Tranebergsbron

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 59°20′01″N 17°59′40″Ö / 59.33361°N 17.99444°Ö / 59.33361; 17.99444 Tranebergsbron är en bro över Tranebergssundet mellan ön Kungsholmen och Traneberg i Stockholm, som invigdes den 31 augusti 1934. Den förenar Stockholms innerstad med Västerort och trafikeras av gång-, cykel- och fordonstrafik såväl som tunnelbanans gröna linje mot Hässelby. Över bron går Drottningholmsvägen (Länsväg 275). Tranebergsbron är 450 meter lång, 27 meter bred och 32 meter hög. Den segelfria höjden är 25,2 meter.

Tranebergsbron hade, när den byggdes, världens längsta brobåge gjuten i betong, med en spännvidd av 181 meter.[1] Arkitekter var Paul Hedqvist och David Dahl och konstruktörer Samuel Kasarnowsky och Ernst Nilsson.

Hela Tranebergsbron, vy från Stora Essingen, april 2008.
Hela Tranebergsbron, vy från Stora Essingen, april 2008.


Historia[redigera | redigera wikitext]

Pontonbron och blivande Tranebergsbron 1932.
Foto: Oscar Bladh.

År 1787 beslutade Gustav III att en bro skulle byggas som en del av en ny väg mot Drottningholm och Drottningholms slott. Samtidigt byggdes även föregångarna till Nockebybron och Drottningholmsbron. Arkitekt för alla tre broar var Carl Fredrik Adelcrantz. Den första Tranebergsbron blev en flottbro, som revs efter 1850 då en ny pontonbro stod färdig något längre söderut i Tranebergssund. Under åren 1911 till 1914 byggdes en av Wolmar Fellenius och Otto Linton konstruerad[2] öppningsbar pontonbro utan bottenförankringar med vatten-, gas- och elektriska ledningar i bron. För landfästen och pelare användes betong, medan pontonöverbyggnaden var av järn. Brons längd mellan landfästenas framkanter var 227,1 meter (varav svängspann om 37,3 meter); den nyttiga bredden var 6,3 meter.[3] Bron klarade att bära spårvagnarna på linje 2B, senare 12 och 13, ut till Brommalandet.

Den snabba befolkningstillväxten i Västerort krävde dock snart en större bro, som kom att byggas ungefär 100 meter norr om pontonbron. Stockholms stadsfullmäktige fattade beslut om att bygga bron den 23 februari 1931, till en kostnad av 4,8 miljoner kronor.[4] Bron invigdes den 31 augusti 1934 av dåvarande kronprinsen Gustaf VI Adolf och i närvaro av cirka 6 000 personer[5]. Över ett separat brospann fördes även spårvägsspår och över det andra anordnades fyra körfält för bilar. År 1952 byttes spårvagnarna ut mot tunnelbanetåg, och banan hade då anpassats för dem med strömskena istället för kontaktledning.

Tredje brospannet[redigera | redigera wikitext]

Tranebergsbrons skick försämrades successivt av ökade trafikmängder och korrosion från bl a vägsalt. Under 1990-talet infördes restriktioner för tung trafik vilket bland annat medförde att all nattbusstrafik mellan innerstaden och Västerort fick ledas via Huvudsta och Ulvsunda. Bron byggdes därför ut och renoverades mellan 1999 och 2005. En ny brobåge byggdes söder om de två tidigare broarna. Den södra vägbron invigdes 2002, varefter de två andra broarna renoverades. I princip innebar renoveringen att den gamla bron ersattes av nya, utom själva betongbågarna. Tranebergsbron återinvigdes 31 augusti 2005 av Kronprinsessan Victoria. Kostnaderna för hela projektet slutade på 800 miljoner kronor.

Minnessten[redigera | redigera wikitext]

Vid Tranebergsbrons västra brofäste finns en minnessten i röd granit som påminner om bygget av bron 1932-1934 och tillbyggnaden 1999-2005. På en bronstavla står:

Enligt Stadsfullmäktiges beslut den 23 febr. 1931 uppfördes denna bro TRANEBERGSBRON av Hamnstyrelsen 1932-1934. Invigdes den 31 augusti 1934.

På granitstenen står:

Vägverket och AB Storstockholms lokaltrafik byggde till och renoverade Tranebergsbron i samarbete med Stockholms stad 1999-2005 invigdes den 31 augusti 2005 [Victorias namnteckning] H.K.H. Kronprinsessan Victoria.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stockholms gatunamn, sida 34
  2. ^ Fellenius, Wolmar Knut Axel i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1923)
  3. ^ Tranebergs bro i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1919)
  4. ^ Svenska Dagbladets årsbok : 1931, Stockholm 1932, s. 12
  5. ^ 1890 års män i ord och bild: en bokfilm 1890-1940 och biografiskt lexikon, fil mag John Karlzén, amanuens Nils Olsson, Gustaf Gottschalk, K G Lindeström, Svenska Kulturförlaget 1940 s. 150

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]