Tvångssyndrom

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tvångssyndrom
Klassifikation och externa resurser
Upprepad handtvätt är ett vanligt symtom på tvångssyndrom.
ICD-10 F42
ICD-9 300.3
DiseasesDB 33766
MedlinePlus 000929
eMedicine article/287681 
MeSH engelsk

Tvångssyndrom är en psykiatrisk diagnos som kännetecknas av upprepade ritualer eller tankar. Det internationella namnet är Obsessive-Compulsive Disorder (OCD). Obsessioner eller tvångstankar är obehagliga och ofrivilliga tankar som ger upphov till ångest. Kompulsioner eller tvångshandlingar är de tankar eller ritualer som den drabbade använder sig av för att slippa denna ångest. Det behöver inte nödvändigtvis finnas någon rationell koppling mellan en tvångstanke och den lindrande tvångshandlingen.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Tvångssyndrom blandas ofta ihop med tvångsmässig personlighetsstörning. Skillnaden är dock att de tvångsmässiga beteendena i den senare är egosyntona, det vill säga att de överensstämmer med individens personlighet och mål. Utförandet av de tvångsmässiga beteendena ger inte personer med tvångsmässig personlighetsstörning något obehag utan anses ofta som nyttiga, exempelvis överdrivet nedtecknande av "att göra"-listor, med förklaringen att de är tidsbesparande. Personer med tvångssyndrom känner däremot ett obehag associerat till sina tvångshandlingar, både då de inte kan utföra dem, och kring det upplevda behovet av att utföra dem. Tvångssymptomen är alltså oftast egodystona (i konflikt med individens självbild) hos personer med tvångssyndrom, även om det finns överlapp över tillstånden.

Tvångssyndrom behandlas med både psykoterapi, kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk psykoterapi och också med selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Det är oklart om en kombination av dessa behandlingar ger ökad effekt. Medicinering med SSRI har fördelen att det är billigare och kräver mindre engagemang från den drabbades sida, men nackdelarna är de vanliga biverkningarna vid farmakologisk behandling samt den signifikant ökade återfallsrisken vid avbruten medicinering.

Tvångssyndrom är en ångeststörning med en livstidsprevalens på mellan 1 och 2,5 procent. Det är lika vanligt hos män som hos kvinnor. Det är vanligt att personer med obehandlat tvångssyndrom också utvecklar depression. Det finns viss komorbiditet mellan tvångssyndrom och Tourettes syndrom samt mellan tvångssyndrom och generaliserat ångestsyndrom. Prognosen för obehandlat tvångssyndrom är mycket dålig, hos endast tjugo procent försvinner syndromet spontant.

Spelberoende, internetberoende, kärleksberoende, pornografiberoende med mera är inte tvångssyndrom i den diagnostiska meningen, eftersom de skänker personen en viss tillfredsställelse medan de pågår, medan tvångssyndrom uteslutande handlar om att undvika negativa känslor och präglas av rädsla och oro.

Fem grupperingar[redigera | redigera wikitext]

Det går att urskilja fem sorters tvångstankar och medföljande beteenden (ofta visar en drabbad upp flera av dessa):

  1. Att se till att andra ej skadas.
  2. Att undvika att bli smittad eller smutsig.
  3. Att undvika känsla av ofullständighet eller fel.
  4. Att ej tänka tabutankar.
  5. Att tvångsmässigt samla saker (kan även inkludera sopor).

Diagnos[redigera | redigera wikitext]

I det diagnostiska systemet DSM-IV definieras tvångssyndrom enligt följande kriterier (alla måste vara uppfyllda):[1]

  • A: Tvångstankar, impulser eller fantasier som upplevs som påträngande men härrörande från personen själv och som personen har försökt upphöra med. Dessutom tvångshandlingar i form av konkreta eller mentala handlingar som personen känner sig tvingad att utföra, samt utförs för att minska att någon katastrof ska hända. Handlingarna har inte något tydligt eller rimligt samband till det som de ämnar stoppa.
  • B: Personen måste ha insikt om att tvångstankarna och tvångshandlingarna är orimliga eller överdrivna (Detta kriterium gäller inte barn).
  • C: Problemet orsakar ett signifikant lidande och är tidskrävande (tar minst en timme om dagen i anspråk), alternativt stör i betydande grad personens liv.
  • D: Om personen har andra psykiatriska diagnoser så är inte tankarna och beteendena begränsade till denna (till exempel till skuldkänslor vid depression).
  • E: Störningen beror inte på effekter av någon drog eller av någon kroppslig sjukdom.

Orsaker[redigera | redigera wikitext]

Det är allmänt accepterat att både psykologiska och biologiska orsaker kan ligga bakom tvångssyndrom, men åsikterna går isär om vilka faktorer som har störst betydelse.

Det är användbart att göra en distinktion mellan tvångstankar och tvångsbeteenden.

Tvångstankar ses som vanliga tankar som vem som helst kan tänka och som passerar dagligen genom alla människors huvuden. Det kan vara tankar på katastrofer som kan inträffa, eller förbjudna saker som man skulle kunna göra. Detta kan vara bilder eller ord i huvudet. En del är av vardaglig natur och har förankring i verkligheten (till exempel ”Jag känner mig smutsig”, ”Mitt hus kanske brinner ner idag”, ”Min familj kan dö i en bilolycka”). Det kan vara tankar som uppfattas som förbjudna, till exempel en mor kan tänka tanken att döda sitt barn, en religiös person kan tänka tanken att häda mot Gud och så vidare. Studier visar att sådana här tankar finns även hos friska människor och att innehållet mellan tankarna hos OCD-patienter och friska inte skiljer sig överhuvudtaget (detta har dock ifrågasatts av senare forskning).[2][3] Tvångstanken kan också vara om ett beteende, exempelvis ett förbud mot att använda vissa ord. Tvångstanken kanske också är tydligt kopplad till ett visst beteende eller vissa stimuli, exempelvis kan offentliga toaletter ge upphov till tanken att man är smutsig.

Personen känner ingen lust att tänka tvångstankarna, tvärtom skulle den vilja slippa dem. Det som skiljer OCD-patienter från friska är att patientgrupper får mycket mer ångest av tankarna och agerar för att minska denna.

Tvångsbeteenden är det som drabbade gör för att minska ångesten. Det kan vara någotsånär kopplat till tvångstanken (som vid tvättritualer efter en tanke om att ha blivit smittad av någonting eller när patienter ser efter att spisen är avstängd ett dussin gånger för att huset inte ska brinna ner). Ofta är tvångsbeteendet emellertid helt oberoende av tvångstanken, som när patienten exempelvis räknar olika saker eller tänder och släcker en lampa upprepade gånger. Det är viktigt att notera att tvångsbeteenden också kan vara tankar, exempelvis ramsor man läser tyst för sig själv. Tvångsbeteenden kan också vara i form av försäkringar från anhöriga, det vill säga att be någon annan försäkra att den tänkta katastrofen inte kommer att hända.

De flesta människor har någon form av tvångstanke eller tvångshandling och lever ändå normala liv utan att störas av detta. De flesta vet inte ens om att de har dessa egenheter förrän någon annan påpekar deras maniska beteende. Ett prov som brukar utföras är experimentet med Non stop-konfekt, där det påstås att det i fler än nio fall av tio går att utläsa någon form av mönster i hur personen äter tabletterna – vissa sparar alltid samma färg till sist medan andra aldrig kan äta samma färg två gånger i rad etcetera.

Den teoretiska förklaringen till hur tvångssyndrom uppstår är att patienten har en särskilt låg tolerans mot osäkerhet och överskattar sannolikheten för att katastrofer ska inträffa. OCD-patienter har en överdriven och irrationell tro på, oftast paradoxalt medveten, att tankar påverkar omvärlden. Det kan vara att man tror att bara för att man har tänkt på en katastrof så ökar sannolikheten för att denna katastrof ska inträffa.

Att patienten utvecklar tvångsbeteenden förklaras med operant betingning. När patienten väl har börjat få ångestlindring av tvångsbeteendet så förstärks detta beteende och framstår som alltmer naturligt. Betingning sker på en omedveten nivå och går inte att påverka med förnuftet; det framstår som nödvändigt att utföra ritualerna och tvångshandlingarna för att minska ångesten. På detta sätt kan alltså en patient med tvångssyndrom lägga mycken tid och energi på att söka undvika dessa tankar, men utan att lyckas. Typiskt för tvångstankarna är att de är ständigt närvarande och att till slut all tid och koncentration går åt till att bekämpa dem – att försöka undvika att tänka en viss tanke ökar i själva verket bara sannolikheten för att man ska tänka den oftare.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Den bästa evidensen finns idag[när?] för behandling antingen med kognitiv beteendeterapi eller medicinering med SSRI-preparat. Kombination av dessa har inte visat sig vara effektivare, men anses ändå vara optimalt. Det har inte lyckats klarlägga några prediktiva faktorer som talar för om en viss patient kommer att ha störst nytta av någon av behandlingarna, utan valet avgörs av patientens preferenser. I extrema fall av tvångssyndrom kan kirurgi tillgripas. Genom att förstöra delar av kopplingarna mellan det limbiska systemet och frontalloberna kan i 25–38 procent av fallen symptomreduktion uppnås. Biverkningarna varierar stort, däribland personlighetsförändringar och för nio procent av patienterna epileptiska anfall. I Sverige opereras årligen ungefär fem personer med dylika operationer.

Studier i Amerika och Storbritannien har visat att B-vitaminet inositol har en positiv effekt på tvångssyndrom.[4]

Behandling med medicinering[redigera | redigera wikitext]

Tvångssyndrom behandlas liksom många andras ångeststörningar framgångsrikt med medicin som ökar aktiviteten i hjärnans serotoninsystem.

Fördelen med selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) är att behandlingen kräver mindre engagemang av patienten som slipper den intensiva terapin med bitvis obehagliga exponeringar. Nackdelen med farmakologisk behandling är att den oftast blir livslång eftersom de allra flesta patienter återfaller vid avbrott i behandlingen. Detta är särskilt relevant för kvinnor i fertil ålder då medicineringen ofta måste avbrytas vid graviditeter. Till detta kommer de vanliga biverkningarna av SSRI: nedsatt sexuell förmåga, illamående och viktuppgång eller viktnedgång.

Behandling med psykoterapi[redigera | redigera wikitext]

Utifrån den inlärningsteoretiska förklaringen av tvångssyndrom blir behandlingen av tvångssyndrom inte helt olik den för andra ångeststörningar (exempelvis fobier eller posttraumatiskt stressyndrom). Syftet är att få patienten att bryta den kopplingen hjärnan gör mellan att utföra handlingen och att en del av ångesten försvinner, vilket görs genom exponering och så kallad responsprevention. Terapin inleds alltid med kartläggning av patientens tvångstankar och tvångsbeteenden, samt att patienten under en period försöker registrera när och var i vederbörandes liv de förekommer.

Responsprevention är nödvändigt vid exponeringen. Detta innebär att förmå patienten att hindra sig själv från att utföra det ångestlindrande tvångsbeteendet (ritualen). Efter upprepade försök kommer det blir lättare och lättare att tänka tvångstanken utan att behöva utföra ritualen. Under det tvångsmässiga beteendet gör hjärnan en koppling mellan att utföra tvångshandlingen och dämpning av ångesten, dock är den dämpningen endast tillfällig till dess att tanken och därmed även ångesten återkommer. Genom responsprevention bryts den kopplingen eftersom ångesten till slut försvinner av sig själv, utan att utföra handlingen.

I terapin arbetar man också med att resonera kring att tankar bara är tankar och hur de kan påverka den verkliga världen. I terapin får patienten hemläxor att öva på hemma. De består oftast i att fortsätta exponeringen och responspreventionen hemma. Det är också viktigt med överinlärning, det vill säga att få patienten att utsätta sig för den förbjudna tanken (eller beteendet som ger upphov till den) i mycket högre grad än vad vanliga människor gör. Detta är viktigt för att minska risken för återfall.

Efter intensiv behandling på 15–30 terapisessioner brukar symptomen hos 60–85 procent av patienterna minskat så pass mycket att de inte längre uppfyller diagnoskriterierna för tvångssyndrom.

Kända personer som haft eller har tvångssyndrom[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ APA: Mini-D IV, 1994.
  2. ^ Rachman; De Silva (1978). ”Abnormal and normal obsessions”. Behaviour Research And Therapy (16): sid. 233–248. 
  3. ^ Rassin, E; Muris, P (2006). ”Abnormal and normal obsessions: a reconsideration”. Behaviour Research And Therapy (45): sid. 1065–1070. 
  4. ^ Fux, Mendel; Benjamin, Jonathan; Belmaker, R.H. (1999). ”Inositol versus placebo augmentation of serotonin reuptake inhibitors in the treatment of obsessive–compulsive disorder: a double-blind cross-over study”. The International Journal of Neuropsychopharmacology (Cambridge University Press) (2): sid. 193–195. 
  5. ^ [a b c d] ”Famous People”. ocdtodayuk.org. OCD-Today. http://ocdtodayuk.org/famous_people.html. Läst 18 november 2010. 
  6. ^ Rainer, Lena (9 april 2008). ”Han talar öppet om nojorna”. Sydsvenskan. http://sydsvenskan.se/familj/fodelsedag/article314926.ece. Läst 18 november 2010. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Barlow, D. H.: (2007) Clincical Handbook of Psychological Disorders, 4:e utg.
  • Ottosson, J. O.: (2004) Psykiatri, 6:e utg.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]