Tornuggla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tornuggla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Tyto alba close up.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Ugglor
Strigiformes
Familj Tornugglor
Tytonidae
Släkte Tyto
Art Tornuggla
T. alba
Vetenskapligt namn
§ Tyto alba
Auktor Scopoli, 1769
Utbredning
Schleiereule-Tyto alba-World.png
Hitta fler artiklar om fåglar med

Tornuggla (Tyto alba) är en fågel inom ordningen ugglor.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Tornugglan är 34 till 37 cm lång och har ett vingspann på 80-95 centimeter. Den är slank, har långa vingar, långa ben och ett blekt ansikte med svarta ögon.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Tornugglan förekommer över stora delar av världen, på alla kontinenter utom Antarktis. Arten delas upp i ett 30-tal underarter och nominatformen Tyto alba alba häckar i Storbritannien, Frankrike och södra Europa

Tornugglan i Norden[redigera | redigera wikitext]

Den underart som häckat/häckar i Sverige är Tyto alba guttata. Den skiljer sig i dräkten från alba genom att vara mörkare på ryggen och ha en gulorange färg på bröstet. Denna underart lever i den nordligaste delen av tornugglans utbredningsområde och man har på senare år bara konstaterat några få häckande par på Gotland och i Skåne. Under 1950- och 1960-talen häckade minst 25-35 par i Skåne.

Däremot verkar den trivas bättre i Danmark där det finns en livskraftig population. Den var vanlig i Danmark fram till 1930-talet, då förändringen med storskaligt jordbruk och kalla vintrar gick hårt åt populationen. 1990 fanns det bara 20 häckande par. Idag ser det bättre ut för de danska tornugglorna med en population på mer än 250 häckande individer, främst på södra Jylland.

Tornugglan är rödlistad som akut hotad i Sverige.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

En hane T. a. alba-typ (vänster) och en hona T. a. guttata-typ i Nederländerna, där dessa underater samhäckar.

Tornugglan är nattaktiv som merparten av alla världens ugglor, men den aktiverar sig ofta en stund före skymning, och kan också ibland ses på dagtid när den flyttar sig från en sovplats som den inte trivs med.

Den förekommer i öppna marker som jordbruksbyggd och gräsmarker med ett mindre antal i skogsmark, och oftast under 2,000 m men ibland så högt upp som 3,000 m i tropikerna. Den föredrar att jaga i skogskanten. Dess flykt är obesvärad och lite fladdrig. En del av ugglans dun omvandlas till ett slags vitt mjöligt puder som täcker fjäderdräkten. Detta tillsammans med att deras handpennor har en sågtandad mjuk kant som bryter upp luftströmmen över vingen, vilket reducerar turbulensen och i sin tur resulterar i att den kan flyga nästan ljudlöst och på det sättet överraska sina byten.

Den är en stannfågel och håller sig i stort sett på samma område från år till år. Tornugglor kan inte lagra fett som andra ugglor och är därför sårbar för kyla varför den ofta söker sig in i lador eller liknande varmare utrymmen på vintrarna. Därför är förekomsten av äldre, ej helt tillslutna lador som gärna innehåller gnagare en förutsättning för att arten ska överleva vinterklimatet i Norden.

Beteendet och ekologiska preferenser kan skilja sig något mellan de olika underarterna vilket är fallet för de europeiska underarterna T. a. guttata och T. a. alba vilka förmodligen utvecklades var för sig allopatriskt, separerade under istiden i sydöstra Europa, på pyreneiska halvön och i södra Frankrike.[3]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Skallen av en tornuggla med den kraftfulla näbben.

Den jagar genom att flyga lågt och långsamt över öppna områden och svävar över platser som döljer möjliga byten. De utnyttjar även stolpar och andra utkiksplatser för att lurpassa på byten. Den lever främst av mindre ryggradsdjur, speciellt gnagare. Studier visar att tornugglan kan äta en eller fler gnagare per natt och att ett häckande par och dess ungar äter över 1,000 gnagare per år. Lokalt rikligt förekommande gnagare som väger flera gram per styck utgör den enskilt största proportionen av föda för tornugglan, antingen det gäller arter av Muridae, Cricetidae eller Geomyidae. Denna typ av byten kan utgör ungefär tre-fjärdedelar av biomassan som varje tornuggla äter, förutom hos vissa ölevande populationer.[4]

Utöver detta utökas födan med lokalt förekommande mindre ryggradsdjur och större ryggradslösa djur. Tornugglan äter allt som den kan betvinga, från små ryggradslösa djur som väger mindre än 0.05 gram till fåglar som väger lika mycket som ugglan själv, som exempelvis fläckig tinamo (Nothura maculosa). Mindre byten slits ofta i stycken som sväljs hela med ben och allt, medan större byten på 100 gram eller mer, som kaninungar, Cryptomys-mullvadsgnagare eller Otomys-råttor, oftast delas upp och de oätliga delarna lämnas. Tornugglan äter mycket sällan tamboskap, och den fångar möjligen en ung kyckling eller marsvin en eller två gånger i livet. Regionalt, utgör annat än gnagare, en större del av födan. På fågelrika öar kan tornugglans diet bestå av 15-20% fåglar, och i gräsmarker fångar den stora mängder svärmande termiter, gräshoppor eller syrsor. Även fladdermöss, paddor och fjällbärande kräldjur (Squamata) kan utgöra mindre delar av födan men vara nog så viktiga och små näbbmöss kan utgöra ett viktigt sekundärbyte.[5]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Förutom människan och vinterns kyla och snö har den vuxna tornugglan få fiender. Möjligen kan andra större ugglor ibland fånga någon av dem.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Tyto alba Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Artdatabankens faktablad om tornuggla
  3. ^ Ehrlich et al. (1994): pp.250-254, Mátics & Hoffmann (2002), Cisneros-Heredia (2006)
  4. ^ Ehrlich et al. (1994): pp.250-254, Ingles (1995), Laudet et al. (2002), Motta-Junior (2006), OwlPages (2006), PGC (2008)
  5. ^ Traylor & Parelius (1967), Ehrlich et al. (1994): pp.250-254, Laudet et al. (2002), Motta-Junior (2006), OwlPages (2006)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Cisneros-Heredia, Diego F. (2006): Notes on breeding, behaviour and distribution of some birds in Ecuador. Bulletin of the British Ornithologists' Club 126(2): 153-164. PDF fulltext
  • Ehrlich, Paul Ralph; Dobkin, David S.; Wheye, Darryl & Pimm, Stuart L. (1994): The Birdwatcher's Handbook: A Guide to the Natural History of the Birds of Britain and Europe. Oxford University Press. ISBN 0-19-858407-5
  • Ingles, Chuck (1995): Summary of California studies analyzing the diet of barn owls. Sustainable Agriculture/Technical Reviews 7(2): 14-16. HTML fulltext
  • Laudet, Frédéric; Denys, Christiane & Senegas, Frank (2002): Owls, multirejection and completeness of prey remains: implications for small mammal taphonomy. Acta Zoologica Cracoviensia 45(specialnummer): 341-355. PDF fulltext
  • Mátics, Róbert & Hoffmann, Gyula (2002): Location of the transition zone of the Barn Owl subspecies Tyto alba alba and Tyto alba guttata (Strigiformes: Tytonidae). Acta Zoologica Cracoviensia 45(2): 245-250. PDF fulltext
  • Motta-Junior, José Carlos (2006): Relações tróficas entre cinco Strigiformes simpátricas na região central do Estado de São Paulo, Brasil [Comparative trophic ecology of five sympatric Strigiformes in central State of São Paulo, south-east Brazil]. Revista Brasileira de Ornitologia 14(4): 359-377 [Portugisisk med engelsk sammanfattning]. PDF fulltext
  • OwlPages (2006): Common Barn Owl. Version of 2006-JUL-07. <www.owlpages.com>. Läst 2009-11-09.
  • Pennsylvania Game Commission (PGC) (2008): Barn Owl Conservation Initiative. Version of 2008-AUG-25. Läst 2009-11-09.
  • Roadrunner nr.2, maj 2006
  • Traylor, Melvin A. & Parelius, Daniel (1967): A Collection of Birds from the Ivory Coast. Fieldiana Zoology 51(7): 91-117. Fulltext

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]