Toivo Kuula

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Toivo Kuula

Toivo Timoteus Kuula, född 7 juli 1883 i Vasa, död 18 maj 1918 i Viborg, var en finländsk tonsättare.

Kuula studerade för bland andra Martin Wegelius, Armas Järnefelt, Jean Sibelius och Marco Enrico Bossi (i Bologna). Han verkade från 1910 som orkesterdirigent bland annat i Uleåborg och Viborg. Han skrev bland annat en symfoni, en symfonisk dikt, två orkestersviter, pianotrio, violinsonat, två legender för soloröst med orkester, kantater, solosånger, körer à cappella och pianostycken. Hans hustru Alma Johanna Kuula, född Silventoinen, (1884–1941), gift med honom 1914, uppträdde som utbildad solosångerska vid konserter även i utlandet.

Kuula var en närmast fanatisk fennoman. Han avled i sviterna av ett skottsår som han ådrog sig under ett tumult i Viborg valborgsmässoafton 1918 under det Finska inbördeskriget. Vad som exakt hände är fortfarande oklart på grund av motstridiga vittnesmål från den berusade festnatten.

På restaurang Seurahuone i Viborg firade en del av den vita armén segern i det som de kallade Frihetskriget, och dit var Toivo Kuula och hans hustru Alma inbjudna. Sent under kvällen då Alma redan tagit sig hem på grund av den allt mer berusade stämningen råkade Toivo till synes i gräl med en tyskvänlig jägarofficer vid namn Edmund Mauritz Nylund. Även den känsliga språkfrågan skall ha dykt upp i grälet eftersom flera i församlingen var finlandssvenskar.

Efter att Kuula tvingats backa genom rummet och blivit slagen i ansiktet av Nylund skall Kuula ha tagit fram en liten kniv och skurit Nylund i nacken. Därefter skall det ha ropats "Hämnas jägarens blod!" från folkmassan och Kuula försökte fly. Några jägare tog upp jakten på honom och de kom ikapp honom på gården där Toivo snubblade och föll till marken. Därpå fick han ett vådaskott i huvudet av antingen jägarlöjtnant Pekka Heikka eller jägarofficer Oskar Einar Pirinen. Efter detta transporterades han till Viborgs länslasarett, där han efter ett par veckor avled av sina skador. De vitas tidningar (Suometar och Ilkka) nämnde inget om jägarnas del i händelserna. Toivo Kuulas sista verk blev skyddskårens marsch 'Jokamies' (Var man) som tillägnades de vitas seger i inbördeskriget.

Dödsfallet undersöktes länge, men ingen blev slutligen dömd. Heikka avled i en seglingsolycka i Vasa innan rättsprocessen hann börja och Pirinen, som fängslades i Viborg snart efter skjutningen, dödades senare i ett flyktförsök.

Verkförteckning (urval)[redigera | redigera wikitext]

Kör[redigera | redigera wikitext]

  • Siell' on kauan jo kukkineet omenapuut (V.A. Koskenniemi), op. 11/1 för kör a cappella (1908)
  • Meren virsi (Eino Leino), op. 11/2, för kör a cappella (1909)
  • Auringon Noustessa (V.A. Koskenniemi), op. 11/3, för kör a cappella (1910)
  • Tuuti lasta Tuonelahan (Kanteletar), op. 11/4, för kör a cappella (1906)
  • Hautalaulu (Eino Leino), op. 11/5, för kör a cappella (1908)
  • Keinutan kaikua (H. Lehtinen), op. 11/6, för kör a cappella (1904 och 1910)
  • Kevätlaulu, op. 11/7, för kör a cappella
  • Kesäkuva (Eero Eerola), op. 27 a 2 för kör a cappella.
  • Iltatunnelma (Lauri Kemiläinen), op. 27 b:5 för kör a cappella (1916)
  • Virta venhettä vie (Eino Leino), op. 4:5 för kör a cappella (1906)
  • Nuijamiesten marssi (V.A. Koskenniemi), op. 28:4a för kör o. ork. (1912) Uruppfördes 9.11.1912 vid invigningen av Ostrobottnia, för manskör a cappella op. 28:4b (1913)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]