Tupolev Tu-128

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tupolev Tu-28
Tupolev Tu-128
Tu-128-2.jpg
Beskrivning
Typ Jaktflygplan
Besättning 2
Första flygning 1959
I aktiv tjänst 1964 – 1990
Versioner Tu-28, Tu-128, Tu-128M, Tu-128UT
Tillverkare Tupolev
Data
Längd 30,06 meter
Spännvidd 17,53 meter
Höjd 7,15 m
Vingyta 96,94 m²
Tomvikt 24 500 kg
Max. startvikt 43 000 kg
Max. bränslevikt 13 600 kg
Motor(er) 2 × Ljulka AL-7F-2
Dragkraft 72,8 kN (99 kN med EBK)
Prestanda
Max. hastighet 1 920 km/h (utan last)
1 665 km/h (med robotar)
Räckvidd med max. bränsle 1 280 km
Transporträckvidd 3 200 km
Max. flyghöjd 20 000 m (utan last)
15 600 (med robotar)
Dragkraft/vikt: 1/2
Vingbelastning 412 kg/m²
Beväpning
Vapenbalkar 4
Robotar 4 × Bisnovat R-4
Elektronik
Avionik AP-7P autopilot
Radar RP-S Smerch (Tu-128)
RP-SM Smerch-M (Tu-128M)
(NATO: Big Nose)
Ritning
Tupoljev Tu-128.svg

Tupolev Tu-128 (NATO-rapporteringsnamn Fiddler) var ett sovjetiskt jaktflygplan optimerat för lång räckvidd och som användes för att försvara luftrummet över Sibirien och Arktis. Tu-128 är det största jaktflygplan som varit i aktiv tjänst.[1]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Sovjetunionens nordgräns från Murmansk i väster till Berings sund i öster är 5000 km. Från Berings sund till Vladivostok är det ytterligare 3000 km. Att bevaka och försvara luftrummet över ett så enormt stort område med 1950-talets konventionella jaktflygplan som Jak-28P eller luftvärnsrobotar som S-75 Dvina hade varit en praktisk omöjlighet. Därför behövde Vojska PVO ett jaktplan med en operationsradie på minst 1000 km.

Ett flygplan av den storleken skulle inte ha en chans i en luftstrid med andra jaktflygplan, men eftersom Sibirien till största delen ligger långt bort från potentiella fienders territorium skulle inga fientliga jaktplan kunna nå dit. Hotet bestod i stället av fientliga bombflygplan och för att möta dem behövdes bara tunga jaktrobotar och en kraftig radar.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Utvecklingen började 1955 och utgick från bombplanet Tupolev Tu-98 (som även har stått modell för Tupolev Tu-22). Tanken var att jaktrobotarna skulle bäras i det interna bombutrymmet, men spännvidden på Bisnovat R-4-robotarna gjorde det opraktiskt. Prototypen Tu-28 flög första gången 1959 och visades upp offentligt 1961 på en flyguppvisning ovanför Tusjinoflygfältet utanför Moskva. Vid tillfället bar prototypen en stor gondol med testutrustning under buken vars syfte ledde till otaliga spekulationer bland analytiker från västvärlden. 1963 startade serieproduktion av det flygplan som nu bar beteckningen Tu-128 för att minska risken för förväxling med det samtida attackflygplanet Jak-28.

1979 genomfördes ett moderniseringsprogram där samtliga flygplan fick ny radar och uppgraderade robotar för att kunna verka mot mål på låg höjd. Tu-128 var kvar i tjänst till 1990 då de sista ersattes av MiG-31.

Versioner[redigera | redigera wikitext]

  • Tu-28 Även kallad Tu-102. Prototyp baserad på Tu-98. Har endast två vapenbalkar och tydliga fenor under motorerna likt Su-24.
  • Tu-128 Produktionsmodell med fyra vapenbalkar.
  • Tu-128M Flygplan moderniserade på 1970-talet.
  • Tu-128UT Skolflygplan med en extra cockpit i stället för radar.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lockheed YF-12 var något längre och tyngre, men det togs aldrig i tjänst.

Källor[redigera | redigera wikitext]


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Tupolev Tu-28, 2011-04-28.