Tyskspråkig litteratur
Tyskspråkig litteratur är litteratur med tyska som originalspråk. Den tyska litteraturen kommer framför allt, men inte bara, från tyskspråkiga områden i Tyskland och de stater som föregick Tyskland, samt Schweiz och Österrike.
Översikten här är inte och avser inte heller att vara en komplett förteckning över den tyskspråkiga litteraturen. Stilepokernas indelning, med tillhörande datering, tjänar också som grov orientering och är inte absolut.
Medeltiden[redigera | redigera wikitext]
Äldre medeltid (sent 700-tal – 1100)[redigera | redigera wikitext]
Under senare delen av 700-talet och kring 800 fick kultur och utbildning ett uppsving i den så kallade karolingiska renässansen.[1] De äldsta bevarade tyskspråkiga skrifterna är fornhögtysk klosterlitteratur från denna tid. Verk med kristna såväl som germanska förkristna influenser producerades. Exempel är Hildebrandslied och Merseburgbesvärjelserna.
Den äldsta bevarade tyskspråkiga boken är den så kallade Codex Sangallensis 911 från omkring år 790, innehållandes bland annat ett exemplar av den latinsk-fornhögtyska ordboken Abrogans.[2]
Högmedeltid (ca 1100–1250)[redigera | redigera wikitext]
Högmedeltiden betecknar en expansiv period i Europa, både befolkningsmässigt, ekonomiskt och kulturellt. Läskunnigheten hade börjat spridas och litteraturen uppvisade nu en allt större mångfald. Tyskan, vid den här tiden medelhögtyska, användes redan för religiösa texter, men med inspiration från Frankrike började man även skriva riddarlitteratur och episka verk på tyska. Från denna tid härstammar bland annat hjältediktning som Nibelungenlied. Dessförinnan hade Rolandssången översatts till tyskan, som Rolandslied.
Andra kända verk från denna tid är Tristan och Isolde av Gottfrid från Strassburg och inte minst verk som utspelar sig kring Kung Artur och Riddarna av Runda Bordet, som Parzival av Wolfram von Eschenbach och Hartmann von Aues båda verk Erec och Iwein.
Bland de mest berömda medeltida lyrikerna på tyska var framför allt Walther von der Vogelweide,[3] liksom Heinrich von Morungen och Reinmar der Alte (Reinmar den gamle).
Senmedeltid (ca 1250–1450)[redigera | redigera wikitext]
Under senmedeltiden skedde en viss befolkningsmässig och ekonomisk stagnation. Det var heller ingen expansiv period för litteraturen, men en tid där flera olika influenser och stilar förekom parallellt. Perioden har, kanske orättvist, setts mest som en händelselös övergångstid mellan högmedeltid och renässans. Under denna tid startade den process inom kyrkan där lärornas kärna alltmer började granskas och diskuteras och under 1500-talet utmynnade i reformationen.[4] Under 1300-talet började pappersproduktionen ta fart i Tyskland, vilket gav betydligt billigare skrivmaterial än det annars använda pergamentet, och under 1400-talets första hälft började man trycka böcker med träblock, så kallade blockböcker. Utvecklingen av ytterligare nya tryckmetoder ledde till ett slags medierevolution i övergången till en ny och mer expansiv period.
Två av periodens främsta författare var Johannes von Tepl och Niklas von Wyle. De skulle dock också kunna ses som tidiga renässansförfattare.
Renässansen (ca 1450–1600)[redigera | redigera wikitext]
Humanismen[redigera | redigera wikitext]
Med den tid som kallas renässansen kom ett starkare humanistiskt bildningsideal. I litteraturen lyftes människans individuella värde fram, hennes frihet och utvecklingsmöjligheter kom i fokus, liksom att detta inte fick kränkas. I detta sågs bildning som viktig för människans förädling, och vetenskapen status höjdes. Detta var ofta kombinerat med ett nyuppväckt intresse för antiken, särskilt den romerska, varför många lärda författare valde att återvända till latinet. Därav det under 1800-talet myntade begreppet "renässansen" för denna tid. Samtidigt var det en tid med många nyheter och kan också ses som början på den så kallade tidigmoderna tiden.[5]
Exempel på författare som både skrev på latin och tyska är Sebastian Brant och senare även Ulrich von Hutten som övergick till tyskan i samband med reformationen.
Bland särskilt populära och mer folkligt tillvända författare på tyska under denna tid kan nämnas Johann Fischart, Jörg Wickram och Hans Sachs.
Periodens början sammanföll i Tyskland med den medierevolution som den nya boktryckarkonsten medförde. Det blev nu mycket enklare och billigare att trycka böcker. Den effektiviseringen brukar tillskrivas framförallt Johannes Gutenberg, även om det fanns fler som vid den här tiden börjat experimentera med liknande tekniker, med rörliga, utbytbara typer.
Med den nya tekniken kom en dramatisk ökning av litteraturens tillgänglighet. Det var stor efterfrågan på folkliga berättelser, som ofta trycktes i böcker utan namngiven författare, som så kallade folkböcker. Så kom 1510–1511 de första tryckta berättelserna om figuren Till Eulenspiegel. En ny och populär mytisk figur under 1500-talet var Faust, vars historia första gången kom i tryck i folkboken Historia von D. Johann Fausten 1587.[6]
Reformationen[redigera | redigera wikitext]
Tidens ifrågasättande inställning, tillsammans med det tryckta ordets ökade tillgänglighet, bidrog till att reformationen nu fick fart. Utgivningen av Martin Luthers tyska översättning av Nya testamentet 1522 och av hela Bibeln, Luther-Bibeln, 1534,[7] fick stor spridning och samtidigt stort inflytande på tyska språket.[8][9]
Barocken (ca 1600–1720)[redigera | redigera wikitext]
Efter reformationens samhällsomvälvningar och motreformation med stridigheter som under 1600-talet kulminerade i Trettioåriga kriget, samtidigt som ny vetenskap rubbade tidigare grundläggande kunskaper, växte barockens litteratur fram. Nu blev livets förgänglighet ett vanligt tema, förhöjd livskänsla stod bredvid dödsångest, carpe diem bredvid memento mori, antiteser och paradoxer användes flitigt, liksom långsökta metaforer. Språkmedvetenheten var stor och flera sällskap startades för att förädla tyskan och höja dess status till samma nivå som franskans och latinets.[10]
Till barockens viktigaste författare kan räknas Christian Hofmann von Hofmannswaldau och Daniel Caspar von Lohenstein, liksom Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausen, författaren till Simplicissimus.
Fabler blev under denna tid mer populära och den utomkyrkliga teatern (inspirerad av kyrkliga skådespel) växte fram som genre.
Från upplysning till romantik[redigera | redigera wikitext]
Upplysningen (ca 1720–1800)[redigera | redigera wikitext]
Upplysningstidens litteratur var mer riktad till borgarskapet, på så vis att furstar och kyrkan inte längre stod lika mycket i centrum eller gavs samma auktoritet som under föregående period. Det handlade nu mycket om bildning och förnuft, litteraturen var gärna uppfostrande och samtidigt manande till självständighet. Medan humanismen under 1400- och 1500-talen intresserat sig huvudsakligen för den romerska antiken, fick nu den grekiska antiken en renässans.
En särskilt populär författare under den tidiga upplysningstiden var Christian Fürchtegott Gellert. Betydande författare var då även Johann Christoph Gottsched och Johann Christian Günther. Under den senare delen av upplysningstiden växte Gotthold Ephraim Lessing fram som den främsta representanten för den tyska upplysningen.[10]
Parallellt med upplysningens mer utpräglade förnuftsideal kom litterära riktningar som på olika vis lade mer betoning på andra aspekter i livet, dock inte nödvändigtvis i motsättning till upplysningen.
Empfindsamkeit (ca 1720–1800)[redigera | redigera wikitext]
Empfindsamkeit (känslosamhet, sentimentalitet)-stilen hade religiösa rötter och präglades av pietism och därutöver en känslosamhet, ofta med inslag av självförsjunkenhet, vänskap och naturnärhet.[11] Exempel på författare är Sophie von La Roche och Friedrich Gottlieb Klopstock.
Rokoko (ca 1730–1770)[redigera | redigera wikitext]
Rokoko-stilen kan mer ses som en fortsatt anknytning till senbarocken, med betoning på känslor och smak. Inom rokoko var livsglädje och njutning ideal. Den tyska rokokodiktningen kallas också för anacreontica, eftersom den gick i stil med den grekiska skalden Anakreon (500-talet f.Kr.) och hans efterföljare.[12] Bland representer för rokokolitteratur kan nämnas Friedrich von Hagedorn, Johann Wilhelm Ludwig Gleim, Johann Nikolaus Götz och Christoph Martin Wieland.[10] Stilen banade i sin tur väg för Sturm und Drang-stilen.
Sturm und Drang (sent 1760-tal – sent 1780-tal)[redigera | redigera wikitext]
Sturm und Drang (storm och trängtan)-rörelsen hade sina rötter i rokokon och gjorde så småningom uppror mot upplysningens rationalitetsideal. Nu lades en mer radikal tyngdpunkt på individens känslor. Det växte fram en stark genikult, där hjälten var självförverkligande och satte sina egna regler. Johann Wolfgang von Goethe och Friedrich von Schiller var två viktiga författare vars första betydande verk var i Sturm und Drangs anda.[13][14] Goethes Den unge Werthers lidanden från 1774 är ett av de mest kända verken från denna period.
Målad av: J H W Tischbein
Weimarklassicismen (runt 1790 – 1805)[redigera | redigera wikitext]
Efter Sturm und Drang-perioden skedde en omorientering för Goethe och Schiller till vad som brukar kallas Weimarklassicismen.[13] Till denna räknas ibland även Christoph Martin Wieland och Johann Gottfried Herder. Istället för de självupptagna slitningarna mellan förnuft och känsla som de uppfattade att Sturm und Drang snarast bidrog till, sökte de nu istället en harmoni där förnuft och känsla skulle kunna samsas i rätt balans.
Romantiken (sent 1790-tal – tidigt 1830-tal)[redigera | redigera wikitext]
Sturm und Drang och inte minst Goethes verk, även från den Weimarklassicistiska perioden, blev betydande inspirationskälla för den tyska romantiken.
Exempel på författare under den tidiga romantiken är August Wilhelm Schlegel, Friedrich Schlegel, Wilhelm Heinrich Wackenroder, Ludwig Tieck och Novalis, pseudonym för Friedrich von Hardenberg. Under denna period bildade Jena och tidskriften Athenäum centrum för romantiken.[10]
Den något yngre s.k. Heidelbergromantiken, ibland kallad högromantik, från ca 1804, hade företrädare i Achim von Arnim, Clemens Brentano och Bettina von Arnim. Även bröderna Jacob och Wilhelm Grimm kan räknas hit.[10]
Från omkring 1810 hamnade Berlin i senromantikens centrum, med författare som bland andra E. T. A. Hoffmann och Adelbert von Chamisso.[10] Andra namnkunniga författare under senromantiken var Joseph von Eichendorff och Heinrich Heine.
Åren 1815–1848[redigera | redigera wikitext]
Åren efter Napoleonkrigen och Wienkongressen kom fram till revolutionsåret 1848, särskilt efter att romantikens epok ändat i början av 1830-talet, att domineras av två litterära riktningar.
Biedermeier[redigera | redigera wikitext]
Med Biedermeier avses en stil med fokus på småborgerlig idyll, särskilt inom hemmets fyra väggar.[15] Ett visst inslag av romantik märks, men en tillbakadragen sådan.[16] Stilen kan också sägas vara en föregångare till den senare poetiska realismen. Exempel på författare är Nikolaus Lenau, Eduard Mörike, Friedrich Rückert, August von Platen, Annette von Droste-Hülshoff, Adalbert Stifter, Jeremias Gotthelf, Franz Grillparzer, Johann Nepomuk Nestroy och Ferdinand Raimund.
Vormärz[redigera | redigera wikitext]
Vormärz (från tyskans före mars) betecknar i litteraturhistorien den tilltagande politiska, oppositionella diktningen i Tyskland i upptakten till marsrevolutionen, Tyska revolutionen 1848–1849, främst då åren från 1830.[17]
Särskilt förknippad med begreppet Vormärz är en grupp liberalt sinnade författare som kom att kallas Junges Deutschland (Unga Tyskland).[17] Deras diktning efter den franska Julirevolutionen 1830 ledde till att deras verk förbjöds genom ett riksdagsbeslut 1835. Dessa var Heinrich Heine, Karl Gutzkow, Heinrich Laube, Theodor Mundt och Ludolf Wienbarg.[17] Även Ludwig Börne räknades till denna inofficiella gruppering.[17] Också Gustav Kühne stod dem nära.[18]
Georg Büchner räknade sig själv inte till Junges Deutschland, men det fanns vissa anknytningspunkter, varför han ändå ofta nämns tillsammans med dem.[19]
Till Vormärzdiktarna räknas också bland andra Ferdinand Freiligrath och Georg Herwegh.
Poetisk realism (1848–1890)[redigera | redigera wikitext]
Efter revolutionsåren 1848–1849 dominerade ett tag den så kallade poetiska realismen, även kallad borgerlig realism, där man undvek de stora samhällsfrågorna; snarast söktes en distans till dessa. I centrum stod istället individen, den enskilda människan, och man sökte en positiv och vacker framställning.[20] Realismen användes här som form men det handlade inte om någon socialrealism; beteckningen "poetisk" realism speglar att författaren gjorde konstnärliga urval i beskrivningen av tillvaron. Företrädare för den poetiska realismen är Theodor Fontane och Gottfried Keller, även bland andra Conrad Ferdinand Meyer, Theodor Storm, Friedrich Hebbel, Gustav Freytag, Wilhelm Raabe, Marie von Ebner-Eschenbach, Ludwig Anzengruber och Peter Rosegger.
Åren 1880–1933[redigera | redigera wikitext]
Från slutet av 1800-talet ses ett antal parallella stilriktningar. Alla författare är inte lätta att inordna i en specifik stil och vissa kan återfinnas i mer än en.
Förmodernism[redigera | redigera wikitext]
Naturalism (1880–1900)[redigera | redigera wikitext]
Naturalismens genombrott kommer under slutet av artonhundratalet. Den företrädde en mer radikal stil än den poetiska realismen, som förebråddes för att vara alltför borgerlig och konservativ. Socialrealismen var ett betydande inslag, allt i samhället skulle granskas, alla skavanker lyftas fram på ett så verklighetstroget vis som möjligt. Med detta bröt man också med vad som traditionellt uppfattats som god smak och traditionell konstuppfattning. Nytt var också direkt återgivet talspråk och dialekt i verken.
Naturalismen växte inte till någon större litterär riktning i Tyskland, men mest betydande blev den inom dramatiken, där särskilt Gerhart Hauptmann ska nämnas, med verk som Vävarna.[21]
Symbolism (ca 1890–1910)[redigera | redigera wikitext]
Symbolismen utvecklades under slutet av 1800-talet som en reaktion mot naturalismens realistiska verklighetsskildring. Man sökte här en "renare" konst, som skulle tala direkt till känslan, till skillnad från naturalismens sakliga beskrivningar. Stor vikt lades vid skönhet och form. Symbolismen var influerad av fin de siècle och hade inom bildkonsten beröringspunkter med Jugendstilen, varför den ibland också kallas litterär Jugendstil. Exempel på tyskspråkiga författare här är Stefan George, Hugo von Hofmannsthal och Rainer Maria Rilke.[10]
Heimatkunst[redigera | redigera wikitext]
Heimatkunst (hembygdskonst) var en litterär riktning, med höjdpunkt 1890–1910, inom den mer omfattande så kallade völkische Bewegung (folkliga rörelsen).[22] Den var starkt politisk, med en antimodernistisk, nationalistisk och etnocentrisk hållning. Heimatkunst uppstod som en litterär reaktion på naturalismen och vad man uppfattade som dekadent, intellektualiserande storstadslitteratur och man sökte en litteratur som uppfattades mer folklig och förankrad i hembygd och natur.[23] Den kan ses som en föregångare till Nazitysklands Blut und Boden-litteratur.[24] Två ledargestalter inom Heimatkunst var Adolf Bartels och Friedrich Lienhard.
Modernism[redigera | redigera wikitext]
Expressionism (ca 1910–1920)[redigera | redigera wikitext]
Expressionismen uppstod kring 1910 som en antiborgerlig, antinationalistisk rörelse och vände sig mot industrialismens avhumanisering.[25][26]
Exempel på författare med expressionistiska verk är Johannes R. Becher, Gottfried Benn, Alfred Döblin, Albert Ehrenstein, Walter Hasenclever, Georg Heym, Heinrich Eduard Jacob, Else Lasker-Schüler, August Stramm och Georg Trakl. Stilen är inte entydigt definierad och vissa fall räknas en del verk av Heinrich Mann, Franz Kafka eller Arnolt Bronnen till expressionismen.
Dadaism (1916 – mitten av 1920-talet)[redigera | redigera wikitext]
Dadaismen grundades 1916, mitt under första världskriget, av författare och konstnärer på Cabaret Voltaire i Zürich, i det neutrala Schweiz.[27] I protest mot det samhälle som frambringat det förödande kriget, angrep man den borgerliga kultur som man menade låg bakom förödelsen. Det skedde i dadaisternas fall genom medveten destruktion av konstens ideal, till en antikonst. Bland tyskspråkiga författare som var verksamma inom dadaismen kan bland andra nämnas Hugo Ball, Hans (Jean) Arp, Richard Huelsenbeck och Emmy Hennings.
Modern epik[redigera | redigera wikitext]
Foto: Carl van Vechten
Parallellt med programmatiskt traditionsbrytande strömningar under förmodernism och modernism, kom också verk som inte var lika experimentella eller renodlade i sin riktning, utan mer var vidareutvecklingar med äldre former som bas. Här kan nämnas författare som Rainer Maria Rilke, Heinrich Mann, Thomas Mann, Hermann Broch, Robert Musil, Franz Kafka och Hermann Hesse.
Den nya sakligheten (1920- och 1930-talen)[redigera | redigera wikitext]
Efter första världskrigets förödelse, och som reaktion mot den tidigare expressionismen, kom en ny riktning, med en strävan efter en nyktrare samhällsskildring, med mer saklighet och illusionslöshet, den så kallade Nya sakligheten (Neue Sachlichkeit).
I På västfronten intet nytt skildrade Erich Maria Remarque illusionslöst första världskrigets vardag. Andra viktiga författare under denna tid var Alfred Döblin, Hans Fallada, Erich Kästner, Bertolt Brecht (bland annat den berömda Tolvskillingsoperan) och Carl Zuckmayer. Thomas Mann tog nu avstånd från sin tidigare nationalism och bekände sig till demokratin i romanen Bergtagen.[10]
Under nazi-regimens tid (1933–1945)[redigera | redigera wikitext]
Åtminstone 1 500 författare tvingades fly från Nazityskland, andra mördades, vissa i koncentrationsläger, och ett antal tog sitt eget liv.[28]
Vissa exilförfattare fortsatte vara produktiva, som bland andra bröderna Thomas och Heinrich Mann, Bertolt Brecht, Anna Seghers, Franz Werfel och Hermann Broch, men det var också många som aldrig lyckades återuppta sitt skrivande.
De författare som stannade kvar men inte sympatiserade med nazi-regimen, tvingades vara tysta; de hamnade i vad som kallas die innere Emigration, i inre exil. Det förekom dock förtäckt regimkritik, som Werner Bergengruens Stortyrannen och rättvisan och Ernst Jüngers På marmorklipporna[29][30]
Den påbjudna litteraturen under nazisternas styre var Blut und Boden-litteratur, som skönmålade nazisternas politik. I övrigt återstod underhållningslitteratur. Exempel på författare som sympatiserade med nazist-regimen var Hanns Johst och Hans Grimm.
Åren 1945–1990[redigera | redigera wikitext]
1908 Rudolf Eucken
1910 Paul Heyse
1912 Gerhart Hauptmann
1919 Carl Spitteler
1929 Thomas Mann
1946 Hermann Hesse
1966 Nelly Sachs
1972 Heinrich Böll
1981 Elias Canetti
1999 Günter Grass
2004 Elfriede Jelinek
2009 Herta Müller
2019 Peter Handke
Hans Fallada, pseudonym för Rudolf Ditzen, skrev 1946 Ensam i Berlin (Jeder stirbt für sich allein). Det var den först utgivna boken om motstånd mot den nazistiska regimen, som skrivits av en författare som själv levt i Tyskland under andra världskriget.[31]
Trümmerliteratur (1945–1950)[redigera | redigera wikitext]
Den första tiden efter krigets slut präglades av så kallad Trümmerliteratur (Trümmer betyder spillror eller ruiner). I centrum stod ofta återvändande från krig eller fångläger, vars världsbild och tillvaro slagits i spillror, där rena överlevnaden samsas med frågor kring kollektiv skuld.
Dessutom upplevde man att nazi-tidens intensiva propaganda och utbredda språkbruk lämnat själva tyska språket i spillror. Flera verk kom därmed också att präglas av ett undvikande av ideologi och känslouttryck, av en sorts realism som trots sin saklighet ändå kunde tillåtas antyda en irrationell dimension av tillvaron. Denna litteratur definieras ibland som Kahlschlagliteratur (kalhyggelitteratur), som distinktion gentemot annan Trümmerliteratur.[32]
Några av de främsta företrädarna för denna tidiga efterkrigslitteratur var Heinrich Böll, Wolfgang Borchert, Hermann Kasack, Erich Kästner, Günter Eich och Wolfdietrich Schnurre.
Litteraturen landsvis 1945–1990[redigera | redigera wikitext]
Med anledning av de nya tyska stater som bildades 1949 och de olika förhållanden det innebar för litteraturen, åtminstone vad gällde DDR i förhållande till väst, görs här en uppdelning landsvis.
Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland)[redigera | redigera wikitext]
I västra Tyskland bildades 1947 Gruppe 47. Gruppen kom att dominera Västtysklands litteraturvärld. Under tjugo års tid träffades tyskspråkiga författare under Hans Werner Richters ledning för att diskutera och kritisera varandras verk.[33]
När de första åren efter kriget passerat riktades litteraturens uppmärksamhet åter mot samtiden. Under 1950-talet märktes detta hos författare som t.ex. Heinrich Böll, Siegfried Lenz, Christine Brückner och Martin Walser.
Under 1960-talet kom ett större engagemang för arbetarnas villkor. Dortmunder Gruppe 61 bildades 1961 för att främja arbetarlitteraturen. Här ingick bl a Max von der Grün och journalisten Günter Wallraff med sina berömda reportage. Kända författare började engagera sig i dagspolitiken, som t.ex. Günter Grass. Bland andra politiskt engagerade författare vid den här tiden kan nämnas Hans Magnus Enzensberger, Erich Fried, Peter Weiss och Rolf Hochhuth.
Under 1970-talet kom en feministisk debatt igång med profiler som Ingeborg Drewitz, Karin Struck, Gabriele Wohmann och Irmtraud Morgner, den sistnämnda från DDR. Under 1980-talet kom debatten dock att ebba ut. Botho Strauss blev den främsta företrädaren för det som kallats "den nya inåtvändheten".[34]
Tyska Demokratiska Republiken (Östtyskland)[redigera | redigera wikitext]
De flesta intellektuella som flytt undan den tidigare nazistregimen, valde att återvända till DDR, mycket beroende på att många av dem sympatiserade med socialismen och kommunismen, och de utlovades till en början en stor frihet.[35] Flera författare fick poster inom kulturpolitiken, Johannes R. Becher blev kulturminister och Anna Seghers blev ordförande i författarförbundet.
Förhållandena blev dock snart mycket kärvare. En så kallad socialistisk realism påbjöds från partiledningen. I Bitterfeld hölls en konferens 1959 där det uttalades en ambition att litteraturen skulle skildra arbetslivet positivt.[34] Bitterfelder Weg var en idé om att utveckla den socialistiska kulturpolitiken i Östtyskland och att skapa en socialistisk nationalkultur.
Efter en viss liberalisering i början av 1970-talet, kom en ny istid för kulturen och litteraturen i DDR i samband med att regimen 1976 fråntogs Wolf Biermann sitt medborgarskap och därefter många andra obekväma författare tvingades, eller fick lov, att lämna landet, däribland Jurek Becker, Reiner Kunze, Günter Kunert och Sarah Kirsch. Peter Huchel och Uwe Johnson hade redan tidigare lämnat DDR. Bland författare som var kvar men ändå hade viss distans till regimen fanns Volker Braun, Christa Wolf, Heiner Müller, Irmtraud Morgner, Stefan Heym och Wolfgang Hilbig. Ett par exempel på mer regimvänliga författare var Hermann Kant och Stephan Hermlin.
Österrike[redigera | redigera wikitext]
I Österrike var die Wiener Gruppe (1954–1964) betydande för återskapandet av en modern och livaktig litteratur efter andra världskriget. Under nazi-regimen hade den modernistiska litteraturen röjts undan radikalt, till förmån för Blut und Boden-litteratur och en konservativ kulturkanon. Dessutom var det många exilförfattare som inte återvände. Efter kriget kvarstod en generellt konservativ kulturmiljö i Österrike.[36] Författarna i Wiener Gruppe arbetade för att återknyta till modernismen. Medlemmar var H. C. Artmann, Friedrich Achleitner, Konrad Bayer, Gerhard Rühm och Oswald Wiener, men även Elfriede Gerstl, Ernst Jandl och Friederike Mayröcker stod nära gruppen. Andra betydande författare var Albert Paris Gütersloh, Heimito von Doderer och Christine Lavant.
Från 1960- och 1970-talen fick den österrikiska litteraturen ett uppsving, med författare som Thomas Bernhard, Ingeborg Bachmann, Peter Handke och Elfriede Jelinek.
Schweiz[redigera | redigera wikitext]
I Schweiz efter 1945 var två stora författarnamn Max Frisch och Friedrich Dürrenmatt.
Andra tyskspråkiga författare[redigera | redigera wikitext]
I urval:
- Nelly Sachs föddes i Berlin men flydde 1940 till Sverige, där hon stannade. Hon blev svensk medborgare 1952.
- Elias Canetti föddes i Bulgarien, bodde i Österrike innan han tvingades fly till Storbritannien och levde sista tiden i Schweiz.
- Paul Celan kom från Rumänien. Han bodde något år i Wien innan han flyttade till Paris.
- Herta Müller kom från Rumänien och flyttade till Tyskland.
Nutida litteratur[redigera | redigera wikitext]
Sedan 1990-talet har fyra tyskspråkiga författare fått Nobelpriset i litteratur: Günter Grass (Tyskland) 1999, Elfriede Jelinek (Österrike) 2004, Herta Müller (Rumänien och Tyskland) 2009 och Peter Handke (Österrike) 2019.
Från 1990-talet och framåt har tysk litteratur fått ett stort tillskott av unga författare.
Av de mer kända författarna kan nämnas bl.a. Thomas Brussig, Dietmar Dath, Rainald Goetz, Wladimir Kaminer, Daniel Kehlmann, Christian Kracht, Martin Mosebach, Ulrich Peltzer, W.G. Sebald, Rafik Schami, Bernhard Schlink, Ingo Schulze, Uwe Tellkamp, Uwe Timm, Juli Zeh, Ralf Rothmann, Lukas Bärfuss och Terézia Mora.
Exempel på nutida poeter är Durs Grünbein, Marcel Beyer och Uwe Kolbe.
Litterära aktiviteter[redigera | redigera wikitext]
Sedan 30 år tillbaka har det uppstått allt fler litteraturhus (ty: Literaturhaus) i Tyskland. De drivs i regel av icke-kommersiella föreningar och bedriver en mångfald av aktiviteter kring litteratur, som Lesungen (författare läser ur och samtalar om böcker inför publik), föredrag, utställningar, fortbildningsseminarier o.dyl.[37] Några litteraturhus har även bokhandel, bibliotek och café. Som förebild för denna trend brukar anges Literaturhaus Berlin, grundat 1986.
På den tyska bokmarknaden finns idag runt 2 200 aktiva bokförlag.[38] Varje höst hålls Bokmässan i Frankfurt, som är världens största i sitt slag. Näst störst i Tyskland är Bokmässan i Leipzig, som hålls varje vår.
Bland de många litteraturfestivalerna inom det tyskspråkiga området, kan t.ex. nämnas Leipzig liest, som hålls i samband med bokmässan i Leipzig, lit.COLOGNE i Köln, och Internationella litteraturfestivalen i Berlin.
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ Karolingisk renässans i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 30 augusti 2016.
- ^ ”St. Gallen, Stiftsbibliothek, Cod. Sang. 911: Abrogans - Vocabularius (Keronis) et Alia”. e-codices. Universität Freiburg, Schweiz. http://www.e-codices.unifr.ch/de/list/one/csg/0911. Läst 3 oktober 2015.
- ^ Packalén, Sture: Walther von der Vogelweide i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 24 januari 2016.
- ^ Montgomery, Ingun M: Reformationen i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 24 januari 2016.
- ^ Tidigmodern tid i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 3 december 2016.
- ^ Eriksson, Tore; Ambjörnsson, Ronny: Johann Faust i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 8 oktober 2015.
- ^ ”Luther, Martin”. Deutsche Biographie. Bayerische Staatsbibliothek. http://www.deutsche-biographie.de/sfz55246.html. Läst 25 januari 2016.
- ^ ”Wie groß war Luthers Einfluss auf unsere Sprache?”. Rheinische Friedrich-Wilhelms-Universität Bonn. 16 oktober 2014. Arkiverad från originalet den 26 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160126172937/https://www.uni-bonn.de/Pressemitteilungen/228-2014. Läst 25 januari 2016.
- ^ Jan von Flocken (25 januari 2008). ”Wie Martin Luthers Bibel unsere Sprache prägt”. Die Welt. http://www.welt.de/kultur/history/article1590611/Wie-Martin-Luthers-Bibel-unsere-Sprache-praegt.html. Läst 25 januari 2016.
- ^ [a b c d e f g h] Packalén, Sture: Tyskland – Litteratur i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 25 september 2015.
- ^ ”Empfindsamkeit”. Literaturwelt.com. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2015. https://web.archive.org/web/20151005172300/http://www.literaturwelt.com/epochen/empfind.html. Läst 1 oktober 2015.
- ^ Olsson, Bernt: anacreontica i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 1 oktober 2015.
- ^ [a b] Järv, Harry: Johann Wolfgang Goethe i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 25 januari 2016.
- ^ Packalén, Sture: Friedrich von Schiller i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 25 januari 2016.
- ^ ”Die Epoche des Biedermeier”. Digital Humanities Darmstadt. Technische Universität Darmstadt. Arkiverad från originalet den 24 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160124221657/http://www.digitalhumanities.tu-darmstadt.de/index.php?id=73. Läst 24 januari 2016.
- ^ Halse, Sven (2008). ”The literary idyll in Germany, England and Scandinavia 1770–1848”. i Gillespie G. et al. Romantic Prose Fiction. John Benjamins Publishing Company. https://books.google.se/books?id=G8aokatYPsQC&pg=PA387&lpg=PA387&dq=biedermeier%20romanticism. Läst 24 januari 2016
- ^ [a b c d] Ridley, Hugh (2009). ”Vormärz”. i Vogt, Jochen (på tyska). Einladung zur Literaturwissenschaft. Universität Duisburg-Essen. ISBN 3-8252-2072-9. https://www.uni-due.de/einladung/index.php?option=com_content&view=article&id=450%3A10-3-vormaerz&catid=47%3Akapitel-10&Itemid=53. Läst 17 januari 2016
- ^ Fritz Martini. ”Kühn, Gustav”. Deutsche Biographie. http://www.deutsche-biographie.de/pnd11872505X.html. Läst 23 januari 2016.
- ^ Bösl, Elisabeth (2011). ”Junges Deutschland”. i Hofmann, Andreas C. Lexikon zu Restauration und Vormärz. Deutsche Geschichte 1815 bis 1848. historicum.net. https://www.historicum.net/purl/237z4g/. Läst 23 januari 2016
- ^ Murrenhoff, Sarah (6 maj 2014). ”Die Literatur des Realismus (1848 – 1880/90)”. Zeit Online. http://blog.zeit.de/schueler/2014/05/06/literatur-des-realismus/. Läst 26 januari 2016.
- ^ Baumann, Barbara; Oberle, Birgitta (1996). Deutsche Literatur in Epochen. Max Hueber Verlag. https://books.google.se/books?id=sGnNDC1oI94C&pg=PA170&lpg=PA170&dq=hauptmann+die+weber+naturalismus&source=bl&ots=Lwm1F-v3J4&sig=oWkNClsGme_-HSh6cfYdEuE0FEU&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiJy5GLgsbKAhUGWywKHRilAy84ChDoAQgqMAc#v=onepage&q=hauptmann%20die%20weber%20naturalismus&f=false. Läst 25 januari 2016
- ^ Goeller, Margot (2011). Hüter der Kultur – Bildungsbürgerlichkeit in den Kulturzeitschriften „Deutsche Rundschau“ und „Neue Rundschau“ (1890–1914). Frankfurt am Main: Peter Lang GmbH
- ^ Korlén, Gustav: Heimatliteratur i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 25 september 2015.
- ^ Bastian, Andrea (1995). Henne, H et al. red. Der Heimat-Begriff: Eine begriffsgeschichtliche Untersuchung in verschiedenen Funktionsbereichen der deutschen Sprache. Tübingen: Max Niemeyer Verlag
- ^ Thurm, Frida (22 februari 2012). ”Literatur des Expressionismus (1910-1925)”. Zeit Online. http://blog.zeit.de/schueler/2012/02/22/thema-literatur-des-expressionismus-1910-1925/. Läst 26 januari 2016.
- ^ Hallberg, Peter: Expressionism – litteratur i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 26 januari 2016.
- ^ Ghanem, Nadia. ”Cabaret Voltaire”. DADA Companion. Arkiverad från originalet den 6 november 2015. https://web.archive.org/web/20151106091121/http://www.dada-companion.com/cabaret/. Läst 26 januari 2016.
- ^ Bossel, Hartmut (2010). ”Zufall, Plan und Wahn: Chronik der Entwicklungen, die unsere Welt veränderten”. Books on Demand, Norderstedt. https://books.google.se/books?id=NNd4ROSmNu8C&pg=PA400&lpg=PA400&dq=1500+namentlich+bekannte+Autoren+exil&source=bl&ots=D3aVpeYPOh&sig=5udTPb4x7mikXUbpL8kbejGVWyE&hl=sv&sa=X&ved=0CCUQ6AEwAmoVChMI09zTqP-RyAIVghMsCh2ozgmk#v=onepage&q=1500%20namentlich%20bekannte%20Autoren%20exil&f=false. Läst 25 september 2015.
- ^ Werner Bergengruen i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 3 december 2016.
- ^ Ernst Jünger i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 3 december 2016.
- ^ Schwenk, Herbert (2000). ”Fieberhafte Flucht zum literarischen Weltruhm. Der Schriftsteller Hans Fallada (1893-1947)”. Luisenstädtischer Bildungsverein e.V. Arkiverad från originalet den 12 april 2013. https://archive.today/20130412080332/http://www.luise-berlin.de/bms/bmstxt00/0012pord.htm. Läst 22 september 2015.
- ^ Parkes, Stuart (2009). ”The Aftermath of War and the New Beginning – Literary Developments”. Writers and Politics in Germany, 1945-2008. Camden House. https://books.google.se/books?id=je0lpSDlz3AC&pg=PA12&lpg=PA12&dq=trümmerliteratur+definition&source=bl&ots=g9AEu-eLJ4&sig=eqcoNaWyjXeuGjMhCH4plrlyBrk&hl=sv&sa=X&ved=0CCAQ6AEwATgyahUKEwjPzK2VsJ7IAhUJDywKHT_XCG0#v=onepage&q=trümmerliteratur%20definition&f=false. Läst 30 september 2015
- ^ Wecker, Angelika. ”Die Gruppe 47”. Universität Ulm. Arkiverad från originalet den 2 oktober 2015. https://web.archive.org/web/20151002034146/http://www.uni-ulm.de/LiLL/senior-info-mobil/module/Lit47.htm. Läst 22 september 2015.
- ^ [a b] Sture Packalén, Gustav Korlén: Tyskland. Litteratur på 1900- och 2000-talet i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 3 december 2016.
- ^ Gustaf Redemo (17 september 2015). ”De som kom tillbaka”. Arkiverad från originalet den 23 september 2015. https://web.archive.org/web/20150923085725/https://tidningenkulturen.se/index.php/mer/essaeer/102-politik/20237-de-som-kom-tillbaka. Läst 5 november 2020. Tidningen Kulturen.
- ^ Deutsch-Schreiner, Evelyn. ””Wirklichkeitsinterventionen”. Performative Provokationsästhetiken der Wiener Gruppe als Reaktion auf das starre kulturelle Klima der Nachkriegszeit”. viennAvant – Verein zur Erforschung der Wiener Avantgarden. Arkiverad från originalet den 27 september 2015. https://web.archive.org/web/20150927191621/http://www.viennavant.at/de/symposiumteststreckekunst/politikderavantgarden/referatdeutsch/. Läst 24 september 2015.
- ^ Bienert, Michael (november 2010). ”Viele Dächer für die Poesie: Literaturhäuser in Deutschland. Goethe-Institut e. V.”. Arkiverad från originalet den 22 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140222175920/http://www.goethe.de/kue/lit/ein/de6766407.htm. Läst 19 augusti 2013.
- ^ Fischer, Ernst ”Buchverlagssystem in Deutschland. Ein Überblick”. Arkiverad från originalet den 22 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140222175918/http://www.goethe.de/kue/lit/ein/de8331936.htm. Läst 19 augusti 2013. Goethe-Institut e. V. Läst 19 augusti 2013.
| |||||||||||||||||||||||
