Theodor Adorno

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Theodor Adorno
Theodor Adorno (till höger) med Max Horkheimer. I bakgrunden till höger Jürgen Habermas.
Theodor Adorno (till höger) med Max Horkheimer. I bakgrunden till höger Jürgen Habermas.
Född 11 september 1903
Frankfurt am Main, Hessen, Tyskland
Död 6 augusti 1969 (65 år)
Visp, Valais, Schweiz
Skola Kritisk teori, marxism
Institut
monument Adorno-Platz

Theodor Wiesengrund Adorno, född 11 september 1903 i Frankfurt am Main, död 6 augusti 1969 i Visp, Valais, Schweiz, var en tysk filosof, sociolog och musikteoretiker.

Filosofisk karriär[redigera | redigera wikitext]

1924 disputerade Adorno på en avhandling om Edmund Husserl. 1931 fick han Venia legendi och blev Privatdozent i filosofi vid Johann Wolfgang Goethe-universitet i Frankfurt am Main, Tyskland, på en avhandling om Søren Kierkegaards estetik. Han fortsatte sin bana vid Institut für Sozialforschung i Frankfurt under Max Horkheimers ledning. Från 1934 var han verksam i Oxford, 1938 emigrerade han till USA, först New York, där han var verksam som musikforskare, senare i Los Angeles.

I Los Angeles författade han sitt viktigaste verk, Dialektik der Aufklärung (Upplysningens dialektik, 1947) i samarbete med Max Horkheimer och Gretel Karplus. Den beskriver människans förnekelse av sin natur. Naturen (vilken är människans ursprung)orsakar lidande och måste därför bekämpas. Människans vapen mot naturen är teknologi. Människan våldför sig på naturen med hjälp av teknologi. Då människan är en del av naturen och samtidigt bekämpar densamma så blir resultatet att människan bekämpar sig själv, sitt sanna jag. Kampen mot naturen medelst teknologi, som skulle befria människan från lidande, har i det moderna industrialiserade samhället blivit orsak till lidande. Den alienation som Marx beskrev är ett exempel på detta lidande. Den teknologi som skulle befria människan från naturens tvång har istället tvingat in henne i ett samhällstvång genom att hon måste underordna sig produktionsapparaten (lönearbeta)och underkasta sig systemet för lag och ordning. Adorno menade att den civiliserade människans syn på sig själv är en förfalskning och med en förfalskad syn på sig själv kan man inte leva ett riktigt liv. Människan måste minnas sig själv som natur. Att vara "civiliserad" innebär att förtrycka sin natur; detta är hämtat från Sigmund Freud som menar att människan förtrycker sin natur (detet) genom att kontrollera sina instinktiva (djuriska) impulser. Denna kontroll består i särskilda tabun som kan variera olika kulturer emellan men som får som resultat av ett 'jag' som ställer sig "utanför" naturen. Då människan i sanning är del av naturen så innebär våldet mot naturen våld emot mänskligheten själv.

1950 återvände Adorno till födelsestaden Frankfurt för att tillträda en professur i filosofi. Adorno räknas som en av de viktigaste företrädarna för den så kallade Frankfurtskolan.

Musikvetenskaplig karriär[redigera | redigera wikitext]

Parallellt med karriären som filosof var Adorno verksam som tonsättare och musikforskare. Inom det senare området blev den polemiska skriften Philosophie der Neuen Musik (1949, Den nya musikens filosofi) betydelsefull, men också mycket omdebatterad. Adorno använde i mycket samma kategorier och mönster som Horkheimer och han själv presenterat i Dialektik der Aufklärung och överförde dessa på debatten om den moderna konstmusiken. Han framställde Arnold Schönberg och Alban Berg (Adorno hade själv studerat komposition för Berg) och deras tolvtonsteknik som uttryck för det nya och för en framstegsanda, medan han uttryckte klar distans till Igor Stravinskij och dennes tillbakablickande, neoklassiska estetik. Som tonsättare fick Adorno själv aldrig samma uppmärksamhet som inom sina andra verksamhetsfält; han försökte sig bland annat på att skriva en opera Der Schatz des Indianer-Joe efter Mark Twain.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Svenska översättningar[redigera | redigera wikitext]

  • Upplysningens dialektik: filosofiska fragment (Dialektik der Aufklärung) (tillsammans med Max Horkheimer) (översättning Lars Bjurman, Carl-Henning Wijkmark, Röda bokförlaget, 1981). Ny, rev. uppl.: Daidalos, 1997
  • Minima Moralia: reflexioner ur det stympade livet (Minima moralia) (översättning Lars Bjurman, Arkiv förlag, 1986)
  • Inledning till musiksociologin (Einleitung in die Musiksoziologie) (översättning Hartmut Apitzsch, Cavefors, 1976)
  • Kritisk teori: en introduktion (Theodor W. Adorno [m.fl.], översättning: Joachim Retzlaff [m.fl.], Daidalos, 1987)
  • Egentlighetsjargongen: till den tyska ideologin (Jargong der Eigentlichkeit) (översättning Lars Bjurman, Symposion, 1996)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]