Typ 1-diabetes

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Typ 1-diabetes
Klassifikation och externa resurser
Den blå ringen är en universell symbol för diabetes.[1]
ICD-10 E10
ICD-9 250.01
OMIM 222100
DiseasesDB 3649
MedlinePlus 000305
eMedicine med/546 
MeSH engelsk

Typ 1-diabetes (kallades tidigare för insulinkrävande diabetes eller barndiabetes) är en form av sjukdomen diabetes. Denna diabetesform drabbar oftast barn och yngre vuxna, men kan förekomma i alla åldrar. Vanligast är att man insjuknar i tidiga tonåren. Omkring en tiondel av all diabetes är typ 1-diabetes. I Sverige har uppskattningsvis 50 000 personer typ 1-diabetes, varav 7000-8000 av dessa är barn.[2] Vanliga debutsymptom är muntorrhet, kraftig trötthet, onormal törst samt viktnedgång.

Klinisk bild[redigera | redigera wikitext]

Sjukdomens orsak är att bukspottkörteln inte kan producera tillräckligt av hormonet insulin på grund av en autoimmun sjukdom som förstör de insulinproducerande betacellerna. Utan insulin kan inte kroppens celler använda sockret (glukos) från födan för att producera kemisk energi(ATP). När insulinhalten i blodet blir för låg så släpps glykosen från blodet inte längre in i kroppens celler.

När inget socker kommer in till kroppens celler så uppstår glukosbrist i kroppens vävnader. De kommer då att försöka tillgodose sitt energibehov genom att utvinna energi ur fett och protein. Förbränning av fettsyror gör att det bildas restprodukter som heter ketonkroppar och även kallas ketoner. När ketonkropparna bryts ned i levern skapas aceton. När halten av aceton och ketonkroppar stiger i blodet sjunker dess Ph-värde. Detta tillstånd kallas ketoacidos. Om ketoacidosen tillåts pågå under lång tid så sjunker blodets Ph-värde så mycket att hjärnan påverkas och diabeteskoma kan inträffa. När kroppens fett förbränns som energi leder det till viktnedgång.

Den höga blodsockerhalten i blodet genom osmos drar med sig vätska från kroppens celler. Njurarna utsöndrar glukos på grund av den höga blodsockerhalten vilket också drar med sig vätska vilket i sin tur ökar urinmängden.

Symptomen utvecklas gradvis under en period på fler veckor. Ett av de första symptomen är ofta att urinproduktionen ökar kraftigt (polyuria). Andra sjukdomstecken är onormal törst (polydipsi), muntorrhet, kraftig trötthet, viktnedgång, acetondoftande andedräkt och svårigheter att ackommodera synen för avstånd (problem med avståndsbedömningar).[3]

Epidemiologi[redigera | redigera wikitext]

Det är konstaterat att barn till typ 1-diabetiker löper större risk att drabbas av typ 1-diabetes än barn till föräldrar utan typ 1-diabetes. Risk att ett barn drabbas är 5 procent om ena föräldern har typ 1-diabetes och ökar till 10-20 procent om båda föräldrarna har sjukdomen.[2] Även om risken ökar att man får sjukdomen om ens föräldrar har det är det emellertid så att 9 barn av 10 som får typ 1-diabetes inte har någon nära släkting med sjukdomen.[2] Många miljöfaktorer tros ha en roll i utvecklingen av typ 1-diabetes. Om en enäggstvilling får typ 1-diabetes är risken att den andra drabbas någonstans mellan 20 och 50 procent.[4] Det är ett tecken på att miljöfaktorer spelar en stor roll. Samma siffra för enäggstvillingar med typ 2-diabetes är 90 procent.[4]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Eftersom kroppen slutar tillverka tillräckligt med eget insulin, måste insulin tillföras utifrån. Den drabbade får lära sig att ge sig själv injektioner med insulin, vanligen tre till fem gånger per dygn. Insulinet kan också ges kontinuerligt med en insulinpump. För att bestämma rätt mängd insulin mäts blodsockernivån upp till flera gånger per dygn. Livsstilsförändringar som ökad motion och minskat intag av snabba kolhydrater (som till exempel socker) kompletterar insulinbehandlingen. En person med diabetes kan dock äta mindre mängder socker, och kompensera det med ökad mängd insulin. I vissa fall är socker nödvändigt, för att häva en låg blodsockernivå, hypoglykemi.

Transplantation av insulinproducerande celler har testats som en potentiell behandlingsmetod för typ 1 diabetes, men har i de flesta fall inte fått någon framgång. Forskning pågår om metoder för att fördröja nerbrytningen av betacellerna[5][6][7], men det finns ännu inga godkända läkemedel för detta.

Liknande sjukdomar[redigera | redigera wikitext]

LADA (Latent autoimmune diabetes in adults) är en diabetesform som liknar typ 1-diabetes. Även LADA är en autoimmun sjukdom. Den drabbar vuxna och kan ibland förväxlas med typ 2-diabetes. Liksom vid typ 1-diabetes minskar insulinproduktionen, men långsammare än vid typ 1-diabetes.

Inledningsvis kan LADA ofta behandlas med medicin som sänker blodsockernivån, men efter några år krävs i regel insulininjektioner.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Diabetes Blue Circle Symbol”. International Diabetes Federation. 17 March 2006. http://www.diabetesbluecircle.org. 
  2. ^ [a b c] http://www.diabetes.se/sv/Diabetes/Om-diabetes/Diabetes-i-siffror/
  3. ^ ERICSON, ELSY (2008). Medicinska sjukdomar 
  4. ^ [a b] http://www.diabetes.se/Templates/Extension____309.aspx
  5. ^ http://diabetesportalen.se/om-oss/delta-i-studier/gaar-den-egna-insulinproduktionen-att-bevara-eller-foerbaettra/
  6. ^ , Charles Sia: Autoimmune Diabetes: Ongoing Development of Immunological Intervention Strategies Targeted Directly Against Autoreactive T Cells. The Review of Diabetic Studies, Spring 2004
  7. ^ Diabetes 5/2005: Leka med elden.
  • Östman J. Från svältkurer till pankreastransplantationer. Diabetesbehandlingen i ett 100-årigt perspektiv. Läkartidningen 2005; 56(101)4229-37