Tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper i Sovjetunionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Tvångsförflyttning (deportation) av stora folkgrupper användes i mycket stor omfattning av Josef Stalins sovjetiska regim för att motarbeta potentiellt fientligt inställda etniska och religiösa grupper.

Kort före, under och direkt efter andra världskriget, beordrade Stalin en serie deportationer av otaliga människor, vilket totalt förändrade den etniska kartan. Över 1,5 miljoner människor deporterades till Sibirien och de centralasiatiska sovjetrepublikerna (främst Kazakiska SSR). Separatism, motstånd mot sovjetiskt styre, och samröre med de invaderande tyskarna, angavs officiellt vara den viktigaste orsaken till tvångsförflyttningarna, fast en vilja till etnisk rensning i regionerna anses också ha spelat en stor roll.

Stalins deportationer startade med polacker från Vitryssland, Ukraina och europeiska Ryssland 1932-1936. Koreaner i östligaste Sovjetunionen förflyttades 1937. Volgatyskar och sju folkgrupper på Krim och i norra Kaukasus deporterades: tjetjener, ingusjer (1943), kalmucker, mesketiska turkar (1944), krimtatarer (1945), balkarer och karatjajer. Andra minoriteter, förflyttade från kustområdet vid Svarta havet, var bulgarer, greker och armenier. Efter att östra Polen invaderades av Sovjetunionen i september år 1939 deporterades 400 000 människor. Detta åtföljdes av folk från de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen, varifrån fler än 200 000 människor deporterades 1940-41 och 1945-49. Även ett stort antal judar tvångsförflyttades och vid omflyttning av Tysklands östra gräns utbyttes invånarna i Ostpreussen mot en sovjetisk, huvudsakligen rysk befolkning. Också ett stort antal kulaker, oaktat deras nationalitet, förflyttades till Sibirien och Centralasien redan på 20- och 30-talet.

60% av de baltiska deporterade uppskattas ha omkommit, och nästan hälften av hela den krimtatariska befolkningen svalt ihjäl de första arton månaderna efter förvisningen. Sammanlagt beräknas ca 40% av de deporterade ha omkommit.

I februari 1956 fördömde Nikita Chrusjtjov tvångsförflyttningarna i sitt tal Om personkult och dess följder, och sade att det stred mot leninistiska principer, och vidare att ukrainarna undkom enbart för att de var så många och för att det inte fanns någonstans att förflytta dem till. Fastän hans regim motsatte sig de flesta av Stalins tvångsförflyttningar, var det inte förrän 1991 som tatarer, mesketer och volgatyskar tilläts återvända som etnisk grupp till sina hemländer. Tvångsförflyttningarna hade en avgörande betydelse för icke-ryssar i Sovjetunionen och är fortfarande en politiskt känslig fråga - minnet av deportationerna spelar en avgörande roll i de separatistiska rörelserna i de baltiska staterna, Tatarstan och Tjetjenien.

Deportation bedöms som ett brott mot mänskligheten av Internationella brottmålsdomstolen.

Se även[redigera | redigera wikitext]