Tungomålstalande

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Tungomålstalande, tungotal eller glossolali innebär att en person i ett religiöst sammanhang uppfattar sig tala på främmande tungomål, det vill säga språk, som personen inte själv sedan tidigare kan, som ett gudomligt inspirerat bönespråk eller budskap till människor som förstår det aktuella språket. För omgivningen kan tungotalet framstå som ett rabblande av obegripliga ord, ofta färgat av den religiösa subkultur personen har sina rötter i. Tungomålstal är känt från många kulturer världen över. Den religionsvetenskapliga termen glossolali härleds ur de grekiska orden glossa ("tunga", "språk") och laleo ("prata"). Tungomål är även synonymt med "dialekt", även om den betydelsen i modern svenska börjat avtyna kraftigt.

Tungomålstal inom kristendomen[redigera | redigera wikitext]

I Bibeln förekommer begreppet "tala i tungor" eller "tala andra tungomål", synonymt med "tala andra språk", i bl.a. Apostlagärningarna 2:1-21 och Första Korinthierbrevet 12:10.

Inom kristendomen räknas tungotalet som en av de andliga nådegåvorna. Inom den karismatiska rörelsen där detta praktiseras tolkas det vanligen som att en människa genom Guds inspiration får ord på ett främmande språk, som hon sedan frivilligt kan välja att tala. I litteratur som förhåller sig skeptisk till tungotal beskrivs tungotalet ibland som ett tillstånd av extas och att personen upplever att en ande tagit över personens kropp, vilket är felaktigt eller mycket ovanligt inom karismatisk kristendom.

Berättelser förekommer ofta om att budskap har yttrats på kända språk som har förståtts av människor som varit närvarande, men som sägs ha varit okänt för den som tungomålstalande, men det vanliga är att talet är oidentifierbart. Det förekommer att tungomålstalare själva kan översätta sitt tungotal (jämför med nådegåvan profetia) och att tungotalet översätts av en annan närvarande trots att varken den som talar eller den som översätter känner till språket, de två senare förekommer både i Bibeln och i berättelser från modern tid.

Det är vanligt bland dem som praktiserar tungomålstalande att se på det som ett hemligt bönespråk direkt mellan Den Helige Ande, som bor i människans innersta, och Gud. Paulus beskriver det i Rom 8:26-27, där han kallar det för "rop utan ord". Han varnar i 1 Kor. 14 för att utöva tungotal offentligt utan att någon uttolkare av tungotal är närvarande, och tolkningen av tungotal anses som en separat nådegåva.

Språkforskare som har studerat tungomålstal har dock funnit att likheten med ett språk endast är ytlig, och att tungomålstalet inte innehåller den typ av inre struktur som ett riktigt språk, känt eller okänt, kan förväntas ha.[1]

Det första dokumenterade tungomålstalet i modern tid inträffade på nyårsnatten 1901 då elever på Bethel Bible College, Topeka, Kansas bad för en trettioårig predikant och elev vid namn Agnes Ozman, se vidare: "andedop".

Tungotal förekommer inom de flesta kristna traditionerna i större eller mindre utsträckning sedan 1960-talets karismatiska väckelse[källa behövs]. Exempel på rörelser i Sverige där de karismatiska uttrycken är särskilt framträdande är pingströrelsen, Vineyard, læstadianerna[källa behövs], trosrörelsen och Evangeliska Frikyrkan. Tungomåltalande uppmuntras i undervisningen men talas sällan högt under gudstjänster inom bl.a. Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Samarin, William J. (1972). Tongues of Men and Angels: The Religious Language of Pentecostalism. New York: Macmillan. OCLC 308527 Mall:Pn

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

För exempel på tungomålstalande, se [1] med bl a Livets Ords pastor Ulf Ekman.