sin röst på "Run to the Hills". Den ansåg han vara rätt låt, och han blev besannad. "Run to the Hills" hamnade på sjunde plats på Englands singellista när den släpptes.

En ny video hade snabbt klippts ihop för bandet. Den visades både på Top of the Pops i England och på nystartade MTV. Detta gav bandet ny publik över hela USA. The Number of the Beast släpptes i Storbritannien den 22 mars 1982, två dagar efter att bandets Englandsturné hade avslutats på Hammersmith Odeon. Förseningen hindrade dock inte albumet att gå direkt in på första plats på albumlistan. Det hamnade på top tio nästan överallt i världen, sålde över en miljon exemplar utomlands och kom de första månaderna att sälja i över sex miljoner exemplar. I USA skapade albumets titel en proteststorm från nymoralister, och från den kristna högerkanten kom anklagelsen att Iron Maiden var djävulsdyrkare och att de "försöker förleda våra barn".[22] Bandets världsturné efter Englandsturnén belöpte sig på hela 180 konserter i arton länder och blev den dittills mest ambitiösa och framgångsrika av alla deras turnéer. Den lade även grunden till vad som skulle bli deras vardag praktiskt taget hela 1980-talet igenom. I takt med varje album sålde bandet mer och mer och varje turné blev allt större. Deras album gjorde dem till huvudattraktioner världen över ... utom i USA, och ändå hade albumet såld guld där, det vill säga mer än 500 000 exemplar. Bandet började tjäna rejält med pengar.

Samtidigt med ökade inkomster kom ytterligare en förändring och därmed en ännu större ökning av pengaflödet. EMI hade gått med på att omförhandla Iron Maidens kontrakt. Vid den här tiden hade Rod Smallwood slagit sig ihop med sin gamle partner Andy Taylor som han träffat i Cambridge. Alla förskott som bandet ständigt tiggt om tidigare för att hålla sig flytande försvann nu. Taylor kom in för att ta hand om Iron Maidens ekonomi, något som Smallwood tidigare hade gjort helt själv, men just när bandet äntligen började tjäna pengar dök ett nytt problem upp – trummisen Clive Burr.

Piece of Mind och Powerslave (1983-1989)[redigera | redigera wikitext]

Nicko McBrain, 2006.

Hela bandet ansåg att Clive Burr var en suverän trummis. Han hade dock haft flera dåliga kvällar, där han helt enkelt inte orkade. Speciellt hade det varit så under den sista USA-turnén de gjorde tillsammans.[23] Möjligheterna i USA blev en alltför stor lockelse för honom. Där fanns ställen som var öppna dygnet runt. Det var stor skillnad mot förhållandena i dåtidens England med sina tre TV-kanaler och söndagsstängt. Bandet spelade fortfarande bara som förband i USA och framförde 45-minutersset med låtar. Sedan kunde de ägna sig åt annat, mycket annat. Steve Harris minns tydligt en viss kväll, när Burr ägnade större delen av spelningen med att spy i en hink bredvid trumsetet. Det gick så långt att Harris gick till managern Smallwood och berättade att han inte orkade ha det så längre. Smallwood hade blivit tvungen att övertala Harris att fortsätta trots det inträffade.[24]

Burrs fortsatt dåliga prestation på scenen började nu irritera även de övriga bandmedlemmarna. De hade sagt åt Burr att skärpa sig, något som kanske höll i fem spelningar, sedan var det samma visa igen. Burr fick beskedet att han inte längre var Iron Maidens trummis efter den sista spelningen han gjorde den 10 december 1982 i Niggata i Japan.

Det ironiska med deras nya trummis Nicko McBrain som valdes som Burrs ersättare är att han var "en av de största festprissarna i världshistorien". Det var emellertid stor skillnad på McBrains och på Burrs karaktär, för McBrain lät aldrig sitt festande gå ut över spelningarna. "Han ger alltid 110 procent", berättar Steve Harris.[25] Iron Maiden hade vid flera tillfällen träffat McBrain 1981, då han spelade i det franska bandet Trust. McBrain var medveten om de problem som Iron Maiden sade sig hade haft med Burr, eftersom han kände Burr sedan tidigare. De hade turnerat ihop. Burr ringde faktiskt McBrain en kväll och berättade att han hade hört att det var McBrain som skulle ersätta honom. "Jag var uppriktig och sade att de inte skulle fråga mig om han skärpte till sig", berättar Nicko McBrain i den officiella biografin om Iron Maiden. Detta blev dock för mycket för Clive Burr, och Iron Maiden erbjöd McBrain trumsetet.

Det första McBrain gjorde tillsammans med bandet var en TV-show i Tyskland. Det var inte officiellt ännu att Clive Burr hade lämnat bandet, så Nicko gjorde showen iklädd en Eddiemask för ansiktet.[26]

Nickos första album blev Piece of Mind, och sin scendebut gjorde han den 2 maj 1983 i Hull, England. Under 1980-talet uppstod rykten om att Iron Maiden var satanister, Maiden svarade på detta genom att låta Nicko tala in ett meddelande (imitation av Idi Amin) på låten "Still Life". Han säger ungefär detta:

"Hmm, Hmmm What ho sed de t'ing wid de t'ree bonce Don't meddle wid t'ings you don't understand."

Detta var inspelat baklänges som ett meddelande till dem som spelade Iron Maidens skivor baklänges för att hitta satanistiska meddelanden. Bandet har dementerat ryktet flera gånger om. [27]

Efter att ha nått stora framgångar med det nya albumet, The Number of the Beast blev det ungefär 180 konserter under en åtta månader lång världsturné – The Beast On The Road. Touren gick i Europa, i USA och i Japan. Iron Maidens blandning av heavy metal, melodiska riff och intelligenta texter hade gjort dem världskända. Även deras inställning till musiken, deras fantastiska scenshower och deras öppenhjärtiga förhållningssätt till sina fans gjorde dem älskade. Det var efter den turnén som trummisen Clive Burr blev trött på livet som rockstjärna och ersattes av Nicko McBrain. Nästa skiva hette Piece of Mind. På den finns en av Iron Maidens största klassiker, "The Trooper".

Janick Gers och Steve Harris.

År 1984 gavs albumet Powerslave ut med låtar som "2 Minutes to Midnight", "Aces High" och "Rime of the Ancient Mariner". Under åren 1984 och 1985 gav sig Iron Maiden ut på den största hårdrocksturnén någonsin, World Slavery Tour. Bandet hade aldrig turnerat hårdare än under denna period, så det blev bestämt att bandet skulle ta sex månaders paus efteråt.[28]

Några i bandet återhämtade sig snabbare än andra. Detta ledde till att Nicko McBrain och Adrian Smith startade ett sidoband, kallat The Entire Population of Hackney. Bandet skrev många låtar som senare hamnade på Iron Maidenssinglarnas b-sidor. På en sång, "Reach Out", sjunger till och med Adrian Smith.[29]

Bandet gav ut sitt första riktiga livealbum 1985, Live After Death som anses vara ett av världens bästa livealbum. Året därpå gavs albumet Somewhere in Time ut och bandet hade dittills bara växt sig större och större.

Under denna tid skrev Harris flera episka låtar som handlade om böcker, filmer och poesi, bland annat Alexander the Great som handlar om Alexander den store och To Tame A Land som är en episk låt om Frank Herberts bok Dune.

År 1988 provade bandet på något helt annorlunda till sitt sjunde studioalbum, Seventh Son of a Seventh Son. Albumet var Iron Maidens första så kallade konceptalbum. Texterna innehöll en historia om en pojke som var synsk, och den var baserad på boken Seventh Son (svenska: Sjunde Sonen) av Orson Scott Card.

På albumet användes keyboard för första gången tydligt, tidigare hade gitarrsynthar funnits med på Somewhere in Time. Bandet var också huvudband på den årliga Monsters of Rock-festivalen i Castle Donington i England. Där nådde de ett världsrekord i "största PA-utrustningen" – det tog hela fem dagar bara att sätta upp systemet.

Janick Gers och Fear of the Dark (1989-1993)[redigera | redigera wikitext]

År 1990 hoppade Adrian Smith av bandet. Han hade beslutat sig för att dra sig tillbaka från musiken en längre tid. Iron Maiden var i stort behov av en ny gitarrist. Bruce Dickinson hade just spelat in sin första soloskiva, Tattooed Millionaire med bland annat gitarristen Janick Gers. Han provspelade för bandet, och alla fattade snabbt tycke för honom, bland annat för hans scenpersonlighet.

Efter ytterligare en massiv turné lät Maiden meddela, att de behövde ta en viloperiod på ett år, och rykten spreds genast att bandet höll på att splittras. Misstankarna blev inte mindre av att Bruce funderade på en solokarriär. Adrian Smith fick nog och hoppade som nämnt av och ersattes av Janick Gers. Med den nya gitarristen spelade Iron Maiden in sin åttonde skiva, No Prayer for the Dying. Med detta album återgick Maiden till sin gamla spelstil.

År 1992 släpptes albumet Fear of the Dark, som innehåller en av Iron Maidens mest kända sånger, just "Fear of the Dark". "Afraid To Shoot Strangers", som fanns med på detta album, blev den låt som skulle passa den framtida sångaren Blaze Bayleys röst bäst av alla tidigare Maidenlåtar. Låten släpptes med Blazes röst som b-sida till låten "Futureal".

Blaze Bayley tar över som sångare (1993-1999)[redigera | redigera wikitext]

Blaze Bayley under inspelningen av The X Factor 1994.

Livealbumet Real Live/Dead One släpptes 1993. Dickinsons sista konsert med Maiden (för denna gång), Raising Hell, spelades in och släpptes på video. Dickinsons ersättare blev till slut Blaze Bayley. Han hade gått med i Iron Maiden efter att han och Doogie White stått kvar som sista sökande i en audition. Juldagen 1993 fick Bayley beskedet att han skulle bli Iron Maidens nästa medlem. Hela 1994 ägnades mest åt att skriva material till nästa album. En mindre europaturné med start i Tjeckien den 2 februari 1994 skulle ha blivit Blaze Bayleys livedebut med Maiden, men han hade skadats i en motorcykelolycka[30], så hans livedebut med Maiden blev inte av förrän under The X Factour-turnén.

Bayleys första skiva var The X-Factor som släpptes den 2 oktober 1995. De tre första låtarna, "Sign Of The Cross", "Lord Of The Flies" och "Man On The Edge" skulle komma att bli de mest minnesvärda låtarna på detta album. Det har blivit känt som Iron Maidens mörkaste någonsin. Bayleys livedebut gjordes under The X Factour som drog igång den 28 september 1995 i Jerusalem, nästan två år efter att han hade gått med i bandet. Detta var första gången som Iron Maiden spelade i Mellanöstern. Bayley hade bland annat problem med att höra sin egen röst på scenen under turnén, genom att monitorerna inte fungerade som de skulle, men publiken var överlag ganska nöjd med Bayleys prestationer.

Under den här turnén släpptes samlingsskivan Best of the Beast med låten "Virus" som är unik sett ur Iron Maidens perspektiv. Den spelades in exklusivt för albumet. Hela 1996 gick åt till turnerande. En del av den fick emellertid avbrytas i april, då Bayleys allergi och delvis röstproblem gjorde sig påminda; detta under den Amerikanska delen av turnén. Bandet tog en månads paus, och därefter fortsatte turnén utan avbrott till den 7 september 1996 i Mexico, där den avslutades.[31]

Tre månader senare påbörjades inspelningen av Iron Maidens elfte album, Virtual XI i Essex i England. Kända låtar från detta album värda att nämnas är: "Futureal", och "The Clansman".

"The Angel and the Gambler" släpptes som singel inför skivan. Albumet gavs ut den 23 mars 1998. En månad senare drog den obligatoriska releaseturnén igång i England med en specialspelning i Norwich. Turnén startade officiellt i Lille i Frankrike. Tyvärr förlorade Bayley sin röst och turnén fick ställas in från den 16 juli till den 2 augusti. Därefter förflöt turnén åter problemfritt.

Blaze Bayleys sista spelning med Iron Maiden blev den 12 december 1998 i Buenos Aires i Argentina. [32]

Bandet återförenas med Bruce Dickinson och Adrian Smith, Brave New World (1999-2002)[redigera | redigera wikitext]

Blaze hade problem med sin röst och med allergier, vilket ledde till att många datum under båda turnéerna fick ställas in. Rod Smallwood och Steve Harris tog i januari 1999 kontakt med Bruce Dickinson och erbjöd honom att återförenas med bandet, samtidigt kontaktade de även Adrian Smith. [33]

Ett möte hölls även med Blaze där de meddelade att Bruce skulle återvända till bandet och att de önskade gå i en annan riktning. Steve Harris uppmanade honom att ta vara på allt han lärt sig i Maiden och starta en solokarriär, vilket han även gjorde. Blaze är fortfarande vän med bandet idag. [34] Blaze Bayley släppte redan 2000 ett album, kallat Silicon Messiah.

Nu var Maiden plötsligt en sextett och hade hela tre gitarrister, vilket gav dem större musikaliska möjligheter än de hade haft förut.

Iron Maiden gav ut ett datorspel 1999 som kallades Ed Hunter. Soundtacket till datorspelet bestod av tjugo Iron Maiden-låtar som bandets fans hade röstat fram på Iron Maidens webbplats under december 1998. Det var lätt att känna igen sig i spelet, eftersom banorna i det var inspirerade av olika albumomslag. Spelet handlar om en agent som ska frita Eddie (därav namnet Ed Hunter).

Spelet innehöll tjugo olika banor.[35] Samtidigt drog de i gång en turné i reklamsyfte. Nu när Adrian och Bruce var tillbaka, blev detta även en återföreningsturné. Bandet framförde låtar från albumet.[36]

År 2000 började en mer progressiv period för bandet i och med att de gav ut albumet Brave New World. Låtarna var längre (alla utom tre låtar var över sex minuter), och texterna präglades av både mörka teman och av kritik mot samhället. När bandet började utforska den nya genren progressive metal tillsammans med sitt klassiska sound fick de helt nya lyssnare. En ny världsturné följde, Brave New World Tour, som slutade i januari 2001 med en spelning på den legendariska Rock in Rio-festivalen i Brasilien där Iron Maiden spelade inför 250 000 personer.

Ny, progressiv riktning (2001-2006)[redigera | redigera wikitext]

Dance of Death, det trettonde av Iron Maidens studioalbum, släpptes den 8 september 2003. Det räknas som bandets kanske mest kontroversiella, vilket kan skönjas redan på omslaget. Detta skiljer sig stort från föregående album, och har kommit att bli det som omtalats mest bland fansen. Det har sagts att det är ett av de fulaste albumomslagen som någonsin gjorts. När Iron Maiden lade ut det på sin webbplats innan albumet var producerat, trodde många att det var ett skämt. Omslaget var fullt av bildmässiga misstag.[37]

Bandet gav sig ut på en turné 2005 som fick namnet The Early Days Tour. Turnén inleddes i slutet på maj i Europa, fortsatte till Nordamerika och avslutades i augusti samma år hemma i England. Under hela turnén spelade man bara låtar från sina fyra första album, Iron Maiden, Killers, The Number of the Beast och Piece of Mind.[38] Den 9  juli var bandet i Sverige och gjorde en spelning på Ullevi i Göteborg inför 57 000 åskådare, och spelningen sändes live såväl i SVT som i Sveriges Radio P3 och i Finland. Biljetterna hade sålt slut på cirka två och en halv timme. Samma år kom även samlingsalbumet The Essential Iron Maiden men bara i USA, då bandet ansåg att deras image behövde förbättras där.

A Matter of Life and Death och Somewhere Back in Time World Tour (2006-2009)[redigera | redigera wikitext]

Gitarristerna Dave Murray och Janick Gers under en konsert i juni 2007.

Ännu ett studioalbum spelades in tillsammans med producenten Kevin Shirley, som har stått för de tre senaste Maiden-albumen. Låtarna skrevs och spelades in i en studio i London efter Iron Maidens senaste framgångsrika turné. I maj 2006 var allt klart och albumet gavs ut 4 september i Europa och 5 september i USA. Redan i juni hade då albumets omslag, låtar och titel, A Matter of Life and Death, presenterats. Skivan innehåller tio låtar, de flesta längre än sex minuter, som en fortsättning av bandets progressiva utveckling sedan Brave New World och Dance of Death. En ny världsturné där hela det nya albumet spelades pågick under hösten 2006. Albumet i sig mottogs av blandade känslor främst i USA. Trots detta blev turnén en succé där. Europadelen var nästan helt utsåld. Efter ett uppehåll under vintern och våren gav sig bandet sig ut på en miniturné i Europa, kallad A Matter of the Beast. Under denna spelade de bland andra på Donington under den klassiska Download Festival.

The Final Frontier och Maiden England World Tour (2010-2014)[redigera | redigera wikitext]

Bandet meddelade 8 juni 2010 att utgivningsdatum för det femtonde studioalbumet, The Final Frontier, skulle bli den 16 augusti 2010. Inspelningen gjordes i Compass Point Studios, där bandet tidigare har spelat in Piece of Mind, Powerslave och Somewhere In Time. Första delen av "The Final Frontier World Tour" började i Dallas 9 juni.[39]

Samma dag släpptes också en första singel, "El Dorado", för fri nedladdning tillsammans med en omslagsbild för singeln.[40]

Den 13 juli släpptes det en video till "Satellite 15....The Final Frontier" på den officiella hemsidan.

Albumet släpptes som planerat, och det nådde stora framgångar på albumlistorna runt om i världen. Bandet gav sig ut på andra delen av "The Final Frontier World Tour" under 2011 där de för tredje gången spelade för ett utsålt Ullevi i Göteborg under sommaren. [41]

Den 12 februari 2012 annonserade bandet Maiden England World Tour.

West Ham United[redigera | redigera wikitext]

Iron Maiden använder sig frekvent av "Up the Irons" i eftertexterna till sina album, och uttrycket kan också ses på många officiella Iron Maiden-tröjor. "The Irons" är smeknamnet på fotbollsklubben, West Ham United, till vilka bandet och framför allt Steve Harris är ett stort fan till. Laget kommer likt Iron Maiden från Londons East End. Harris har alltid West Hams klubbmärke på sin bas där man också ser klubbens färger runtomkring. Ofta finns kopplingar till bandets kärlek till West Ham på bandets skivomslag, bland annat på Somewhere In Time, där man kan hitta både fotbollsarenanamnet Upton Park och texten "Latest result... West Ham 7.... Arsenal 3....". Många av Iron Maidens fans har själva blivit West Ham fans och kopplingen mellan bandet och fotbollsklubben är stark.

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Tidigare medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Iron Maidens diskografi

Turnéer[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Wall, Mick (2005). Run to the Hills: den officiella biografin om Iron Maiden. Göteborg: Reverb. ISBN 91-975684-0-6 
  • Nyquist, Henrik. Scream for me Sweden!. Hyltebruk. ISBN 91-973130-7-6 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.nytimes.com/2010/09/06/business/media/06maiden.html?_r=2&ref=music
  2. ^ http://www.answers.com/topic/list-of-iron-maiden-band-members
  3. ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=album0_soundhouse/interviews0_soundhouse&lang=eng&link=albums#interview3
  4. ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=album0_soundhouse/diary&lang=eng&link=albums#image20
  5. ^ [a b c d] Wall (2005)
  6. ^ http://www.chartattack.com/damn/2000/08/1601.cfm
  7. ^ Wall (2005), s. 90
  8. ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=sounds&lang=eng&link=features
  9. ^ http://en.allexperts.com/e/s/sa/sanctuary_records.htm
  10. ^ Nyquist, Henrik, Scream for me Sweden!, Hyltebruk, ISBN 91-973130-7-6
  11. ^ Wall (2005), s. 179
  12. ^ Wall (2005), s. 180
  13. ^ [a b] Wall (2005), s. 185
  14. ^ Wall (2005), s. 186
  15. ^ Wall (2005), s. 188
  16. ^ Wall (2005), s. 191
  17. ^ Wall (2005), s. 210
  18. ^ [a b] Wall (2005), s. 212
  19. ^ Wall (2005), s. 213
  20. ^ Wall (2005), s. 215
  21. ^ Wall (2005), s. 218
  22. ^ Wall (2005), s. 220
  23. ^ Wall (2005), s. 224
  24. ^ Wall (2005), s. 225
  25. ^ Wall (2005), s. 226
  26. ^ Wall (2005), s. 233
  27. ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=album04_pom/commentary04_pom&lang=eng&link=albums#track6
  28. ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=tour05_powerslave/tour05_powerslave&lang=eng&link=tours
  29. ^ https://archive.is/20091026125426/us.geocities.com/vegueta37/entire.html
  30. ^ http://www.maidenfans.com/imc/index.php?url=tour10_xfactor/dates10_xfactor&lang=eng&link=tours
  31. ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=album10_xfactor/commentary10_xfactor&lang=eng&link=albums
  32. ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=album11_vxi/commentary11_vxi&lang=eng&link=albums
  33. ^ http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,807875_NOJ_p_,00.html
  34. ^ Wall, Mick. Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography. Sanctuary Publishing. sid. 314. 
  35. ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=tour11b_edhunter/tour11b_edhunter&link=tours&lang=eng
  36. ^ http://www.cduniverse.com/search/xx/music/pid/1088262/a/Ed+Hunter.htm
  37. ^ http://www.maiden-world.com/articles/dance-of-death-cover-mistakes.html
  38. ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=tour13b_ripsup/tour13b_ripsup&lang=eng&link=tours
  39. ^ ”The Final Frontier” (på engelska). Iron Maiden. http://www.ironmaiden.com/thebigbang_2.html. Läst 8 juni 2010. 
  40. ^ ”El Dorado Free Download” (på engelska). Iron Maiden. http://www.ironmaiden.com/download/index.html. Läst 8 juni 2010. 
  41. ^ ”Iron Maiden”. ironmaiden.com. http://ironmaiden.com/. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Wall, Mick; Olsson Nils (2005). Run to the hills: den officiella biografin om Iron Maiden / Mick Wall ; översättning: Nils Olsson. Göteborg: Reverb. Libris 9929338. ISBN 91-975684-0-6 
  • Nyquist, Henrik (2004). Scream for me Sweden!: Iron Maiden i Sverige : bilderna, konserterna, anekdoterna. Gävle: Zoot. Libris 9632324. ISBN 91-973130-7-6 (inb.) 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Iron Maiden.

Svenska[redigera | redigera wikitext]

Engelska[redigera | redigera wikitext]