Tredje industriella revolutionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Den tredje industriella revolutionen är namnet på den period i den ekonomiska historien som inleddes med den första oljeprischocken 1973 (och eventuellt kan ses som avslutad genom den finansiella krisen 2008). Den tredje industriella revolutionen kom att innebära en ekonomisk tillväxt driven av viktiga innovationer främst inom elektronikens område.

Den tredje industriella revolutionen var kunskapssamhällets och informationssamhällets genombrott. Den kom att innebära en kraftig tillväxt i antalet anställda i främst tjänstesektorn, som gynnades genom de nya möjligheterna elektroniken gav vad gäller att hantera stora mängder information.

Den första oljeprischocken[redigera | redigera wikitext]

Den tredje industriella revolutionen kom att inledas med en allvarlig ekonomisk strukturkris i västvärlden: utlöst av den första oljeprischocken 1973.

Strukturkrisens orsaker var dels att Bretton Woodssystemet, vilket grundats 1944 och innebar att den amerikanska dollarns värde var knuten till guldet och alla andra valutor knutna till dollarn, vilket var för oflexibelt för att kunna hantera den ekonomiska utvecklingen i början av 1970-talet. USA hade på grund av Vietnamkriget stora budgetunderskott som tillsammans med allt intensivare konkurrens från Västtyskland och Japan underminerat värdet på den amerikanska dollarn.

Den första oljeprischocken 1973 innebar slutet för Bretton Woods och guld-dollar-myntfoten. Den svenska valutan anslöts nu istället till den europeiska valutaormen.

Den andra anledningen till krisen var de massiva skulder många länder, bland annat Sverige, byggt upp då de försökt stimulera sina ekonomier under den ekonomiska nedgången. De ekonomiska stimulanspaketen hade bland annat tagit form av stora subventioner till industrier med svårigheter, bland annat stålindustrin och varvsindustrin. Subventionerna fick till följd omfattande inflation i löner och råvarupriser, de försenade också en nödvändig strukturomvandling i ekonomin genom att understödja industrier på nedgång och orsakade stora statsskulder.

Överbryggnings- och ackomodationspolitik[redigera | redigera wikitext]

För att komma ur problemet med en alltför hög löne- och prisnivå, tvingades Sverige devalvera flera gånger under perioden 1976 till 1982. Den sista devalveringen 1982 verkade vara framgångsrik, och Sveriges ekonomi gick förhållandevis bra vid mitten av 1980-talet, med stora vinster i exportindustrin.

Avskaffandet av kreditmarknads- och valutaregleringarna[redigera | redigera wikitext]

1985 avskaffades kreditmarknadsregleringen, taket för hur mycket kredit bankerna fick bevilja sina kunder togs bort. Resultatet blev att kreditgivningen ökade mycket snabbt, vilket i sin tur ledde till inflation och till att tillgångspriserna på aktier och fastigheter steg mycket snabbt. En ekonomisk bubbla skapades.

Avskaffandet av valutaregleringen 1989 gjorde att pengar började strömma ut ur landet. Räntechocken i början av nittiotalet, initierad av att centralbanken i det återförenade Tyskland ville stärka förtroendet för D-marken genom att höja räntan, gjorde att luften gick ur den svenska tillgångsmarknaden, med snabbt fallande priser på aktier och fastigheter. De fallande priserna gjorde att många låntagare inte kunde betala tillbaka sina lån, vilket drabbade bankerna som lånat ut stora summor de nu inte kunde få tillbaka. Hela det svenska banksystemet skakade, och staten tvingades gå in för att hjälpa vissa banker, rekonstruera andra, Götabanken lades ner helt.

Se även[redigera | redigera wikitext]