Tredje statsmakten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den tidigaste belagda förekomsten av uttrycket "tredje statsmakten" är en artikel av Henrik Bernhard Palmær i Östgöta Correspondenten den 24 september 1838, där han refererar till ett uttalande av Erik Gustav Geijer.

Tredje statsmakten är sedan mitten av 1800-talet en informell benämning på massmedia i Sverige. Den första makten är regeringen och den andra riksdagen.[1] [2] Ibland antas riksdagen vara den första.[3] Den tredje statsmaktens uppgift anses vara att granska de två andra.

Likartade uttryck förekommer även på andra håll – i den engelskspråkiga världen finns fourth estate 'fjärde ståndet' och på den europeiska kontinenten quatrième pouvoir, vierte Gewalt och quarto potere 'fjärde makten'.

Den retoriska figuren enligt vilken "pressen inte är den tredje statsmakten utan landets regering" kan vara jämngammal med uttrycket fourth estate i betydelsen 'pressen'.[4]

Uttryckens ursprung[redigera | redigera wikitext]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Det första kända belägget är från 1838, då Henrik Bernhard Palmær skrev i Östgöta Correspondenten, att Erik Gustav Geijer benämnt den periodiska pressen som den tredje statsmakten.[5][6]

På det ställe Palmær åsyftar,[7] hänvisar Geijer till Tocqueville.

Redan i den äldre konstitutionella monarkien har denna diskussion ett dubbelt fält, i konselj och representation. I den nyare, der de bägge sistnämnda äro närmare förenade, har denna diskussion tillika fått en ny, tredje, mäktig organ – pressen – denna utomordentliga, af godt och ondt så blandade makt – säger en utmärkt politisk författare – att, utan den, friheten ej skulle kunna lefva, och att, med den, ordningen med möda kan bibehålla sig[8][9]
Erik Gustav Geijer

Storbritannien och USA[redigera | redigera wikitext]

På engelska finns uttrycket belagt från 1820-talet,[10] men engelskspråkiga citatsamlingar brukar ange att den förste som använde fjärde ståndet som beskrivning på pressen var Edmund Burke. Detta grundar sig på vad Thomas Carlyle skrev i boken Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien (1841):

Burke sade att det i parlamentet finns tre riksständer; men uppe på reporternas läktare sitter ett fjärde stånd som äger mycket större makt än de andra.[11]
Thomas Carlyle

I England har man traditionellt ansett att parlamentet utgjordes av tre ständer trots att det organisatoriskt var och är ett tvåkammarparlament. Vissa menade att dessa bestod av Lords spiritual, Lords temporal, och commons medan andra menade att de var kungen, lorderna och commons.[12]

Frankrike[redigera | redigera wikitext]

I Frankrike användes uttrycket 1827 i debatten om tryckfriheten.[13][14] I betydelsen "allmänna opinionen" användes det dock redan 1802 av Jacques Necker.[15]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Thermaenius, Edvard (1937). ”Den tredje statsmakten – propaganda”. Svensk tidskrift. sid. 396. http://www.svensktidskrift.se/?p=29619. Läst 2013-01-12. ”I svenskt politiskt helgdagsspråk talar man alltjämt gärna om Kungl. Maj:t som den första statsmakten och om Riksdagen som den andra. Med den tredje statsmakten menar man pressen eller noggrannare uttryckt dagspressen.” 
  2. ^ Nordisk familjebok / Uggleupplagan. Tredje statsmakten
  3. ^ Riksdagen.se. [1]
  4. ^ Drummond, Henry (1842). ”On government by the queen, and attempted government from the people” (på engelska). J. Hatchard and son, London. http://books.google.se/books?id=G7ov0EyGH8QC&pg=PA97&dq=Fourth+Estate+farnborough&hl=sv&sa=X&ei=9FbxULaML9LJ0AX7hoDYAw&ved=0CDoQ6AEwAg#v=onepage&q=Fourth%20Estate%20farnborough&f=false. Läst 2013-01-12. ”[Mr. Long till Mr. Burke:] but mark my words; if you live as long as I have done, you will find the press not only a fourth estate, but the government of the country.” 
  5. ^ Henrik Bernhard Palmær: De rebus omnibus et nonnullis aliis Östgötha-Correspondenten, 24 september 1838.
  6. ^ Peter Olausson: Faktoider
  7. ^ Svenska akademiens ordbok: Statsmakt .
  8. ^ Erik Gustav Geijer: Samlade skrifter I, s. 267.
  9. ^ Alexis de Tocqueville: De la démocratie en Amérique .
  10. ^ Safire's political dictionary: Fourth estate.
  11. ^ Thomas Carlyle: Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien, s. 240. Stockholm 1901, Gebers. Den engelska texten till kap. 5: The Hero as Man of Letters. Johnson, Rousseau, Burns
  12. ^ Tomlins, Thomas Edlyne; Thomas Colpitts Granger. ”Parliament, III.” (på engelska). The Law-Dictionary, Explaining the Rise, Progress and Present State of the British Law. Volume II. London. ”The constituent parts of a parliament are, the king's majesty, sitting there in his royal political capacity; and the three estates of the realm, the lords spiritual, the lords temporal, [...] and the commons, [...]. Others however [...] consider the three estates of the realm to be king, lords, and commons.” 
  13. ^ L'Ami de la religion et du roi, 1827: Nouvelles politiques, Chambre des députés.
  14. ^ Lardier, A.. ”Frénilly, Auguste-François” (på franska). Histoire biographique de la chambre des pairs depuis la restauration jusqu'à l'époque actuelle. Paris: Brissot-Thivars, libraire. sid. 137. http://books.google.com/books?id=bRu_WT7g5e0C&dq=presse%20%22quatri%C3%A8me%20pouvoir%22&lr=&as_drrb_is=b&as_minm_is=0&as_miny_is=&as_maxm_is=0&as_maxy_is=1830&as_brr=4&hl=sv&pg=PA137#v=onepage&q=presse%20%22quatri%C3%A8me%20pouvoir%22&f=false. ”Dans la session de 1827 il s'est montré l'ennemi le plus acharné de la liberté de la presse; on lui doit l'invention du mot journalisme, dont il fasait un quatrième pouvoir plus fort que les rois et les chambres; pouvoir usurpateur qu'il fallait renverser, sous peine de voir renverser le trône.” 
  15. ^ Necker, Jacques (på franska). Dernières vues de politique et de finance. sid. 82. http://books.google.se/books?id=yoAPAAAAQAAJ&pg=PA82&dq=presse+%22quatri%C3%A8me+pouvoir%22&lr=&as_drrb_is=b&as_minm_is=0&as_miny_is=&as_maxm_is=0&as_maxy_is=1810&as_brr=0&ei=tQe8SoDSGafkyQTfxaTKDw&hl=sv&redir_esc=y#v=onepage&q=presse%20%22quatri%C3%A8me%20pouvoir%22&f=false. ”Il y a, en Angleterre, un tel équilibre entre les trois pouvoirs, le Législatif, l'Exécutif et le Judiciaire qu'ils se tiennent réciproquement en respect; et un quatrième pouvoir, non moins imposant, veille sur leur union, sur leurs droits mutuels. Je veux parler du pouvoir de l'opinion publique, pouvoir entretenu, stimulé, rendu presque impérieux par la liberté de la presse.”