Tidegärd

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Tidegärd (tideböner) är rituella konfessionella bönestunder för dagens olika tider, obligatoriska för bekännelsetrogna i avsikt att skapa ett tätt förhållande till en gemensam världsbild. Judendomen har som tradition att böner läses vid vissa tidpunkter under dagen. Denna tradition med speciella bönetider fördes vidare till kristendomen, islam och bahá'í.

Korbön kallas tidegärd, då den förrättas gemensamt i koret, till exempel i ett kloster.

Inom judendomen[redigera | redigera wikitext]

Traditionellt bes böner tre gånger dagligen med en fjärde som läggs till på sabbat och helgdagar. Se judisk efterlevnad.

Inom kristendomen[redigera | redigera wikitext]

Tidegärden är en liturgisk böneform, där man vid bestämda tider under dygnet ber med texter ur Bibeln, främst Psaltaren och de tre nytestamentliga lovsångerna: Sakarias, Marias och Symeons. Tidebönstraditionen är i första hand odlad i kloster och prästerskap, men främst morgonbönen och aftonbönen firas ibland även i hela församlingens gemenskap.

Västkyrklig tradition[redigera | redigera wikitext]

I västkyrkan är det traditionella bönespråket latin. Från reformationen har tideböner på folkspråken använts. Från Andra Vatikankonciliet så även inom Katolska kyrkan.

Bönestunderna[redigera | redigera wikitext]

De vanligaste bönestunderna är följande sju:

  • Matutin – tidig morgonbön. Ursprungligen en midnattsbön, som flyttats fram. Innehåller Te Deum.
  • Laudes – morgonbön vid solens uppgång eller ungefär klockan 6. Innehåller Sakarias lovsång.
  • Ters – förmiddagsbön vid tredje timmen, det vill säga klockan 9.
  • Sext – en bönestund vid "sjätte timmen", middagsbön klockan 12.
  • Non – eftermiddagsbön klockan 15.
  • Vesper – aftonbön vid solens nedgång eller ungefär klockan 18. Innehåller Marias lovsång.
  • Completorium – sen aftonbön före sänggåendet. Innehåller Symeons lovsång.

Andra bönetider är:

  • Vigilia eller Nocturn – midnattsbön.
  • Prim – sen morgonbön vid första timmen, klockan 7.

Under medeltiden bestod tidebönerna av en vigilia (som när den flyttas till morgonen kallas matutin), laudes (morgonbön), prim, ters, sext och non (vid första, tredje, sjätte och nionde timmen, det vill säga kl. 6, 9, 12 och 15), vesper (aftonsång) och completorium (aftonbön). I den katolska tidegärd som Paulus VI utgav under 1970-talet är prim borta, och vigilian/matutinen har ersatts av en läsningsgudstjänst som kan hållas när som helst på dagen. Samma ordning följs i den ekumeniska Tidegärden - Kyrkans dagliga bön (1995), utgiven av Svenska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan och Svenska Missionsförbundet.

Med påven Benedikt XVI:s skrivelse Summorum pontificum av 7 juli 2007 är den äldre, klassiska latinska tidegärden åter en normerande del av den katolska liturgin. I denna är ordningen från medeltiden bevarad med bland annat prim och matutin. Denna form av den latinska kyrkans tidegärd bedjes endast på latin. Den är vanlig bland en rad yngre ordnar och prästsällskap som till exempel Kristkonungens institut.

I Sverige kvarlevde tidegärden länge efter reformationen, i synnerhet i domkyrkorna och vid prästutbildningarna. Men under slutet av 1600-talet föll den ur bruk och ersattes av olika predikogudstjänster. I den enskilda andakten torde den dock ha levt kvar i modifierad form; till exempel krävde Luther i Stora katekesen att präster skulle läsa ur Bibeln och be Fader vår på bestämda tider under dagen. Den traditionella svenska tidegärden återupplivades under 1900-talet av Arthur Adell och Knut Peters. Psalmbokens En liten bönbok har ordningar för regelbundna morgon- och aftonböner, efter mönster från tidegärden.

Katolska präster är från och med subdiakonatet förpliktade att be tidegärden dagligen; en liknande föreskrift finns i delar av den anglikanska kyrkan. Svenska kyrkans präster är inte ålagda regelbunden bön, men sedan början av 1900-talet använder många präster olika upplagor av Adells och Peters Den svenska tidegärden. Den senaste utgåvan är från 2000.

Tidegärdens grundstruktur[redigera | redigera wikitext]

Tidebönernas struktur skiljer sig såväl mellan olika kyrkofamiljer som mellan olika ritus inom den romersk-katolska kyrkan och östkyrkor i gemenskap med denna. Enligt romersk ritus är en tidebön uppbyggd på följande sätt, som ofta följs även i evangelisk-lutherska tidegärdsböcker:

Invokation, åkallan
"Gud, kom till min räddning! – Herre, skynda till min frälsning!
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande – nu och alltid och i evigheters evighet."
Hymn
Psalm(er) från Psaltaren
Psalmerna "läses" inte, utan beds.
Läsning ur Bibeln
Lovsång från Nya testamentet
T.ex.: "Min själ prisar Herrens storhet..." (Magnificat).
Förböner
Herrens bön
Välsignelsen

Anglikaner låter traditionellt, i den allmänna bönboken, den nytestamentliga lovsången följas av ännu en bibelläsning, ännu en nytestamentlig lovsång och en trosbekännelse före förbönerna, och infogar traditionellt tre kollektböner och en körsång före välsignelsen. Nyare anglikanska gudstjänstböcker, som exempelvis Common Worship (2000) har däremot närmat sig den romerska ritus.

Inom islam[redigera | redigera wikitext]

Inom islam räknas tidebönerna, salat, som hålls fem gånger om dagen, till en av islams fem pelare.

Inom bahá'í[redigera | redigera wikitext]

Bahá'í-tron specificerar tre tideböner (=olika obligatoriska böner), en kort, en medellång, och en lång bön.

  • Den korta obligatoriska bönen ska läsas en gång om dagen, vid middagstid.
  • Den medellånga obligatoriska bönen läsas på morgonen, vid middagstid och på aftonen.
  • Den långa obligatoriska bönen läsas en gång om dygnet.

Den troende kan välja vilken som helst av dessa tre böner, men måste läsa någon av dem och detta i överensstämmelse med de särskilda föreskrifter som åtföljer dem.[källa behövs]

Se även[redigera | redigera wikitext]