Toyen
Marie Čermínová, även känd som Toyen, född 21 september 1902 i Prag, död 9 november 1980 i Paris, var en tjeckisk konstnär, medlem av den surrealistiska rörelsen.
Innehåll |
Biografi[redigera]
Man vet inte mycket om Toyens bakgrund, hon har valt att inte berätta om den och hon tog tidigt avstånd från familjen. År 1919 hade hon fyllt 17 och började på konsthantverks- och designskolan i Prag UMPRŮM (skolan för dekorativ konst). Jindrich Štyrský blev hennes livskamrat och de gick med i den avantgardistiska konstnärsgruppen Devetsil 1923. Hon ville inte ställa ut under sitt namn och använde därför pseudonymen Toyen. Det har spekulerats i vad den betyder och hur det kom sig att hon tog den. En förklaring är att hon använde det franska ordet citoyen – som hon förkortade. En annan förklaring är att poeten Jaroslav Seifert skrev ner några bokstäver på en servett på ett kafé. Han ordnade om bokstäverna och bildade ordet Toyen – som hon sedan anammade. Toyen är varken ett mans- eller kvinnonamn i Tjeckoslovakien och hon ville ha ett könsneutralt namn.
Toyen deltog med sju verk på Devetsils andra utställning 1923. Två år senare resete hon med Jindrich Štyrský till Frankrike där de stannade i sex år och ställde ut flera gånger. De bodde både i Paris och vid Côte d’Azur (Rivieran). Båda var fascinerade av Markis de Sade, hans liv och hans litterära verk och de besökte ruinen av hans slott i Lacoste.
De lärde känna surrealisterna André Breton och Paul Eluard och bildade i Prag 1934 den första surrealistgruppen utanför Frankrike (tillsammans med Vitezslav Nezval och Karel Teige). Året därpå ställede Toyen ut med surrealisterna i Paris. Det blev en succé och hon fortsatte att ställa ut i London, Tokyo, Amsterdam och New York.
Klimatet i Europa hårdnar[redigera]
Nazisterna som tog makten i Tjeckoslovakien förklarade att Toyens konst tillhörde den "degenererade konsten" (Entartete Kunst). Främst var det "otysk" konst, judisk och bolsjevikisk konst som förbjöds. Goebbels var ansvarig för utrensningen av "degenererad konst" och han fick ihop en ansenlig samling. 1943 dör Toyens livskamrat Jindrich Štyrský vid 42 års ålder. Toyen skapade i Prag under hela ockupationen, men ställde inte ut. Hon publicerade grafiska blad i underjordiska tidskrifter. Bland annat serien "Göm dig krig!" från 1944.
Myten om ljuset[redigera]
Toyen gömde den unge poeten Jindrich Heisler i sitt badrum, det är hans skugga man ser avtecknad mot dörren i verket Myten om ljuset. Kanske var han en planta som försöker komma i kontakt med omvärlden - uppryckt med rötterna, det var farligt att göra sig påmind, de tyska hundarna kunde lätt snoka upp den som gömt sig. Betraktaren ser att skuggan som han tolkar som en tysk hund – en dobermann – i själva verket är ett par behandskade damhänder – men kanske är det en förrädares händer? Toyen berättade om hur mycket Jindrich Heisler älskade ljuset och hur mycket han led av att under flera år aldrig kunna gå ut och njuta av ljuset.
1947 lämnade Toyen staden Prag tillsammans med Jindrich Heisler, för att resa till Paris, där de blir bofasta. De flyr undan stalinismen.
Till Peter Ibbetson[redigera]
Händer som sträcker sig mot varandra är ett ofta förekommande motiv i Toyens bilder. I sitt verk Till Peter Ibbetson har hon inspirerats av Henry Hathaways film "Peter Ibbetson" (Fången på Dartmoor) från 1935, med Gary Cooper i huvudrollen. I filmen arbetar Peter Ibbetson (Gary Cooper) som arkitekt och får ett uppdrag av hertigen av Towers (John Halliday). Ibbetson upptäcker att hertigens hustru (Ann Harding) är Mary – Peters barndomskärlek. Hertigen blir svartsjuk och tänker skjuta Peter som tar tag i pistolen och råkar rikta den mot hertigen. Peter skickas till ett livstids fängelsestraff. Han tänker hela tiden på sin älskade Mary som han tror att han aldrig mer ska återse - men till hans glädje kommer hon till honom i drömmen. Varje natt är hon där – och trots att de åldras – så är de alltid unga i drömmen. När Peter Ibbetson dör i fängelset kommer Mary och hämtar honom – och de går vidare in i ett nytt liv.
Många surrealister var mycket förtjusta i filmen och det sägs att Buñuel klassade den som en av de bästa filmer han sett. Detta altare skapade Toyen för den Internationella surrealistutställningen 1947. Två händer av vax genomborrar glasväggarna för att förenas - händerna tränger till och med igenom varandra. Altaret förstördes efter utställningens slut och finns endast bevarat som ett fotografi.
1953 publicerades Jindrich Heislers och Toyens Les Spectres du Desert. Samma år avlider Heisler plötslig, endast 39 år gammal, av en hjärtattack.
Toyen umgicks även med Benjamin Péret men 1959 dör Benjamin Péret efter en kort tids sjukdom.
Vid en viss timma[redigera]
Genom ett fönster ser man i verket Vid en viss timma en kvinna som flyr i panik, utanför fönstret är det grönt. Jämför med konstnären Berninis marmorskulptur Apollo och Dafne, från 1625.
Sagan om Dafne[redigera]
Apollon hade kommit hem efter att ha dödat odjuret Python. Vid stranden ser han Eros, kärleksguden, som är sysselsatt med att sortera sina pilar. Några har guldspets, de som är ämnade för kärlek, andra har spetsar av bly, de som skapar hat och avsky. Apollon står en stund och ser på, och sedan frågar han Eros vilket fruktansvärt odjur som nedlagts med dessa pilar. Eros blir rasande, men han säger inget. Han tar bara en gyllene pil, lägger an, och skjuter Apollo mitt i hjärtat. Därefter beger sig Eros in i skogarna och upp på berget Parnassos för att leta efter ett nytt byte. Nere i dalen får Eros syn på den skygga Dafne, hon som skyr sällskap och som likt Artemis vill leva kyskt i skogen, utan sällskap. Eros plockar upp en pil med blyspets och skjuter Dafne, rakt i hennes hjärta. Dafne tar sig åt hjärtat, vänder sig om och får syn på den vackra guden Apollo, som i hennes ögon verkar grotesk och avskyvärd, medan han å sin sida grips av häftig kärlek till den sköna Dafne. Dafne rusar mot floden och ropar efter sin far, flodguden Peneios, men Apollo som är snabbare får fatt i henne innan hon når floden. Dafne ropar åter på hjälp och hennes far sträcker ut sin hand och förvandlar henne till ett träd. Hennes fötter växer ner i marken som rötter och från hennes höjda armar skjuter löven fram, ögonen sluts, barken täcker henne och Apollo omfamnar trädet medan han hör att hennes hjärta slår svagare och svagare tills hon stelnat och blivit en lager. Då Apollo inte kunde få Dafne till maka bestämde han att lagern skulle bli hans heliga träd, ägnat åt dikten, sången, musiken, konsten och vetenskapen. Och än idag ger man kransar av lager till konstnärer och vetenskapsmän, både i guldringar, diplom och på Nobelprisutdelningarna.
Ovidius har skrivit om detta i sina Metamorfoser – men eftersom han var romare kallade han Eros för Amor.
Berninis Dafne avbildades i den stund hennes armar blivit grenar, medan grenarna på Toyens Dafne motsvaras av grönskan utanför den förtvivlade kvinnas fönster.
Toyens sista år[redigera]
1966 dog Toyens vän surrealisten André Breton.
1970 deltog Toyen med en egen "kub", en sal med verk av henne själv, Styrsky och Heisler, vid den internationella surrealistutställningen i Sverige, på Moderna Museet. Utställningen visades också på Konsthallen i Göteborg, samt på Sundsvalls respektive Malmö museum. Moderna Museet förvärvade målningen "Mythe de Lumière" – Myten om ljuset.
Toyen avled på ett sjukhus i Paris den 9 november 1980.
Referenser[redigera]
Webbkällor[redigera]
- Czech book covers
- Biografi om Toyen på tjeckiska och engelska
- Toyen (1902 - 1980). Sexuality, Desire, Identity.
- Film om Toyen
Litteratur[redigera]
- Toyen av Ragnar von Holten Stockholm: Moderna Museet 1985
- Surrealist Women av Penelope Rosemont
- Huebner, Karla Tonine. "Eroticism, Identity, and Cultural Context: Toyen and the Prague Avant-garde." Doctoral Dissertation, University of Pittsburgh, 2008.
