Tiggeri

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tiggare i Ångermanland
Dörrskylt på gammalt bostadshus som förbjuder bettleri

Tiggeri kallas det när en eller flera personer med hjälp av ord eller till exempel kroppshållning ber om monetärt eller annat bidrag från en främling. Tidigare benämndes det också "bettleri" och det som gavs kallades allmosa.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Rättshistoriskt[redigera | redigera wikitext]

Tiggeri var i Sverige länge en laglig metod för fattigunderstöd. Det begränsades först genom att man tillät det endast inom vissa områden och för personer som hade tiggarpass. Genom tiggarstadgan av 21 oktober 1698 förbjöds det helt utanför hemsocknen; men först genom kunglig förordning 25 maj 1847 blev det lagligen avskaffat även inom hemsocknen och därefter var det förbjudet.

Bettleriföreskrifter fanns i fattigvårdsförordningen från 9 juni 1871 och återfanns senare i övergångsbestämmelserna till fattigvårdslagen från 14 juni 1918. Det förväntades att polismyndigheten och de kommunala myndigheterna arbetade för att hindra och hämma tiggeri. För tillsynen över bettlare anställde fattigvårdsstyrelserna (jfr socialnämnd) särskilda tillsyningsmän.

Bettlade barn, som inte fyllt 16 år, eller var vanvårdat, skulle vid behov anmälas till barnavårdsnämnd; i annat fall fick fattigvårdsstyrelsen handla som de ansåg bäst. Hade den, som hade vård om sådant barn, gett uppdrag åt eller tillåtelse till tiggandet, skulle denne i sin tur behandlas som lösdrivare. Bettlare över 16 år, som inte var i så fattig, att han borde erhålla fattigvård, anhölls och behandlades som lösdrivare.

Nutid i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Lösdriverilagen avskaffades 1964, eftersom behovet att tigga ansågs undanröjt och lagen därför var obehövlig. Tiggare på gatorna i Sverige var också en mycket ovanlig syn fram till mitten av 1990-talet. Psykiatrireformen 1995 ändrade på detta. När mentalsjukhusen stängdes och dess patienter slussades ut i samhället, var några oförmögna att ta hand om sig själva och sitt drogmissbruk, och hamnade utanför den omvårdnad som ställer krav på den sökande. Sveriges medlemskap i Europeiska unionen 1995 och EU-utvidgningen med tio nya östeuropeiska länder 2005 gjorde det också möjligt för sämre lottade människor därifrån, inte minst romer från Rumänien och Bulgarien (EU-medlemmar 2007), att söka sig till Sverige.

Det är numera en vanlig syn att se människor tigga pengar vid offentliga platser, som exempelvis vid ett stort torg eller i tunnelbanan. Tiggeri kan även förekomma bland gatumusiker, men så länge gatumusikanten inte aktivt ber om betalning, utan enbart lägger ut ett gitarrfodral eller en hatt som sparbössa, klassas det inte som tiggeri.[1] Enligt polisen och media är det organiserade internationella brottslingar med nära kopplingar till maffian och eventuellt med koppling till människohandel, som ligger bakom mycket av tiggeriet i Sverige.[2][3]Denna uppfattning ifrågasätts dock av Stadsmissionen i Stockholm och deras projekt Crossroads. Enligt dem är tiggeriet inte tillräckligt lönsamt för att vara intressant för kriminella. Internationella undersökningar visar att tiggarna i genomsnitt endast tjänar fem euro om dagen.[4]

Välgörenhetstiggeri är ganska vanligt förekommande. Ofta går insamlarna omkring med en sparbössa på folktäta platser och tigger om bidrag till hjälporganisationer för att exempelvis hjälpa fattiga barn.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Allt du behöver veta för att bli gatumusiker”. Barometern.se. 30 april 2002. http://www.barometern.se/noje_o_kultur/allt-du-behover-veta-for-att-bli-gatumusiker(11138).gm. Läst 30 september 2011. 
  2. ^ Tiggarligor ligger bakom sexhandel, Metro, 2009-04-27
  3. ^ Internationella tiggarligor tjänar miljoner, Sveriges Radio, 2010-08-11
  4. ^ http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/sanningen-om-tiggarna-ar-komplicerad
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]