Ton (ljud)

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Ton (musik))
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Ton (olika betydelser).

Toner är ljud med hörbara frekvenser, tonhöjder. De spelar en avgörande roll inom musiken.

Beteckningar[redigera | redigera wikitext]

Ton och oktavnamn[redigera | redigera wikitext]

Se även Tolvtonssystemet, Kromatik samt Diatonik

Idag begagnar sig de flesta typer av musik, samt den moderna notskriften, av ett system baserat på tolv toner, samt deras oktavparalleller. Sju av dessa kallas för stamtoner, och motsvarar de vita tangenterna på ett piano. De övriga (de svarta tangenterna) kallas härledda toner. Stamtonerna är i tur och ordning, i det traditionella germanska systemet:
Music ClefG.svgMusic 4c1.svgMusic 4d1.svgMusic 4e1.svgMusic 4f1.svgMusic 4g1.svgMusic 4a1.svgMusic 4b1.svgMusic 4c2.svgMusic End.svg

    C D E F G A H
B
C (tysk och trad. svensk beteckning)
(anglosaxisk beteckning; allt oftare använd i svensk kontext)


Se diskussionen nedan om tonen B och H.

De härledda tonerna uppstår genom höjningar och sänkningar av stamtonerna ett halvt tonsteg. Dessa markeras med kors- eller b-förtecken respektive.

Höjning:
Staff48.svg
GClef.svg
Sharp.svg
BlackNotehead.svg
StemOfNote.svg
BarOfMusicalNotation.svg
Sänkning:
Staff48.svg
GClef.svg
Flat.svg
BlackNotehead.svg
StemOfNote.svg
BarOfMusicalNotation.svg


  • Vid höjning av en stamton lägger man ändelsen -iss till notnamnet. Till exempel blir ett höjt g ett giss (skrivs ofta G).
  • Vid sänkning av en stamton lägger man ändelsen -ess till notnamnet. Till exempel blir ett sänkt g ett gess (skrivs ofta G). Undantag: ett sänkt a kallas ass, och ett sänkt e kallas ess. Se vidare diskussionen om tonerna b och h nedan.

För att ange vilken oktav tonen tillhör använder man sig av sifferbeteckningar i kombination med stora/små tonbokstäver. En oktav startar vid c-tonen och fortsätter uppåt till b-tonen (trad. bet. h), varefter nästa oktav ligger:

B, H och Bess[redigera | redigera wikitext]

Music ClefG.svgMusic 1b1-.svg Music ClefG.svgMusic 1b1.svg
Anglosaxiska tonnamn: B (B flat)  B
Holländska och belgiska tonnamn: B (Bes)  B
Germanska, nordiska och traditionella svenska tonnamn: B H
Nya svenska tonnamn: B (Bess)  B
Svensk kompromiss: B H

I anglosaxiska länder samt Nederländerna och Belgien kallas den stamton som ligger ett halvt tonsteg under C för B. Stamtonerna har därmed namn i alfabetisk ordning, med start på tonen A. Övriga toner i den kromatiska tolvtonsskalan betecknas med ett logiskt och konsekvent system baserat på b-förtecken och korsförtecken. Ett sänkt B blir då B (B flat på engelska, Bes i Nederländerna och Belgien), som – vid den kromatiska skalan – är samma ton som A (höjt A, A sharp, eller Aiss på svenska).

Undantagna från detta system har länge bland annat Norden samt germanska och västslaviska länder (Polen, Ryssland) varit, där tonen under C traditionellt kallas H och sänkt H för B. I latinska länder används tonnamnen do, re, mi, fa, sol, la, si (eller ti), där sänkt si/ti kallas si bémol (franska, spanska) eller si bemolle (italienska), eller te (vid solmisation).

Under 1990-talet övergick emellertid flertalet notförlag och läromedel i Sverige från det germanska sättet att beteckna toner till det anglosaxiska, så att den ton som tidigare kallades B idag vanligen betecknas B — ibland kallad Bess — och tonen H ibland betecknas B. Alltfler musiklärare lär ut B som namn för tonen H. B och B används fullt ut inom gitarrundervisning[1]. Bland pianister förekommer båda systemen till följd av att äldre läromedel fortfarande är i bruk. Enligt [2] är Bess och B utbrett i nyutgivna noter i synnerhet för blåsinstrument sedan första halvan av 1990-talet. Inom andra instrument har B istället för H inte riktigt samma spridning. Dock förekommer som en kompromisslösning mellan systemen att man använder beteckningarna B respektive H, men undviker B eftersom den beteckningen kan missförstås.

Den anglosaxiska traditionen har fått stort genomslag i Sverige inom ackordanalys och därmed populärmusik. Den germanska traditionen för tonnamn är alltjämt stark i Sverige inom bland annat klassisk musik och konstmusik, åtminstone i talspråk. Skrivsättet B accepteras i traditionella sammanhang, men uttalas av musiker som fick sin utbildning före 1990-talet vanligen "be", sällan "bess".

Vid namngivning av klassiska musikverk, exempelvis på svenska skivkonvolut och i konsertprogram, har man börjat använda tonartsbeteckningarna H och B eller Bess. Bachs mässa i h-moll har således inte bytt namn till Mässa i b-moll, men man skriver ibland Pianosonat i B-dur eller Bess-dur istället för Pianosonat i B-dur. Sveriges Radio P2 säger i sina påannonser av klassisk musik och konstmusik fortfarande "bedur" och "håmoll", men vanligen "bessdur" och "bemoll" vid ackordbaserad musik såsom jazz.

Även tonarter, skalor och instrumentstämning benämns ibland enligt det nya systemet. Exempelvis talar man om gitarrens B-sträng (förr H), samt B-instrument eller Bessinstrument. Den tidigare tonen hiss (enharmoniskt samma ton som c, exempelvis inledningstonen i tonarten ciss-dur) får i det nya systemet namnet biss, hessess (ett dubbelsänkt h, enharmoniskt ett a, exempelvis tersen i ackordet Gm) får namnet bessess (ett dubbelsänkt b), och den tidigare tonen hississ (dubbelhöjt h, enharmoniskt ett ciss) får namnet bississ.[3]

I bland annat Tyskland förekommer det anglosaxiska systemet idag med B och B i ackordbeteckningar, och tonbeteckningen B (uttalas ibland "be be"), enligt wikipediaartiklarna Akkordsymbol, Walking Bass och Mundharmonika (accessdatum 2008-09-15).

Historik och exempel på källor[redigera | redigera wikitext]

Den historiska förklaringen till den germanska traditionen med tonerna B och H står att finna i renässansens terminologi. Den lägre av de båda tonerna kallades mjukt eller runt b (b mollum, cantus mollis eller b rotundum) och betecknades , dvs som dagens b-förtecken. Den högre av tonerna betecknades B durum.png, och kallades hårt b eller det fyrkantiga b (B durum, 'cantus durus' eller B quadratum). Se även moll (mjuk) och dur (hård). Vid skrivandet och kopierandet kom det fyrkantiga b att med tiden förvandlas till bokstaven H i germanska länder. Särskilt när boktryckeriet kom i gång i Tyskland på 1450-talet och tryckarna fann det praktiskt att välja H/h-typen för "B-quadratum", började man även säga H för den högre B-varianten, ett bruk som genom den gamla östersjökulturen naturligt spreds upp i de skandinaviska länderna.[4] En vanlig missuppfattning är att bruket av bokstaven H som beteckning skulle bero på ett skrivfel, ett slarvigt skrivet b.

H och B har länge uppfattats som inkonsekvent och ologiskt av vissa musikpedagoger. Under 1900-talets första halva ivrades för tonnamnen H och Hess.[4] Redan 1909 skriver Nordisk familjebok: "Hess - detsamma som B. Rationellt borde h kallas b, och dess alterationer borde heta biss istället för hiss och bess istället förr hess eller B."

Vid harmonianalys blev det under 1960-talet utbrett i Sverige att det ackord som tidigare hade betecknats B (sänkt H), började skrivas B. För ett tidigt exempel, se [5] från 1960. Detta för att undvika sammanblandning, eftersom många musiker sedan denna tid började bli vana vid importerade anglosaxiska noter, där B har en annan betydelse.

Svenska notförlag har därefter även gått över till att kalla det gamla ackordet H för B, på bred front vid slutet av 1990-talet, exempelvis i visböcker [6] (redan från 1978) och [7] (från 1999), jazzböcker [8] (från 1998) samt psalmböcker [9][10] (från 2002 respektive 2003).

I musikundervisningslitteratur började svenska notförlag vid slutet av 1980-talet att använda tonnamnen Bess och B istället för B och H. Ett tidigt exempel på läromedel för nybörjare är [11] från 1989, som skriver i förordet att "enligt vårt förlags policy används tonnamnen bess och b". Exempel på läromedel i musikteori på universitetsnivå är [12] från 1991, och [13] från 1999. Exempel på läromedel inom musikteori för gymnasienivå är [14] från 1999,[15] från 2001, och [16] från 2008. Fler exempel på nybörjarinstrumentböcker är [17] från 1992 och [18] från 2005. Emellertid förekommer fortfarande äldre läromedel i undervisningen, där H och B används.

Vid mitten av 90-talet förordade musikhögskolorna i Sverige (även institutionerna för konstmusik) att använda ”b” och ”bess” (efter holländskt mönster) eller B - ett beslut som efterlevs av många musiklärare, även inom klassisk musik och konstmusik, men inte av alla.[19]

Notskrivningsprogram och kompositionsprogram används sedan slutet av 1980-talet regelmässigt av kompositörer, musiker och musikläromedelsförfattare. Vissa av dessa verktyg kan endast hantera det anglosaxiska systemet för ackordbeteckningar, vilket kan vara en faktor som påskyndat utvecklingen.

Exempel på nyskrivna källor som använder Bess och H, det vill säga en kompromiss mellan skrivsätten, är [20] och [21], som är akademiska magisteruppsatser inom klassisk musik respektive konstmusik.

Exempel på sentida källor som fortfarande använder det germanska systemet, och inte omnämner Bess eller B, är Bonniers musiklexikon från 2003[22], samt en musikteoribok på finlandssvenskt förlag från 2003[23].

Kritik mot såväl som försvar av det nya skrivsättet förekommer från akademiskt håll, där det ibland framställs som "felaktigt".[24][25]

Fysikalisk och matematisk beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Ur fysikalisk synvinkel är en ton periodiskt upprepade ljudvågor. Ljudtrycket av en ton förändras med tiden enligt en periodiskt upprepad vågform. Vågformen kan studeras i ett tidsdiagram, exempelvis med hjälp av ett oscilloskop. Något förenklat kan man säga att tonen av en flöjt ser ungefär ut som en sinusvåg, tonen av en violin kan likna en sågtandskurva, och tonen av en klarinett kan ha likheter med en symmetrisk fyrkantsvåg.

En mänsklig röst som framställer en vokal eller en tonande konsonant uppfattas som en ton. Slagljud (exempelvis från trummor, eller de plosiva konsonantljuden p, t och k) är impulsvågformer som inte upprepas periodiskt tillräckligt ofta, och uppfattas därför inte som toner. Brusljud (exempelvis s-, sje- och tje-ljud, eller en viskning) är slumpmässiga vågformer, som inte heller innehåller periodisk upprepning, och därför uppfattas som tonlösa. Vid tonlösa konsonanter och viskningar används inte stämbanden. Vissa brusiga ljud (exempelvis "luftiga" toner från en panflöjt eller tvärflöjt) kan beskrivas som en blandning av slumpmässiga och periodiska vågformer, eller som ett brus som bandpassfiltrerats så att det enbart innehåller ett smalt frekvensområde kring instrumentets resonsfrekvens, och dessa har därför en tonhöjd.

Frekvens[redigera | redigera wikitext]

Tonhöjden beror av tonens frekvens som mäts i Hertz eller svängningar per sekund. En ljus ton har hög frekvens, och en mörk ton låg frekvens. Den ljusaste ton ett barn kan höra har ungefär frekvensen 20000 Hertz = 20 kilohertz, vilket är tonen sjustrukna Ess. Den mörkaste ton som uppfattas som en ton är 15 Hertz eller subkontra-G.

Tonens frekvens är ett dividerat med periodtiden i sekunder, och periodtiden är ett dividerat med frekvensen. Den ljusaste hörbara tonen motsvarar alltså en periodtid på 1/20 kHz = 0,05 millisekunder, och den mörkaste tonen en periodtid på 1/15 Hz = 0,07 sekunder.

Våglängden är avståndet mellan ljudvågorna i rummet. Tonens våglängd i meter är ljudhastigheten (ungefär 340 meter per sekund) dividerat med frekvensen i Hertz. Den lägsta hörbara frekvensen har således en våglängd på 340/15=22,7 meter. Den högsta hörbara frekvensen har en våglängd på 340/20000=0,017 meter, det vill säga 17 millimeter. Luftpelaren i ett blåsinstrument har ofta en längd motsvarande halva våglängden för dess grundton (lägsta möjliga ton).

En oktav är en frekvensdubblering. Exempel: Tonen ettstrukna A har frekvensen 440 Hertz. En oktav högre ligger tvåstrukna A, som har frekvensen 440×2=880 Hertz. Ytterligare en oktav upp återfinnes trestrukna A på frekvensen 440×2×2=1760 Hertz. Det frekvensområde som ett barn hör är lite drygt tio oktaver, eftersom den lägsta hörbara frekvensen kan fördubblas tio gånger utan att produkten passerar den högsta hörbara frekvensen.

En höjning med ett halvtonssteg innebär en frekvensökning med 5,95%, vid 12-tonsskala med så kallad tempererad stämning. Orsaken är att en höjning med tolv steg, det vill säga en oktav, ger en frekvensfördubbling, på samma sätt som att 5,95% ränta i tolv år ger en fördubbling av beloppet. Förhållandet mellan en frekvens för en ton och nästa halvtonssteg är tolfte roten ur två, dvs 1,0595.

\sqrt[12]{2}=1,0595

Exempel: En höjning av ettstrukna A (440 Hertz) med ett halvtonssteg ger ettstrukna Bess som har frekvensen 440×1,0595 = 466 Hertz. Ytterligare ett halvtonssteg ger B som har frekvensen 440×1,0595×1,0595=494 Hertz, osv.

Följande funktion kan användas för att få fram frekvensen för en ton över 440 Hz:

fn = 440 × 1,0595n,

där n anger antal halvtonsteg över ettstrukna A om n är positivt. Om n är negativt anger -n antal halvtonsteg nedanför ettstrukna A.

Övertoner[redigera | redigera wikitext]

En periodisk vågform, dvs en ton, kan beskrivas som summan av flera sinustoner med heltalsförhållande mellan frekvenserna. Dessa sinustoner kallas deltoner. Den lägsta kallas grundton och övriga övertoner. Matematiken bakom detta kallas fourierserieutveckling. Exempelvis består tonen ettstrukna A av

  • grundtonen (första deltonen) 440 Hertz. Denna frekvens kallas grundfrekvensen, och är samma som tonens frekvens.
  • första övertonen (andra deltonen) 440×2=880 Hertz, som motsvarar tvåstrukna A. Första övertonen ligger en oktav över grundfrekvensen.
  • andra övertonen (tredje deltonen) 440×3=1320 Hertz som ungefär motsvarar trestrukna E. Andra övertonen ligger ungefär en oktav och en kvint över grundfrekvensen.
  • tredje övertonen (fjärde deltonen) 440×4=1760 Hertz, som motsvarar trestrukna A. Tredje övertonen ligger två oktaver över grundfrekvensen.
  • fjärde övertonen (femte deltonen) 440×5=2200 Hertz, som ungefär motsvarar fyrstrukna Ciss. Fjärde övertonen ligger två oktaver och en stor ters över grundfrekvensen.
  • och så vidare.

Tonens klang beror av hur starka övertonerna är, vilket kallas dess övertonsspektra. På så sätt kan man höra skillnaden på musikinstrument, röster eller vokaler som en sångare sjunger, även om de spelar eller sjunger samma tonhöjd. Mjuka vokaler såsom "i" är mer övertonsrika än hårda vokaler såsom "å". Vågformen för tonen av en flöjt är nästan som en sinusfunktion, det vill säga tonen saknar nästan övertoner, utan består nästan enbart av grundton, medan en trumpet är övertonsrik. En klarinetts ton består nästan uteslutande av jämna övertoner (grundton, andra överton, fjärde överton, osv), som en konsekvens av att det är en symmetrisk vågform (likadan spegelvänd). En ton från ett stränginstrument är övertonssrik och vass strax efter anslaget, men de höga övertonerna dämpas snabbare än de låga, varför klangen med tiden blir mer rund eller dov. På en orgel kan man sätta samman klanger genom att välja hur starka respektive överton ska vara.

Örat uppfattar inte tonens vågform, utan detekterar dess övertonsspektra. I snäckan finns nämligen tusentals hörselceller, en för varje hörbar frekvens. Varje sinuston eller överton retar en särskild hörselcell i snäckan, vilket ger upphov till nervimpulser till hjärnan. Nervimpulsernas styrka beror av ljudtrycket. Hjärnan uppfattar sinustonerna som övertoner tillhörande samma ton eller röst om det råder heltalsförhållande mellan deras frekvenser. Råder det inte ett heltalsförhållande tolkar hjärnar det som flera olika toner eller röster. Denna mekanism förklarar varför toner ibland låter harmoniskt (rent) tillsammans, och ibland disharmniskt.

Vågformen på ett tidsdiagram påverkas även av övertonernas fasläge, dvs tidsförskjutning, men den klang vi uppfattar beror enbart av övertonernas amplituder (amplitudspektrumet), inte av deras faslägen (fasspektrumet). Fasförskjutning påverkar möjligen stereobilden (var i rummet vi uppfattar ljudet). Om tonerna i vänster öra är i motfas mot höger öra (vilket i naturen inträffar om ljudet har studsat mot väggar mycket innan de når örat) antar hjärnan att ljudet kommer från en obestämd plats i rummet, medan om det är i fas antar hjärnan att ljudkällan är på den sida om huvudet där ljudet hörs starkast.

Harmoniska och disharmoniska klanger[redigera | redigera wikitext]

Två toner som klingar tillsammans eller följer efter varandra bildar ett musikaliskt intervall (det vill säga tonavstånd). Frekvensförhållandet för harmoniska intervall ("rena" klanger) studerades redan av Pythagoras, och han konstaterade att intervall låter harmoniskt om det råder ett enkelt bråkförhållande mellan dem. Det beror på att intervallet låter harmoniskt om några av övertonerna i tonerna sammanfaller i frekvens. Lite förenklat kan man säga att hjärnan då uppfattar dem som "nästan" en och samma ton, på grund av samma mekanism som gör att flera övertoner uppfattas om en ton, om övertonerna är heltalsmultiplar av en grundfrekvens. Några exempel:

  • I en oktav (exempelvis ettstrukna A på 440 Hertz och tvåstrukna A på 880 Hz) är frekvensförhållandet 2/1 mellan den högre och den lägre tonens frekvens, motsvarande 100% frekvenshöjning, varför den högre tonens grundton (880 Hertz) sammanfaller med den lägre tonens första överton (440×2=880 Hertz).
  • I en kvint (exempelvis A på 440 Hertz och E på 660 Hz vid ren stämning) är frekvensförhållandet 3/2 mellan den högre och den lägre tonens frekvens, motsvarande 50% frekvenshöjning, varför den högre tonens första överton (660×2=1320 Hertz) sammanfaller med den lägre tonens andra överton (440×3=1320 Hertz).
  • I en kvart (exempelvis A och D) är frekvensförhållandet ungefär 4/3 eller 33,3%, varför den ena tonens tredje överton och den andra tonens andra överton sammanfaller i frekvens.
  • I en stor ters (durters, exempelvis A och Ciss) är frekvensförhållandet ungefär 5/4 eller 25%, varför den tredje och fjärde övertonen sammanfaller.
  • I en liten ters (mollters, exempelvis A och C) är frekvensförhållandet ungefr 6/5 eller 20%, varför fjärde respektive femte övertonen sammanfaller.

Oktaven uppfattas som mer harmonisk eller "ren" än kvinten, kvinten som "renare" än durtersen, och durtersen som "renare" än molltersen. Det beror på att de lägre övertonerna vanligen är starkare, och ju starkare övertoner som sammanfaller, det vill säga ju mindre tal i bråkuttrycket, desto mer rent eller harmoniskt uppfattas intervallet. Övertonsfattiga toner såsom flöjt är känsligare för disharmoniska färgningar i ackord än övertonsrika toner såsom trumpet och piano.

Vid ren stämning gäller ovanstående bråktalsförhållanden exakt, men sedan man införde tempererad stämning på 1600-talet (i syfte att en melodi ska låta lika rent eller orent i alla tonarter) är ovanstående förhållanden approximativa. Exempelvis en kvint motsvarar sju halvtonssteg, varför frekvensförhållandet är 2 upphöjt till 7/12, dvs 1,498, som motsvarar 49,8% frekvensskillnad istället för 50%.

I det diaboliska intervallet sänkt kvint (exempelvis A och Ess) är frekvensförhållandet kvadratroten ur två (1,4142, motsvarande 41,42% frekvensökning), vilket är ett irrationellt tal som inte kan uttryckas som ett bråk. Inga övertoner sammanfaller således, och därför låter det disharmoniskt. Därmed uppfattar hjärnan det som att de tillhör två olika röster. På samma sätt är en liten sekund (ett halvtonssteg, exempelvis A och Bess) frekvensförhållandet 1,0595, vilket även det är ett irrationellt tal. Approximativt är det emellertid lika med 20/19. 19:e och 18:e övertonerna sammanfaller alltså, men dessa är mycket svaga, varför tonerna låter disharmoniskt.

En serie toner med bestämda intervall mellan varandra bildar en skala. Tre eller fler toner som ljuder samtidigt bildar ett ackord. Exempelvis består en durtreklang av tre toner; grundton, ters (ungefär 25% högre frekvens än grundtonen vid ren skala) och kvint (ungefär 50% högre frekvens än grundtonen).

Ljudstyrka[redigera | redigera wikitext]

Hur svaga toner örat uppfattar beror av tonhöjden. Örat är som mest känsligt för ljudstyrkan (ljudtrycket eller amplituden) av frekvensen 1000 hertz, som ungefär motsvarar tonen tvåstrukna C. Vid denna frekvens uppfattar ett friskt öra toner som har ett något svagare ljudtryck än 0 decibel i ett i övrigt ljudlöst rum. Vid ljusare och mörkare toner krävs starkare ljudtryck än 0 decibel för att tonen ska vara hörbar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Varför kallas ibland tonen H för B?" av Håkan Widar, musiklärare. Sveriges Dragspelare Riksförbund - FAQ, augusti 2002. Beskriver vilka musiklärare som använder vilket system.
  2. ^ "B eller H" av Fredrik Winberg, februari 2005. Konstaterar att Bess och B används i nyutgivna noter, främst blåsarkretsar de senaste 10-15-åren, och förklarar varför, men är själv emot det.
  3. ^ Music theory online: Notes and Keys in Various Languages
  4. ^ [a b] Sven Berger, BESS, YOU NEVER BE MY WOMAN eller VAD HADE BACH GJORT UTAN B/H? Fakta och fantasier kring H och B och Bess , Leif Wangins blogg, 2008-11-04. Ger historien bl.a. i den latinska världen, och argumenterar emot ändring av det svenska systemet.
  5. ^ I barnviseland, Knut Brodin och Lennart Helsing, Musik AB Westin & Co 1960. Använder ackorden Bb och H.
  6. ^ Ingemar Hahne, Vispop 1, Intersong-Förlagen AB 1978. Använder ackorden Bb och B.
  7. ^ Min skattkammare 3 - Vi äro musikanter. Bokförlaget Natur och kultur 1999. Visbok för barn där ackorden B och B används.
  8. ^ The Real Swede - Svenska Jazzklassiker, KMH förlag 1998. Använder ackorden B och B.
  9. ^ Den svenska psalmboken med tillägg, Verbum 2002. Försättsbladet säger "Bm används istället för Hm enligt ny praxis." Använder ackorden Bb och B.
  10. ^ Psalmer och sånger med tillägg, Verbum 2003. Använder ackorden Bb och B.
  11. ^ Janne Lindkvist och Connie Roslund, Tobbe trombon's första spelbok - Nybörjarskola för trombon, 1:a upplagen 1989, Notposten AB. Använder Bess och B.
  12. ^ Sten Ingelf, "Jazz- & rockarrangering", Sting förlag, 1991 (upplaga 1995). Använder B och B.
  13. ^ Hans Grundberg, Visharmonisering, Ejeby förlag 1999. Använder B och B på sidan 52
  14. ^ "Musikteori I" av Peter Mikkola, Void Note AB 1999, Tryck Enskede Offset AB, ISBN 91-973550-0-3. Använder Bess och B.
  15. ^ En liten bok om musikteori, Ehrlingförlagen, 2001 (förf. anges ej). Använder B och B.
  16. ^ Johan Holgersson och Daniel Möller, Musikteori I, Nacka musikklasser. Accessdatum 2008-09-08. Bl.a. för körundervisning. Använder Bess och B.
  17. ^ Keyboardboken Del 1, Musikförlaget Lutfisken AB 1992. Använder B och B.
  18. ^ Pianobus 1 - Nybörjarskola för piano och keyboard, av Jan Utbult, Notposten AB 2005. Använder Bess och B.
  19. ^ Mathias Oljemark, "Går du efter Hans eller Berits Fisskar?", Musikstationen (Finlands svenska sång- och musikförbund), kolumn januari 2010
  20. ^ Olof Persson, "Den mångtydiga notbilden - klingande gestalning av pianostycken i romantisk stil utifrån instuderingar med reducerade notbilder", D-uppsats inom musikvetenskap med konstnärlig inriktning, Musikhögskolan Örebro universitet 2006. Använder Bess och H.
  21. ^ Anders Flodin, "I gränslandet mellan not och ton - notbilden i nykomponerad musik", D-uppsats inom musikvetenskap med konstnärlig inriktning, Musikhögskolan Örebro universitet 2006. Använder Bess och H.
  22. ^ Bonniers musiklexikon, helt omarbetad upplaga, Albert Bonniers förlag, oktober 2003, ISBN 9100575046. Använder B och H.
  23. ^ Bengt Ulin, Matematik & musik, Ekelund förlag, 2003. Använder B och H på sid 42, kvintcirkeln.
  24. ^ Ann-Marie Nilsson, docent i musikvetenskap vid Uppsala universitet (2010-02-07). ”Låt h vara h i musiken” (på svenska). Upsala Nya Tidning: s. 12. http://www.unt.se/kultur/essa/laringt-h-vara-h-i-musiken-107664-default.aspx. Läst 2010-03-02. 
  25. ^ Andreas Lindahl. Ann-Marie Nilsson, docent musikvetenskap och Staffan Hedin, lektor satslära (2010-01-22). Sveriges radio. Lyssna på programmet (längd 13:11). URL hämtad 2010-03-02. .