Sj-ljudet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
IPA-tecken
ɧ
U+0267

Sj-ljudet, även 7-ljudet[1] eller sje-ljudet, är ett tonlöst blåsande fonem som används bland annat i det svenska språket, och vars fonematiska beteckning är /ɧ/. Ljudvärdet[förtydliga] förekommer även i tyska[källa behövs] men saknas i andra germanska språk som engelska, danska och norska. Dess härkomst anses vara ifrån de slaviska språken.[källa behövs] I ryska språket förekommer även en tonad variant,[förtydliga] liksom diverse kombinationer av sj-ljud och tj-ljud.[källa behövs] Likaså i polska, tjeckiska, ukrainska etc.[källa behövs] Ljudvärdet saknas helt i de romanska språken samt i grekiska.

Exempel på svenska ord där sj-ljudet ger en helt annan betydelse än tj-ljudet är skött - kött, skjuta - tjuta och skina - Kina (se Lista över svenska minimala par mellan sj- och tj-ljudet för fler exempel). Båda ljuden är tonlösa frikativa konsonanter, men tj-ljudet är en alveolopalatal konsonant.

Fonemet har tre regionala uttalsvarianter: mellersta, bakre och främre sj-ljudet.

Uttal[redigera | redigera wikitext]

Sj-ljudet uttalas som ett utblås genom en liten, rund öppning i mitten av munnen.

Allofoner[redigera | redigera wikitext]

Fonemet innefattar flera dialektala och individuella allofoner (uttalsvarianter som inte är betydelseskiljande).

I Mellansverige används det mellersta sj-ljudet, det egentliga /ɧ/-ljudet,[förtydliga] vilket är en tonlös koartikulerad palatoalveolar och velar[2] frikativ med rundad och relativt sluten mun som skrivs fonetisk som [ɧf].[3]

I delar av södra Sverige används det bakre sj-ljudet, vilket är ett ach-likt ljud som uttalas vid tungroten med mindre rundad och öppnare mun, och kan påminna om en lätt harkling eller motsvarande ljud i nederländska. Det är en retroflex konsonant, som i fonetisk skrift betecknas [ɧx].[3] Det uttalas i liknade position som det tungrots-r som används i dialektområdet.

I norra Norrland[källa behövs] och finlandssvenska (ibland även mellannorrland[källa behövs]) används i stället det främre sj-ljudet, som är en tonlös postalveolar frikativa [ʃ], (enligt vissa källor[vilka?] en tonlös retroflex frikativa [ʂ][källa behövs]), och uttalas med tungspetsen uppåt, nära tandvallen, i liknande position som främre r-ljudet. Detta ljud används även i rikssvenska och av många talare i mellansverige i slutet av vissa ord,[3] exempelvis dusch. Det är nära besläktat med engelskans fonem [ʃ] för sh, exempelvis i ordet she.

Närliggande fonem[redigera | redigera wikitext]

Den som är ovan vid finlandssvenska kan uppfatta det främre sje-ljudet som identiskt med tj-ljudet ([ɕ]), men ljuden är olika, emedan tj-ljudet uttalas med tungspetsen nära nedre tandraden (i ungefär samma position som j-ljudet uttalas), och ljuden är betydelsebärande.

En tonlös retroflex frikativa (som i rikssvenska fors, kors, börs, barsk, syrsa, ursäkta och förstärka) assimileras ofta i svenska språket till främre sj-ljudet, och i södra Sverige till s-ljud (fors uttalas då foss).[4] Det finns dock enstaka minimala ordpar[5] mellan den tonlösa retroflexa frikativan och sj-ljudet, till exempel mach (uppkallat efter Ernst Mach) och mars, som uttalas olika i vissa delar av Sverige, där det förra uttalas med mellersta sj-ljudet och det senare med främre sj-ljudet. Detta kan tolkas som att det rör sig om olika fonem.

Stavning[redigera | redigera wikitext]

Sj-ljudet kan stavas på många olika sätt i svenskan.[6] Det finns en stor gråzon av obskyrt dialektala och lingvistiskt tveksamma exempel, så ett exakt antal är tveksamt att ge. Här är några exempel på stavningar:

Ord Uttal i IPA
sju /ɧʉ̟ː/
skön /ɧøːn/
stjärna /ˈɧæːrna/
skjorta /ˈɧʊrta/
schack /ɧak/
jalusi /ɧalɵˈsiː/
choklad /ɧʊkˈlɑː/
station /staˈɧuːn/
motion /mɔtˈɧuːn/
diskussion /dɪskɵˈɧuːn/
konklusion /kɔnklɵˈɧuːn/
genre /ˈɧaŋɛr/
shorts /ɧoːrts/
Kristianstad /krɪˈɧansta/
xjö /ˈvɛkɧøː/
östgöte /ˈœɧœtə/
beige /beːɧ/
hurts /hɵʈɧ/

Ramsa för att komma ihåg ord som stavas med 'skj': Pojken i sin skjorta gul, skjuter skjutsen in i skjul.

Ramsa för att komma ihåg ord som stavas med 'stj': Det är lättare att stjäla en stjälk än att stjälpa en stjärna med stjärten.

Se även[redigera | redigera wikitext]


Pulmonisk-egressiva konsonanter
labiala koronala dorsala radikala
bilab. lab.dent. dent. alve. postal. al.pal. retrof. palat. velara uvul. fary. epigl. glott.
nasaler m ɱ n ɳ ɲ ŋ ɴ
klusiler p b * * t d ʈ ɖ c ɟ k g q ɢ ʡ ʔ
frikativor ɸ β f v θ ð s z ʃ ʒ ɕ ʑ ʂ ʐ ç ʝ x ɣ χ ʁ ħ ʕ ʜ ʢ h ɦ
approx. β̞ ʋ ɹ ɻ j ɰ
tremul. ʙ r ʀ *
flappar ɾ ɽ
lat. frik. ɬ ɮ * * *
lat. appr. l ɭ ʎ ʟ
lat. flappar ɺ *
Not: * står för foner som ännu saknar officiella IPA-tecken.
Där symboler uppvisas parvis avser den högra en tonande konsonant.
Skuggade områden avser uttal som anses omöjliga.


Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rosenquist (2007), s. 10
  2. ^ IPA-publikationen The international phonetic alphabet (2005)
  3. ^ [a b c] Rosenquist (2007), s. 33
  4. ^ Claes-Christian Elert, Ljud och ord i svenskan, Almqvist & Wiksell, 1970 , sid 77.
  5. ^ Kiselman, Christer. ”Funderingar om fonem”. Uppsala universitet. http://www2.math.uu.se/~kiselman/fonem.pdf. Läst 13 februari 2012.  definierar minimala ordpar
  6. ^ Vetenskapsradion: 65 sätt att stava sje-ljudet

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Rosenqvist, Håkan (2007). Uttalsboken: svenskt uttal i praktik och teori. 1. uppl. Stockholm: Natur & kultur