Tipitaka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Tripitaka, (sanskrit, på pali: Tipitaka) "De tre korgarna", är beteckningen på theravadabuddhismens textkanon. Den kallas också för Palikanon, då den är nedtecknad på folkspråket pali, till skillnad från de flesta andra auktoritativa filosofiska och/eller religiösa verk, som traditionellt författades på Indiens lärdomsspråk sanskrit. Inledningsvis bevarades palikanon muntligt under några århundraden, och det var först vid det buddhistiska munk-konciliet på Sri Lanka år 29 f.kr. som det beslutades att nedteckna den skriftligt, troligtvis i reaktion på den framväxande mahayana-riktningen, som ett fåtal decennier tidigare hade börjat nedteckna sutror på sanskrit.

Förutom att dess palispråkiga kanon författades på ett annat språk än sedvanligt, är buddhismen också (i likhet med Ajivika) en religion som uppstått i Indien som i sitt hemland dött ut. Däremot förekommer den, och då ofta som nationalreligion, i länder som Sri Lanka, Thailand, Indonesien, Kambodja, Laos, Tibet, Mongoliet, Kina, Japan, och kanske fler än så. I de fyra sistnämnda länderna används inte palikanon, utan Kanjur resp. Ta tsang ching i stället.

Den palispråkiga Tipitaka består av tre delar:

  1. Vinaya-pitaka - disciplinkorgen; innehåller, förutom en biografi över Buddha och annat berättande material, främst munkarnas och nunnornas disciplinregler.
  2. Sutta-pitaka - sutrornas korg; innehåller Buddhas och hans främsta lärjungars undervisning i form av föreläsningar och samtal, samt verser, aforismer och liknande.
  3. Abhidhamma-pitaka - den rena lärans korg; innehåller en detaljerad analys av buddhismens psykologi, framställd i torr stil utan de båda första korgarnas litterära utsmyckningar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]