Tundrapiplärka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tundrapiplärka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Pechora Pipit spring Attu-island Alaska.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Ärlor och piplärkor
Motacillidae
Släkte Piplärkor
Anthus
Art Tundrapiplärka
A. gustavi
Vetenskapligt namn
§ Anthus gustavi
Auktor Swinhoe, 1863
Hitta fler artiklar om fåglar med

Tundrapiplärka (Anthus gustavi) är en liten tätting som häckar på den sibiriska tundran.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Tundrapiplärkan är en flyttfågel som häckar på den sibiriska tundran i norra Asien, österut till Berings sund och söderut till Kamchatka, Kommendörsöarna, södra Primorje kraj och Heilongjiang. Den är en långflyttare som övervintrar på norra Borneo, Filippinerna, Sulawesi, Moluckerna, Mindre Sundaöarna och Timor.[2] I Västeuropa uppträder den sällsynt i september och oktober, och med enstaka vårfynd, främst i de norra delarna och flest observationer har gjorts i Storbritannien och Norge.[2] Den har även observerats i Japan och Alaska.[2]

Arten delas vanligtvis upp i tre underarter som i sin tur delas upp i två grupper:

nominatgruppen

  • Anthus gustavi gustavi - häckar i norra Eurasien. Övervintrar på Filippinerna, norra Borneo och på öarna i Wallacea
  • Anthus gustavi stejnegeri - häckar enbart på Kommendörsöarna. Övervintrar i östra Asien.

menzbieri-gruppen

  • Anthus gustavi menzbieri - häckar i södra Primorje kraj och närliggande områdena i Manchuriet. Övervintringsområdet är okänt men det finns en rapport vintertid ifrån Filippinerna.[2]

Utseende, läte och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Tundrapiplärkan är en liten piplärka som mäter 14-15 cm[3], och som påminner om rödstrupig piplärka i vinterdräkt. Tundrapiplärkan är kraftigt streckad i brunt på ovansidan med breda vitaktiga band på ryggen. Den har tydliga vita vingband och är den enda piplärkan som uppvisar handpenneprojektion. Den tunna och ganska långa näbben är tydligt skär. Hjässan och nacken är brun med fina mörka streck. Framför ögat har den en liten svart fläck. Buken är vit vilket kontrasterar mot gulbeige kroppssida och bröst som också är svartstreckade. Fågel i första årets vinterdräkt är i det närmaste omöjlig att skilja från adult.[3]

Under sträcket kan den locka flitigt men den hörs mer sällan än andra piplärkor, när den stöts upp från marken. Om den vid dessa tillfällen ger ifrån sig ett läte är det ett kort, elektriska och vasst knäppande zip. Denna tystnad tillsammans med dess vana att skulka, det vill säga gömma sig nere på marken, gör arten svåridentifierad utanför sitt häckningsområde.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Tundrapiplärkan häckar på myrar med gles barrskog och viden, och på sank tundra där träd och buskar står glest. Den är mycket markbunden och har för vana att smyga i högt gräs och endast motvilligt flyga iväg om den blir störd. Den placerar sitt skålformiga bo på marken och lägger mellan fyra och fem ägg. Likt de andra piplärkorna är den en insektsätare.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Robert Swinhoe gav den artepitetet gustavi för att hedra Gustaaf Schlegel.[2]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Anthus gustavi Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b c d e] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  3. ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 268-269. ISBN 978-91-7424-039-9