Tiggarranunkel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tiggarranunkel
Ranunculus sceleratus - mürktulikas Keilas.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Ranunkelordningen
Ranunculales
Familj Ranunkelväxter
Ranunculaceae
Släkte Ranunkelsläktet
Ranunculus
Art Tiggarranunkel
R. sceleratus
Vetenskapligt namn
§ Ranunculus sceleratus
Auktor L., 1753
Hitta fler artiklar om växter med

Tiggarranunkel (Ranunculus sceleratus) är en art i familjen ranunkelväxter.

Den är en ettårig ört och kallas även "vattensmörblomma", eftersom den inte trivs på torr mark, utan endast i stillastående vatten med dy, vid kanten av dammar och vattengropar, i avloppsdiken och liknande. Örtståndet är kalt och ljusgrönt, mjukt och saftigt. Stjälken är pipig. Blomningen är mycket rik och varar hela sommaren till in på hösten, i förening med stark förgrening. Kronbladen är mycket mindre men fruktsamlingen större och rikare än hos andra ranunkler i Norden. Kronbladens honungsgrop saknar täckfjäll.

Växtens svenska namn och det vetenskapliga (av ordet scelus, brott) syftar på att tiggare använde denna växt för att skapa sår på kroppen för att på så sätt väcka människors medlidande. Saften av flera arter Ranunculus är hudirriterande och tiggarranunkel är allra värst [1].

Synonymer[redigera | redigera wikitext]

Svenska synonymer[redigera | redigera wikitext]

  • Blåsranunkel, som kommer av att dess skarpa saft inom en timmes tid ger upp blåsor på människans hud och därigenom åstadkommer svårläkta sår.
  • Vattensmörblomma.

Vetenskapliga synonymer[redigera | redigera wikitext]

Batrachium sceleratum (L.) Th.Fr. ex A.Pihl
Hecatonia palustris Lour.
Hecatonia scelerata (L.) Fourr.
Ranunculus apiifolius St.-Lag.
Ranunculus apiophyllus St.-Lag. nom. illeg.
Ranunculus sceleratus var. anfrayi Corb.
Ranunculus sceleratus var. minimus DC.
Ranunculus sceleratus var. umbellatus DC.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 84

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]