Tiggeri

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En tiggerska sitter hopsjunken med sin pappersmugg på Stora Östergatan i Ystad, 22 maj 2014.
Tiggare i Ångermanland
Dörrskylt på gammalt bostadshus som förbjuder tiggeri och dörrförsäljning

Tiggeri kallas det när en eller flera personer med hjälp av ord eller till exempel kroppshållning ber om monetärt eller annat bidrag från en främling. Tidigare benämndes det också "bettleri" och det som gavs kallades allmosa.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Rättshistoriskt[redigera | redigera wikitext]

Tiggeri var i Sverige länge en laglig metod för fattigunderstöd. Det begränsades först genom att man tillät det endast inom vissa områden och för personer som hade tiggarpass. Genom tiggarstadgan av 21 oktober 1698 förbjöds det helt utanför hemsocknen; men först genom kunglig förordning 25 maj 1847 blev det lagligen avskaffat även inom hemsocknen och därefter var det förbjudet.

Bettleriföreskrifter fanns i fattigvårdsförordningen från 9 juni 1871 och återfanns senare i övergångsbestämmelserna till fattigvårdslagen från 14 juni 1918. Det förväntades att polismyndigheten och de kommunala myndigheterna arbetade för att hindra och hämma tiggeri. För tillsynen över bettlare anställde fattigvårdsstyrelserna (jfr socialnämnd) särskilda tillsyningsmän.

Bettlade barn, som inte fyllt 16 år, eller var vanvårdat, skulle vid behov anmälas till barnavårdsnämnd; i annat fall fick fattigvårdsstyrelsen handla som de ansåg bäst. Hade den, som hade vård om sådant barn, gett uppdrag åt eller tillåtelse till tiggandet, skulle denne i sin tur behandlas som lösdrivare. Bettlare över 16 år, som inte var i så fattig, att han borde erhålla fattigvård, anhölls och behandlades som lösdrivare.

Nutid i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Lösdriverilagen avskaffades 1964, eftersom behovet att tigga ansågs undanröjt och lagen därför var obehövlig. Tiggare på gatorna i Sverige var också en mycket ovanlig syn fram till mitten av 1990-talet. Psykiatrireformen 1995 ändrade på detta. När mentalsjukhusen stängdes och dess patienter slussades ut i samhället, var några oförmögna att ta hand om sig själva och sitt drogmissbruk, och hamnade utanför den omvårdnad som ställer krav på den sökande. Sedan omkring 2005 har tiggare från nya EU-länder blivit vanliga, se nedan.

Europeiska unionen[redigera | redigera wikitext]

Utvidgningen av EU med tolv nya östeuropeiska länder 2004 och 2007 gjorde det möjligt för sämre lottade människor därifrån, inte minst romer från Rumänien och Bulgarien (EU-medlemmar 2007), att söka sig till andra länder. EU:s fria rörlighet gör det svårt att hindra folk från att resa runt och tigga. Tidigare kunde man utvisa de som inte verkade kunna försörja sig. I en del EU-länder är tiggeri förbjudet, vilket ger större möjlighet för polis att ingripa.

I spåren av den ekonomiska krisen i södra Europa har tiggare från forna öststater börjat resa till norra Europa istället för medelhavsländerna.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Tiggare på Drottninggatan i Stockholm.

Det är numera en vanlig syn att se människor tigga pengar vid offentliga platser, som exempelvis vid ett stort torg eller i tunnelbanan, men är inte förbjudet så länge det inte är tvingande (det vill säga människohandel) eller påstridigt (det vill säga ofredande). Gatumusiker kan uppfattas som tiggare, men så länge gatumusikanten inte påstridigt ber om betalning, utan enbart lägger ut ett gitarrfodral eller någonting annat som sparbössa, klassas det inte som tiggeri i Sverige[1] och en del andra EU-länder. Av polisens årliga rapport om människohandel framgår att det fortlöpande bedrivs organiserat tiggeri i Sverige, men det är svårt att veta säkert i vilken omfattning.[2] Uppgifter har också framförts av enstaka Stockholmspoliser och politiker om att tiggeriet delvis är organiserat av ligor, med hänvisning till enstaka fall av tvingat tiggeri och kopplingar till prostitution som har avslöjats.[3][4] Tiggare från forna öststater reser och bor ofta tillsammans, men omfattande organiserat tiggeri motsägs som myt av vissa poliser, journalister och tiggare själva[5], av den nationella hemlöshetssamordnaren[6] samt av Stockholms Stadsmission och deras projekt Crossroads. Enligt dem är tiggeriet inte tillräckligt lönsamt för att vara intressant för kriminella. Internationella undersökningar visar att tiggarna i genomsnitt endast tjänar fem euro om dagen.[7]

Norge[redigera | redigera wikitext]

Även i Norge finns många tiggare från sydöstra Europa, eftersom fri rörlighet också omfattar det landet, och tiggeri inte är förbjudet men en politisk överenskommelse finns om ett kommunalt förbud från och med sommaren 2014.[8] De flesta tiggare på gatorna i Oslo, Bergen och annorstädes i Norge är romer som uppges ha flytt ifrån fattigdom och förföljelse i Rumänien.[9]

Danmark[redigera | redigera wikitext]

I Danmark har polisen rätt att avvisa tiggare, och det är straffbelagt att inte åtlyda det.[10]

Tyskland[redigera | redigera wikitext]

I Tyskland är tiggeri inte förbjudet, så länge inte barn fås att tigga, eller falska påståenden (såsom "behöver pengar till operation") används.[källa behövs]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Allt du behöver veta för att bli gatumusiker”. Barometern.se. 30 april 2002. http://www.barometern.se/noje_o_kultur/allt-du-behover-veta-for-att-bli-gatumusiker(11138).gm. Läst 30 september 2011. 
  2. ^ Polisens lägesrapport 14 (RPS Rapport 2014) Människohandel för prostitution och andra ändamål, Kapitel 3.2.2 Människohandel för tiggeri och brottslig verksamhet s. 20f.
  3. ^ Tiggarligor ligger bakom sexhandel, Metro, 2009-04-27
  4. ^ Internationella tiggarligor tjänar miljoner, Sveriges Radio, 2010-08-11
  5. ^ Frågor och svar: Tiggarna i Stockholm, DN 2013-03-15
  6. ^ http://www.metro.se/nyheter/ligor-bakom-tiggarna-en-myt/EVHnbx!zfXy5GuYxf3o/ Ligor bakom tiggarna en myt], Metro 2014-02-24
  7. ^ http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/sanningen-om-tiggarna-ar-komplicerad
  8. ^ ”Kommunalt tiggeriförbud i Norge”. Nyheter. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5885688. Läst 13 juni 2014. 
  9. ^ Magnusson, Erik. ”Massdeportering ute ur bilden”. Världen. Sydsvenskan. http://www.sydsvenskan.se/varlden/massdeportering-ute-ur-bilden/. Läst 13 juni 2014. 
  10. ^ straffeloven Kap 22
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]