Tupolev Tu-4

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tupolev Tu-4
Tu4.jpg
Beskrivning
Typ Bombflygplan
Besättning 11
Första flygning 19 maj 1947
I aktiv tjänst 1949–1988
Versioner Se varianter
Ursprung  Sovjetunionen
Tillverkare Tupolev
Data
Längd 30,18 meter
Spännvidd 40,05 meter
Höjd 8,46 meter
Vingyta 161,7 m²
Tomvikt 35 270 kg
Max. startvikt 61 300 kg
Motor(er) 4 × Sjvetsov ASh-73
Motoreffekt 4 × 2 400 hk
Propeller 5,06 meter i diameter
Prestanda
Max. hastighet 558 km/h
Räckvidd med max. bränsle 5 400 km
Max. flyghöjd 11 200 meter
Vingbelastning 400 kg/m²
Lastförmåga
Lastförmåga 6 000 kg
Beväpning
Beväpning 10 × 23 mm Nudelman-Suranov NS-23 automatkanoner
Bomber 6 × 1 000 kg sprängbomber
1 × RDS-1, -3 eller -5 atombomb (Tu-4A)
Robotar 2 × KS-1 Komet (Tu-4K)

Tupolev Tu-4 (NATO-rapporteringsnamn Bull) var Sovjetunionens första tunga bombflygplan med lång räckvidd. Det är en piratkopia av det amerikanska bombflygplanet Boeing B-29 Superfortress.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

År 1944 började USA att genomföra strategisk bombning av mål i Japan. Kapaciteten hos de B-29:or som användes imponerade på Josef Stalin som begärde att B-29:or skulle levereras till Sovjetunionen under Lend-Lease-avtalet, något som USA vägrade. Sovjetunionen kom ändå över fyra flygplan som blivit skadade under bombräderna och som tvingats nödlanda i Sibirien, varav tre i flygbart skick. Trots att Sovjetunionen och USA var allierade i kampen mot Nazityskland hade Sovjetunionen en neutralitetspakt med Japan och flygplanen blev därför beslagtagna av sovjetiska staten.

På Stalins uppdrag fick Tupolev i uppgift att kopiera B-29 och leverera 20 stycken testflygplan för utvärdering inom två år. Det visade sig dock vara svårt att få fram material till flygplanen, dels för att alla delar var tillverkade efter tum-mått och inte millimeter, dels för att den sovjetiska industrin inte lyckades producera samma kvalitet som den amerikanska. På grund av detta blev Tu-4 tillverkad i 2 mm aluminiumplåt i stället för 1/16 tum, något som gjorde flygplanet ca 10% tyngre. Det tillsammans med mindre effektiva motorer gjorde att Tu-4 bara fick en räckvidd på 5 400 km i stället för B-29:ans 9 000 km. Den defensiva beväpningen var å andra sidan bättre då NS-23 hade både längre räckvidd och mer eldkraft än Browning M2.

Den första Tu-4:an premiärflög 19 maj 1947. Den visades offentligt första gången 3 augusti samma år samtidigt som de tre beslagtagna B-29:orna. Därmed rådde det inte längre någon tvivel om att Sovjetunionen hade lyckats kopiera B-29 och fått den att fungera. Tu-4 fortsatte i tjänst till början på 1960-talet då de hade ersatts av Tupolev Tu-95.

Export[redigera | redigera wikitext]

I februari 1953 sålde Sovjetunionen tio stycken Tu-4 till Kina. I Kina användes Tu-4 som plattform till Kinas första AWACS-flygplan. Dessa flygplan byggdes om med kinatillverkade turbopropmotorer. Trots det orkade de inte bära upp den tunga radarutrustningen och projektet avbröts.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

  • Tu-4 – Ursprunglig version. Konventionellt bombflygplan.
  • Tu-4A – Bombflygplan kapabelt att bära en atombomb av typen RDS-1, RDS-3 eller RDS-5.
  • Tu-4D – Bombflygplan ombyggda till trupptransportflygplan för fallskärmsjägare.
  • Tu-4K – Version med kapacitet att bära två sjömålsrobotar av typen Raduga KS-1 Komet.
  • Tu-4LL – Testflygplan för olika typer av motorer och propellrar. Användes bland annat för utprovning av Kuznetsov NK-12 till Tu-95.
  • Tu-4NM – Moderflygplan för målrobotar av typen Lavotjkin La-17.
  • Tu-4R – Spaningsplan med lång räckvidd.
  • KJ-1 – Kinesisk beteckning på Tu-4.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]