Toppskarv

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Toppskarv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Toppskarv av underarten demarestii
Toppskarv av underarten demarestii
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Suliformes se text
Familj Skarvar
Phalacrocoracidae
Släkte Skarvsläktet
Phalacrocorax
Art Toppskarv
P. aristotelis
Vetenskapligt namn
§ Phalacrocorax aristotelis
Auktor Linné, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Toppskarv (Phalacrocorax aristotelis) är en fågel som tillhör familjen skarvar

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Toppskarven liknar storskarven men är mindre och klenare byggd. Den har en längd på mellan 68 till 78 centimeter och ett vingspann på mellan 95 till 110 cm. Den har smalare hals och näbb. Huvudformen skiljer sig också från storskarven genom att högsta punkten på hjässan ligger framme i pannan. I adult häckningsdräkt har den en väl synlig fjäderkam på huvudet, vilket gett den dess namn, och dess näbb är mörk förutom vid näbbroten där den är gul. I adult dräkt är den blåsvart, med ett grönaktig skimmer, och den saknar helt vitt i fjäderdräkten. De juvenila fåglarna är mer rödbruna i fjäderdräkten än unga storskarvar och de har också ljusare fötter. Den har också en ljusgul näbb. Den flygande toppskarven ser mer tjockbukad ut än storskarven.

Systematik och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Skarvarnas taxonomi är mycket omdiskuterad. Traditionellt placeras gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Alla tillgängliga data tyder på att skarvarna är nära besläktade med ormhalsfåglarna (Anhingidae) och sulorna (Sulidae), men kanske även pelikanerna och/eller pingvinerna, än några andra av dagens fåglar.[2][3]. Molekulära och morfologiska studier har visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[4]. Förslagsvis har därför skarvarna flyttats till den nya ordningen Suliformes tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[5]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Fågeln häckar vid klippiga kuster i västra och södra Europa, i sydvästra Asien och Nordafrika.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är den ovanlig, men den observeras på västkusten och från 2004 har den även konstaterats häcka sällsynt i Sverige.[6]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Toppskarven födosöker i havet och till skillnad från storskarven så är den mycket ovanlig längre inåt land. Den är en av de skarvarter som dyker allra djupast och dyk på ner till 45 meters djup har observerats. De födosöker främst i den bentiska zonen, det vill säga utmed havsbottnen, och lever av en rad olika typer av fisk men favoritfödan utgörs av tobis. De förflyttar sig långa sträckor mellan platsen för födosök och platsen där de övernattar.

De häckar utmed kusten på klipphyllor, i klipphålor eller mindre grottor. Boet består av en slarvigt samlad hög med ruttnande sjögräs eller kvistar som cementeras ihop med fågelns egen guano. Häckningssäsongen är lång. Vissa påbörjar den redan i februari medan andra inte förrän i maj eller till och med senare. De lägger vanligtvis tre ägg. När de kläcks är de helt utan dun och därför helt beroende av sina föräldrar för värme, ofta under två månader, innan de är flygga. Fågelungarna blir flygga från första halvan av juni till senare delen av augusti, och i extremfall ända in i mitten av oktober.

Toppskarven står ofta lite för sig själv om den ses på ett skär tillsammans med storskarvar.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Phalacrocorax aristotelis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Kennedy et al. (2000)
  3. ^ Mayr (2005)
  4. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
  5. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, & C. L. Wood (2010) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.5 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2011-01-15
  6. ^ Hans Falklind (2013)Toppskarven ny invandrare, Fågelvännen, nr.2, sid:17

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the world, Cd-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]