Tredje statsmakten
Tredje statsmakten är sedan mitten av 1800-talet en informell benämning på massmedia i Sverige. Den första makten är regeringen och den andra riksdagen.[1] Den tredje statsmaktens uppgift anses vara att granska de två andra.
Likartade uttryck förekommer även på andra håll – i den engelskspråkiga världen finns fourth estate 'fjärde ståndet' och på den europeiska kontinenten quatrième pouvoir, vierte Gewalt och quarto potere 'fjärde makten'.
Innehåll |
[redigera] Uttryckens ursprung
[redigera] Sverige
Det första kända belägget är från 1838, då Henrik Bernhard Palmær skrev i Östgöta Correspondenten, att Erik Gustav Geijer benämnt den periodiska pressen som den tredje statsmakten.[2][3]
På det ställe Palmær åsyftar,[4] hänvisar Geijer till Tocqueville.
| ” | Redan i den äldre konstitutionella monarkien har denna diskussion ett dubbelt fält, i konselj och representation. I den nyare, der de bägge sistnämnda äro närmare förenade, har denna diskussion tillika fått en ny, tredje, mäktig organ – pressen – denna utomordentliga, af godt och ondt så blandade makt – säger en utmärkt politisk författare – att, utan den, friheten ej skulle kunna lefva, och att, med den, ordningen med möda kan bibehålla sig[5][6] | „ |
| — Erik Gustav Geijer | ||
[redigera] Storbritannien och USA
På engelska finns uttrycket belagt från 1820-talet,[7] men engelskspråkiga citatsamlingar brukar ange att den förste som använde fjärde ståndet som beskrivning på pressen var Edmund Burke. Detta grundar sig på vad Thomas Carlyle skrev i boken Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien (1841):
| ” | Burke sade att det i parlamentet finns tre riksständer; men uppe på reporternas läktare sitter ett fjärde stånd som äger mycket större makt än de andra.[8] | „ |
| — Thomas Carlyle | ||
I England har man traditionellt ansett att parlamentet utgjordes av tre ständer trots att det organisatoriskt var och är ett tvåkammarparlament. Vissa menade att dessa bestod av Lords spiritual, Lords temporal, och commons medan andra menade att de var kungen, lorderna och commons.[9]
[redigera] Frankrike
Franska Wikipedia påstår att uttrycket den fjärde makten går tillbaka till Alexis de Tocquevilles verk De la démocratie en Amérique (1835).[10]
Termen användes dock redan 1827 i debatten om tryckfriheten.[11][12]
[redigera] Referenser
- ^ Nordisk familjebok / Uggleupplagan. Tredje statsmakten
- ^ Henrik Bernhard Palmær: De rebus omnibus et nonnullis aliis Östgötha-Correspondenten, 24 september 1838.
- ^ Peter Olausson: Faktoider
- ^ Svenska akademiens ordbok: Statsmakt .
- ^ Erik Gustav Geijer: Samlade skrifter I, s. 267.
- ^ Alexis de Tocqueville: De la démocratie en Amérique .
- ^ Safire's political dictionary: Fourth estate.
- ^ Thomas Carlyle: Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien, s. 240. Stockholm 1901, Gebers. Den engelska texten till kap. 5: The Hero as Man of Letters. Johnson, Rousseau, Burns
- ^ Tomlins, Thomas Edlyne; Thomas Colpitts Granger. ”Parliament, III.” (på engelska). The Law-Dictionary, Explaining the Rise, Progress and Present State of the British Law. Volume II. London. ”The constituent parts of a parliament are, the king's majesty, sitting there in his royal political capacity; and the three estates of the realm, the lords spiritual, the lords temporal, [...] and the commons, [...]. Others however [...] consider the three estates of the realm to be king, lords, and commons.”
- ^ Franska Wikipedia: Quatrième pouvoir.
- ^ L'Ami de la religion et du roi, 1827: Nouvelles politiques, Chambre des députés.
- ^ Lardier, A.. ”Frénilly, Auguste-François” (på franska). Histoire biographique de la chambre des pairs depuis la restauration jusqu'à l'époque actuelle. Paris: Brissot-Thivars, libraire. sid. 137. http://books.google.com/books?id=bRu_WT7g5e0C&dq=presse%20%22quatri%C3%A8me%20pouvoir%22&lr=&as_drrb_is=b&as_minm_is=0&as_miny_is=&as_maxm_is=0&as_maxy_is=1830&as_brr=4&hl=sv&pg=PA137#v=onepage&q=presse%20%22quatri%C3%A8me%20pouvoir%22&f=false. ”Dans la session de 1827 il s'est montré l'ennemi le plus acharné de la liberté de la presse; on lui doit l'invention du mot journalisme, dont il fasait un quatrième pouvoir plus fort que les rois et les chambres; pouvoir usurpateur qu'il fallait renverser, sous peine de voir renverser le trône.” .
